Men för att fortsätta lägga mig i:
När jag läste TS ursprungliga inlägg, så uppfattade jag att det handlade om personer som bor i Sverige men som inte är "typiska etniska svenskar".
Eller vad man nu ska kalla dessa personer som bott så pass länge i Sverige så att de kan räknas som icke nyinvandrade, svenskar javisst, men som inte har typiska "svenska" namn.
Visst finns det väldigt många nyanlända de allra senaste åren, men det finns ju ännu flera som varit här betydligt längre, låt mig få använda termen 2:a och 3:generationen.
Alltså barn/ungdomar vars föräldrar gått i svensk skola under hela eller delar av skoltiden, och som själva går i svensk skola, och som talar perfekt svenska och som har föräldrar som jobbar, och har inkomster som åtminstone skulle räcka till att betala landsortsridskolornas priser.
Så vitt jag förstår, så finns de inte heller på ridskolorna. De finns inte inom ishockeyn heller i någon större utsträckning.
När jag var tränare för ett flickungdomslag i ishockey, så försökte vi medvetet rekrytera tjejer i 12-16 års åldern med "invandrarbakgrund" och från socioekonomisk eftersatta områden till vårt lag. Vi hade tiggt ihop begagnad utrustning, så att man kunde låna allt, t.o.m. skridskor första gångerna.
Det var rätt intressant, vi träffade bl.a. tjejerna på fritidsgården, oftast några av spelarna, och så jag, vi berättade om vår sport, och bjöd in till prova på.
En del tjejer som kom på prova på, hörde senare av sig och berättade att deras föräldrar inte ansåg att "det passade sig" att kvinnor skulle spela ishockey.
Då brukade vi be att få besöka familjerna för att prata med dem, och fick vi det, så brukade resultatet vara att flickan fick spela/träna med oss, om vi kunde ordna skjuts till/från idrottsplatsen...Det fanns alltså buss, men då tyckte man tydligen att resan var olämplig också!
Så före och efter varje träning så åkte jag och några andra vuxna runt och hämtade och lämnade tjejer...
De som fortsatte något längre än en termin, fick ibland tämligen hängivna föräldrar, medan andra fortsatte envist spela trots att föräldrarna inte tyckte hockey var så värst lämpligt, föräldrarna förbjöd inte, men å andra sidan bistod de inte, något slags passivt motstånd.
Så jag tycker diskussionen om ridskolorna är intressant, för jag tror att umgänge med djur ofta är "nyttig", och att ridskolorna i sig, kan vara bra ställen för integration.
Fotbolls-, handbolls, eller andra lagsportslag, där etnicitet/bakgrund är en viktig faktor, misstänker jag snarare motverkar integration, utan skapar just idéer om att etnisk bakgrund och sammanhållning är viktigare är mycket annat.