Från min hemsida, tankar om ledarskap och rang...
Ledarskap. Vissa jublar över det, andra kräks bara de hör ordet. Vad är det med detta ledarskap som upprör så många känslor?
För det första så finns det så många definitioner och uppfattningar om vad ett ledarskap är. Vissa tolkar det som att den som innehar ledarskapet har kommit dit på grund av man visat för hästen att man är en person värdig respekt och förtroende, andra tolkar det som något man tar med våld och tvång och sedemera knäcker hästen med hjälp av sitt ledarskap. Jag hör till den första gruppen, som ser ledarskap som något positivt, som något man förtjänar och inte kräver av sin häst.
Men jag tycker inte att det är alltför sunt att bara haka upp sig på ledarskap, rangordning och dominans då man väldigt lätt blir enkelspårig. Man lägger för mycket energi på att alltid "vinna" (vilket jag tycker är ett dåligt ordval, för om det finns en vinnare finns det alltid en förlorare, och hästar ska inte behöva känna sig som förlorare), på att hela tiden hålla benhårt koll på hur hästen beter sig och man blir helt enkelt för dominant. Det finns en risk att man börjar kontrollera, och då går allt vad ledarskap heter upp i rök - ur hästens synvinkel sett, för då har man tappat den där tvåvägskommunikationen som är grunden i en bra relation.
En person som besitter ett bra ledarskap har de egenskaper som dennes häst efterlyser. Vissa hästar vill ha tuffa bossar, andra vill ha fjäderlätta människor, en tredje vill ha en som är precis sådär lagom. I en flock innehållande kanske 10-20 hästar så finns säkerligen alla typer representerade, så en häst som innehar en ledarroll måste vara flexibel nog för att se till att alla individer i gruppen känner sig trygga och tillfreds i flocken. Samma princip gäller oss människor, då de flesta av oss hanterar och rider flera olika hästar - vi måste vara flexibla och anpassa oss efter varje individ. Givetvis kan man välja att bara umgås med hästar som passar ens egna grundförutsättningar, men jag tycker att det är nyttigt och lärorikt att lära sig anpassa sitt beteende och sin attityd för att passa olika hästar. Jag själv har haft svårt för hästar som är väldigt stressiga, "på tå", som reagerar på minsta lilla rörelse och som alltid ska gå i 190 knyck - jag umgås i såna fall hellre med aggressiva, "farliga" hästar som är väldigt burdusa och "råa". Men genom att ändå försöka umgås med hästar som är stressade och känsliga så har jag kunnat förfina och utveckla mitt kroppsspråk ännu mer - eftersom det inte legat "naturligt" för mig på samma sätt, vilket givetvis hjälpt mig även i hanteringen av hästar som är mer "min" typ.
Ens ledarskap och relation med hästen ska vara uppbyggt på ett sådant sätt att hästen verkligen vinner på det. Den ska få utvecklas, känna sig duktig och stark, den ska få ta initiativ och känna sig delaktig.
En annan sak jag funderat mycket på är den ständiga påminnelsen om att man måste vara ledare över hästen. Det är en sådan där grej som i sig är sant, men jag har ändå hakat upp mig på det. Jag har träffat väldigt många som säger sig vara ledare över sina hästar, och jag kunde med gott samvete säga att hittills har jag inte träffat någon som verkligen levt upp till sina ord. Många har varit högre i rang än sina hästar, men ledare? Nej. Var i ligger då skillnaden?
Sätt ihop en skock med hästar av det "mindre intelligenta" slaget, sådana som alltid är lägst i rang i alla konstellationer de förekommit. Även i denna samling ranglåga hästar kommer det att bildas en rangordning, och någon kommer att bli högst i rang. Men är denne då ledare? Jag vill säga att det är den faktiskt inte. Varför? Helt enkelt för att den inte har de egenskaper som en regelrätt ledare besitter, men den hr tillräckligt många goda egenskaper - i förhållande till övriga flocken - för att den ska passa som högst i rang.
Regelrätta ledarhästar är sådana som i vilt tillstånd kan leda en flock, hålla ihop den och hålla den vid liv. Sådana är väldigt ovanliga, och människor som besitter sådana egenskaper är än mer ovanliga. Jag tror inte ens Pat Parelli, min "guru" kallar sig fullfjädrad ledare ännu, för det är en position som är så fruktansvärt svår att nå. Men inte är det något att deppa över, för antalet hästar som verkligen kräver en ledare är så ovanliga. Hästar vill ha någon de anser är klok, som de kan respektera och lita på och som kan kommunicera på ett vettigt sätt. Sådana människor sätter hästarna över sig själva i rang, och är oftast extremt nöjda med det. Hästar tänker nog inte i termer som ranghög och ranglåg, utan jag tror mer att de är måna om att känna sig trygga och att de har en kompis i sin människa - en kompis som är konsekvent och erbjuder en fast tillvaro.
Men att "bara" vara kompis räcker inte, utan man måste ha någon sorts pondus, en rätt att bestämma om saker och ting när så behövs. För i en situation där hästens önskemål kan skapa problem - antingen för hästen själv, för människan eller för båda - måste människan kunna lägga in sin vetorätt och säga "Nej, nu gör vi saker och ting på mitt sätt". Det handlar, tycker jag, först och främst om en säkerhetsaspekt, då hästar inte alltid tänker i samma "säkerhetsanda" som vi gör. Att springa tokfort är roligt, men kanske inte helt lyckat om underlaget är dåligt, hästen är oskodd och ryttaren sitter barbacka.
Men till syvende och sist, tänk inte så mycket på rang och ledarskap och allt sånt där. Analysera inte allting i "ledarskapstermer", utan om ni har ett problem så undersök först och främst om kommunikationen och förståelsen finns där. För när det finns, så brukar respekten och förtroendet växa fram, rangordningen ordnar sig och nästa gång hästen vill tokspringa så räcker ett mjukt, mentalt "Inte den här gången, okej?", för att hästen ska ta det lugnt.
---
Ska skriva ett bättre slut på den där "artikeln", men för nu får det duga
