För ungefär 1 1/2 år sedan började planerna om att jag och min syster skulle renovera barndomsstallet hos grannen och ställa dit vår häst där, plus ta hand om två ponnyer som ägaren till stallet skulle ta på foder. Sagt och gjort renoveringen sattes igång och samtidigt fick andra intresset för stallet vilket gjorde att idag är stallet fullt med flera hästar och människor. Renoveringen höll på hela sommaren och det var väl mest jag, min syster och vår snälla fader som renoverade upp allting och även byggde en lösdrift där meningen var att vår häst och vår kompis häst skulle stå i ena lösdriftsdelen och ponnierna i andra. Som tack för detta fick vi stå där gratis plus att vi sköter om ponnierna.
Ett år har nu gått och det må ha varit det sämsta året i mitt hästliv. Intrigerna i stallet har varit katastrofala och stallregler som har bestämts från början (gemensamt) har ändrats hela tiden eller inte funkat alls. Jag och min syster känner ju tyvärr ett ofrivilligt ansvar i detta stall eftersom det är vi som renoverat det och känner stallägaren bäst (något vi från början sa att vi inte ville vara några "stallchefer"). Detta har gjort att jag dragits med in i tjafs som jag inte alls har med att göra och bestämmer saker jag inte vill göra, jag får köpa nytt om något går sönder, tömmer alltid sopporna, jag som storstädar och det är mig stallägaren vänder sig till när det är något, eller om det är något han bör veta så säger alltid jag det. Fast än jag blivit tillsagd av andra i stallet att släppa taget så känns det helt omöjligt. Jag har blivit ett jävla kontrollfreak över stallet och minsta lilla grej nu känns som en jättegrej. Det är absolut inte så att jag går runt och gnäller på andra, det är skötsamma (tack och lov) personer i stallet, men ansvarskänslan försvinner inte för det.
Inte nog med att jag känner att jag fått ett helt stall att se till så fick jag även stallägarens barn på "köpet". Stallägaren är duktig på att låta barnen vara med mig i stallet. För ett år sedan var det okej, barnen behövde hjälp att få komma igång med sina ponnier och fast än dom egentligen var/är alldeles för små för att ha hand om egna ponnier, så är dom jätteduktiga som försöker. Dock förstår inte barnens förälder vilket jobb det är att ha barn runtomkring sig i stallet alldeles för ofta. Ett år har nu gått och för ena barnet minskade intresset för sin ponny då avramlingar skedde allt för ofta och ponnyn blev även väldigt sjuk i vintras och har sen dess varit väldigt upp och ner ( fick diagnos cusching, har astma, bronkit, soleksem och haft fångkänningar). Jag och min syster som egentligen "bara" skulle se till att dessa två ponnier hade mat, vatten, rent i sin lösdrift, fick skor och vaccinationer, har även blivit ridlärare, barnvakter, får ge mediciner till ena ponnyn varje dag ( som ska göras resten av livet), fått åka in och ta ut veterinär ex antal gånger, åka till ridhuset med ponnierna och barnen och även hjälpa barnen i stallet. Detta har gjort att jag snart inte pallar mer.
Jag har svårt att säga nej och ta på mig för mycket, barnen har kommit till det stadiet att det bara är roligt att vara i stallet om jag och min syster är där. Det finns inte på kartan att barnen skulle ta och mocka lösdriften eller ta egna intiativ. Dom är på mig som iglar och jag har jättesvårt att säga åt andras barn. Den senaste månaden har jag dock verkligen försökt att vara mer bestämd, jag har pratat med föräldern om att barnen måste ta lite mer ansvar för sina ponnier och jag samlar mod till mig att även ta ett långt snack med h*n också, som inte alls förstår hur mycket det är jag gör. Jag vet att jag bara blir dum mot barnen som låter mig göra som jag gör. Jag tycker det är sjukt jobbigt att gå till stallet nu och behöva känna allt detta som jag känner. I våras mådde jag rent ut sagt skit och jag grät i stort sett varje dag, både i stallet (inte synligt) och hemma. Detta mående har kommit tillbaka nu och jag VET att jag måste ta tag i det hela och sätta ner foten... Men hur gör man? Jag orkar inte ens ta tag i det för så slut är jag.
Ingenting blev som jag trodde att mitt drömstall skulle bli. Jag vill inte ha nått ansvar, jag vill inte ta hand om ponnierna mer och jag vill inte ha ansvar för barnen jämt när dom är i stallet. Jag har aldrig tillbringat så lite tid på min häst (eller from i våras) mina hästar. Jag vill tillbringa den tid och energi jag gör för att gå runt och älta, hjälpa, ängsla med mera till mina hästar. Det är inte kul att gå till stallet längre, jag ser alltid till att ha så lite att göra där så jag kan gå därifrån nu.
Hur svårt ska det vara att prata med stallägaren? Jag vet att h*n kommer tycka jag är fånig då h*n inte förstår hur mycket jobb det faktiskt är och det kommer h*n heller aldrig att göra för intresset finns inte där att ta reda på det.
Jag hag börjat kolla efter annat stall bara lite sådär, plötsligt fick jag napp och nu står jag mellan valet och kvalet. Vad gör jag egentligen? Flyr jag problemen som faktiskt kan lösas väldigt lätt, eller är det meningen att jag faktiskt ska flytta?
Anledningen till mina tvekningar (och min systers) är att stallet vi står i nu, står vi i gratis. Stallhyran är på 800:- (endast kallhyra) per häst. Det blir alltså 1600:- vi gör allt detta för. Jag pluggar och min syster har precis köpt en villa som renoveras för fullt. Dessa pengar är då ganska stora för oss, men i längden känns det som en jävla pissumma som jag skulle kunna se ifrån.
