Oh_really
Trådstartare
Nu kommer ett gnäll-inlägg men jag blir så frustrerad! Efter att ha ägnat mig åt andra sporter förut så försöker jag komma in i hästkulturen.
För det första får jag ständiga råd. Råden går alltid ut på att jag ska göra något annorlunda och underförstått att jag gjort något "fel". Jag har nästan aldrig bett om råd och är väldigt nöjd med min häst. Om jag blir rådvill kontaktar jag själv de som jag tror har kompetens att hjälpa mig.
De som oombett ger mig råd har nästan aldrig sett mig träna hästen utan verkar gå på någon slags "magkänsla". Deras "magkänsla" är märkligt nog aldrig till min fördel utan gränsar alltid till skitsnack. Nu pratar jag inte om en enskild individ utan ca 20 personer som var och en kommer med sitt "bidrag" någon gång i månaden. Sammantaget blir det ca 20 råd i månaden. Det verkar vara en självklarhet att man lägger sig i någon annans hästhantering och det verkar vara fullkomligt legitimt att kritisera och bedöma varandra utan hämningar.
FINE, tänkte jag. Jag kommer ändå att göra på det sätt som känns bäst för mig, och om hästen svarar positivt på min träning så kanske de inser att jag inte är på väg att fördärva hästen.
Sagt och gjort. Hästen gör framsteg. Sakta och försiktigt. Jag är nöjd men framför allt stolt över min häst. Jag är alltid sjungande glad när jag åker från stallet då de flesta pass är roliga. Jag antar att en expert säkert hade gjort större framsteg på kortare tid, men för att vara amatör så njuter jag varje dag av min söta häst. Hästen verkar tycka att det är trevligt också. Så. Efter en stund så visar jag stolt upp honom för några kvinnor som är nyfikna. "Känn så avspänt han går! Känn vad lyhörd han är. Visst är han rar?" ler jag.
Då är ju förståss hästen en "naturbegåvning". Det är inte jag som gjort ett bra jobb. Hästen är inte duktig "tack vare" mig utan TROTS mig. De blir genast stressade och vill att jag ska låna ut hästen till "någon som kan" då hästen har så stora "resurser" (märkligt med tanke på att hästen inte har en stam med ridhästar överhuvudtaget). Jag går därifrån med min lydiga häst och med magont och tänker att det tamejfan är omöjligt att få cred för sitt arbete.
Till råga på allt har hästen blivit halt. Troligen spark på knäet av hagkompisen. Och en tjej ringer förståss upp mig och undrar om jag "ridit sönder" min häst. Jag förklarar att han bara promenerats litegrann under de senaste veckorna och denna vecka bara ridits sammanlagt 9 minuter fördelade på tre pass i skritt (pga. ung häst, planerad viloperiod, ny sadel, jag har feber) och att han omöjligt kan vara sönderriden på grund av min "hårda" ridning.
Jag råkade vara chafför åt mina svärföräldrar och de hade även bjudit in två, för mig okända, något onyktra, hästägare som satt i baksätet. De blir genast blir väldigt upprörda över att jag valt att inte bandagera min hästs knä. De har varken sett hästen eller hältan men halvskriker upprört: "Det hör ju till SUNT BONDFÖRNUFT att man bandagerar hältor!" och jag tar ett djupt andetag och biter ihop. Igen.
Samtidigt blir jag så arg att man ständigt känner sig angripen. Alla är vuxna människor över 18 år.
Hur är det för er andra? Är det legitimt att öppet kritisera och bedöma andras hästhantering, inom ridsporten? Är det ok att under förevändningen "Jag vill bara hjälpa till..." säga både det ena och det andra? Får man göra likadant tillbaka? Får jag råda en fet hästägare att banta själv, se över sin kost, motionera mera, osv under förevändningen att jag "bara vill hjälpa till"? Vart går gränsen?
.
För det första får jag ständiga råd. Råden går alltid ut på att jag ska göra något annorlunda och underförstått att jag gjort något "fel". Jag har nästan aldrig bett om råd och är väldigt nöjd med min häst. Om jag blir rådvill kontaktar jag själv de som jag tror har kompetens att hjälpa mig.
De som oombett ger mig råd har nästan aldrig sett mig träna hästen utan verkar gå på någon slags "magkänsla". Deras "magkänsla" är märkligt nog aldrig till min fördel utan gränsar alltid till skitsnack. Nu pratar jag inte om en enskild individ utan ca 20 personer som var och en kommer med sitt "bidrag" någon gång i månaden. Sammantaget blir det ca 20 råd i månaden. Det verkar vara en självklarhet att man lägger sig i någon annans hästhantering och det verkar vara fullkomligt legitimt att kritisera och bedöma varandra utan hämningar.
FINE, tänkte jag. Jag kommer ändå att göra på det sätt som känns bäst för mig, och om hästen svarar positivt på min träning så kanske de inser att jag inte är på väg att fördärva hästen.
Sagt och gjort. Hästen gör framsteg. Sakta och försiktigt. Jag är nöjd men framför allt stolt över min häst. Jag är alltid sjungande glad när jag åker från stallet då de flesta pass är roliga. Jag antar att en expert säkert hade gjort större framsteg på kortare tid, men för att vara amatör så njuter jag varje dag av min söta häst. Hästen verkar tycka att det är trevligt också. Så. Efter en stund så visar jag stolt upp honom för några kvinnor som är nyfikna. "Känn så avspänt han går! Känn vad lyhörd han är. Visst är han rar?" ler jag.
Då är ju förståss hästen en "naturbegåvning". Det är inte jag som gjort ett bra jobb. Hästen är inte duktig "tack vare" mig utan TROTS mig. De blir genast stressade och vill att jag ska låna ut hästen till "någon som kan" då hästen har så stora "resurser" (märkligt med tanke på att hästen inte har en stam med ridhästar överhuvudtaget). Jag går därifrån med min lydiga häst och med magont och tänker att det tamejfan är omöjligt att få cred för sitt arbete.
Till råga på allt har hästen blivit halt. Troligen spark på knäet av hagkompisen. Och en tjej ringer förståss upp mig och undrar om jag "ridit sönder" min häst. Jag förklarar att han bara promenerats litegrann under de senaste veckorna och denna vecka bara ridits sammanlagt 9 minuter fördelade på tre pass i skritt (pga. ung häst, planerad viloperiod, ny sadel, jag har feber) och att han omöjligt kan vara sönderriden på grund av min "hårda" ridning.
Jag råkade vara chafför åt mina svärföräldrar och de hade även bjudit in två, för mig okända, något onyktra, hästägare som satt i baksätet. De blir genast blir väldigt upprörda över att jag valt att inte bandagera min hästs knä. De har varken sett hästen eller hältan men halvskriker upprört: "Det hör ju till SUNT BONDFÖRNUFT att man bandagerar hältor!" och jag tar ett djupt andetag och biter ihop. Igen.
Samtidigt blir jag så arg att man ständigt känner sig angripen. Alla är vuxna människor över 18 år.
Hur är det för er andra? Är det legitimt att öppet kritisera och bedöma andras hästhantering, inom ridsporten? Är det ok att under förevändningen "Jag vill bara hjälpa till..." säga både det ena och det andra? Får man göra likadant tillbaka? Får jag råda en fet hästägare att banta själv, se över sin kost, motionera mera, osv under förevändningen att jag "bara vill hjälpa till"? Vart går gränsen?
.