Ja vad vill jag med den här tråden egentligen, bara få skriva av mig, få ut lite aggretioner jämte mot mig själv och stallägaren. Våga ta ett intiativ till att säga upp kontraktet och sluta ta hand om ponnierna...
Ett år har nu gått och det må ha varit det sämsta året i mitt hästliv. Intrigerna i stallet har varit katastrofala och stallregler som har bestämts från början (gemensamt) har ändrats hela tiden eller inte funkat alls. Jag och min syster känner ju tyvärr ett ofrivilligt ansvar i detta stall eftersom det är vi som renoverat det och känner stallägaren bäst (något vi från början sa att vi inte ville vara några "stallchefer"). Detta har gjort att jag dragits med in i tjafs som jag inte alls har med att göra och bestämmer saker jag inte vill göra, jag får köpa nytt om något går sönder, tömmer alltid sopporna, jag som storstädar och det är mig stallägaren vänder sig till när det är något, eller om det är något han bör veta så säger alltid jag det. Fast än jag blivit tillsagd av andra i stallet att släppa taget så känns det helt omöjligt. Jag har blivit ett jävla kontrollfreak över stallet och minsta lilla grej nu känns som en jättegrej. Det är absolut inte så att jag går runt och gnäller på andra, det är skötsamma (tack och lov) personer i stallet, men ansvarskänslan försvinner inte för det.
Inte nog med att jag känner att jag fått ett helt stall att se till så fick jag även stallägarens barn på "köpet". Stallägaren är duktig på att låta barnen vara med mig i stallet. För ett år sedan var det okej, barnen behövde hjälp att få komma igång med sina ponnier och fast än dom egentligen var/är alldeles för små för att ha hand om egna ponnier, så är dom jätteduktiga som försöker. Dock förstår inte barnens förälder vilket jobb det är att ha barn runtomkring sig i stallet alldeles för ofta. Ett år har nu gått och för ena barnet minskade intresset för sin ponny då avramlingar skedde allt för ofta och ponnyn blev även väldigt sjuk i vintras och har sen dess varit väldigt upp och ner ( fick diagnos cusching, har astma, bronkit, soleksem och haft fångkänningar). Jag och min syster som egentligen "bara" skulle se till att dessa två ponnier hade mat, vatten, rent i sin lösdrift, fick skor och vaccinationer, har även blivit ridlärare, barnvakter, får ge mediciner till ena ponnyn varje dag ( som ska göras resten av livet), fått åka in och ta ut veterinär ex antal gånger, åka till ridhuset med ponnierna och barnen och även hjälpa barnen i stallet. Detta har gjort att jag snart inte pallar mer.
Jag har svårt att säga nej och ta på mig för mycket, barnen har kommit till det stadiet att det bara är roligt att vara i stallet om jag och min syster är där. Det finns inte på kartan att barnen skulle ta och mocka lösdriften eller ta egna intiativ. Dom är på mig som iglar och jag har jättesvårt att säga åt andras barn. Den senaste månaden har jag dock verkligen försökt att vara mer bestämd, jag har pratat med föräldern om att barnen måste ta lite mer ansvar för sina ponnier och jag samlar mod till mig att även ta ett långt snack med h*n också, som inte alls förstår hur mycket det är jag gör. Jag vet att jag bara blir dum mot barnen som låter mig göra som jag gör. Jag tycker det är sjukt jobbigt att gå till stallet nu och behöva känna allt detta som jag känner. I våras mådde jag rent ut sagt skit och jag grät i stort sett varje dag, både i stallet (inte synligt) och hemma. Detta mående har kommit tillbaka nu och jag VET att jag måste ta tag i det hela och sätta ner foten... Men hur gör man? Jag orkar inte ens ta tag i det för så slut är jag.
Ingenting blev som jag trodde att mitt drömstall skulle bli. Jag vill inte ha nått ansvar, jag vill inte ta hand om ponnierna mer och jag vill inte ha ansvar för barnen jämt när dom är i stallet. Jag har aldrig tillbringat så lite tid på min häst (eller from i våras) mina hästar. Jag vill tillbringa den tid och energi jag gör för att gå runt och älta, hjälpa, ängsla med mera till mina hästar. Det är inte kul att gå till stallet längre, jag ser alltid till att ha så lite att göra där så jag kan gå därifrån nu.
Hur svårt ska det vara att prata med stallägaren? Jag vet att h*n kommer tycka jag är fånig då h*n inte förstår hur mycket jobb det faktiskt är och det kommer h*n heller aldrig att göra för intresset finns inte där att ta reda på det.
Jag hag börjat kolla efter annat stall bara lite sådär, plötsligt fick jag napp och nu står jag mellan valet och kvalet. Vad gör jag egentligen? Flyr jag problemen som faktiskt kan lösas väldigt lätt, eller är det meningen att jag faktiskt ska flytta?
Anledningen till mina tvekningar (och min systers) är att stallet vi står i nu, står vi i gratis. Stallhyran är på 800:- (endast kallhyra) per häst. Det blir alltså 1600:- vi gör allt detta för. Jag pluggar och min syster har precis köpt en villa som renoveras för fullt. Dessa pengar är då ganska stora för oss, men i längden känns det som en jävla pissumma som jag skulle kunna se ifrån.
Ja vad vill jag med den här tråden egentligen, bara få skriva av mig, få ut lite aggretioner jämte mot mig själv och stallägaren. Våga ta ett intiativ till att säga upp kontraktet och sluta ta hand om ponnierna...