Till minne av Buster - ridskolans värsting.
Min älskade gamla ridskoleponny självdog i hagen -96.
Han blev 25 år och gick som pensionär hos en kompis sista 2 åren, där han också dog.
Jag köpte honom från ridskolan där han stått från att han var 3 till han blev 21.
Jag lärde känna honom som ridskolans värsting -88 (en sån som alla ridskolor har), jag var livrädd för att gå in till honom eftersom han alltid hade öronen bakåt och jag grät om jag fick honom på lektionerna, precis som de andra småtjejerna.
Inte förstod jag, som 8-åring, hur djupt olycklig och deprimerad den stackars hästen var. Nej, för det här var ju en ridskola, och där lär man sig RIDA, inte läsa hästar.
Den stackars kraken stod i samma spilta år efter år, hela tiden med nya ungar springandes runt och bakom sig eller skumpandes på sin rygg. Nosryggen var kal så länge jag kände honom, efter många års skavande av grimman i spiltan.
Och då var inte det här en dålig ridskola, utan bara en helt vanlig ridskola.
Men allt eftersom åren gick fick jag kontakt med den lilla ponnyn, och det slutade med att han blev min favorit
. Jag hade honom på varje sommar när det var ridläger och bad om honom varje vecka på lektionerna. Kommer inte ihåg om han fortfarande var tjurig mot mig, det antar jag, men jag lärde mig väl att inte vara rädd.
När ridskolan tröttnat på hans humör och att han slängde av stackars småglin, beslutades att han skulle säljas. Mitt liv raserades, för jag älskades verkligen hästen av hela mitt hjärta.
Men efter ett misslyckat försök, där nya ägaren inte klarade av honom, kom han tillbaks till ridskolan och skulle istället slaktas.
Jag satt och grät hemma i 2 veckor, pratade med mina föräldrar, vädjade till ridskolan.... Så blev han MIN för 4500 kr (inkl sadel)!
Jag var 12 och hade aldrig sett en hästtransport. Ändå tror jag att han fick det bättre hos mig. Jag måste gjort så mycket fel vad gäller foder och annat, men jag älskade och skötte honom så gott jag kunde och bodde i princip i stallet. Han fick en box, lugn och ro och bara EN människa som tog hand om honom. Och han blev en helt annan häst, pigg och glad och lycklig. Det växte t.o.m ut några tunna vita hårstrån på nosryggen!
Efter några år blev han lite liten för mig och fick alltså komma iväg ut på riktiga landet för att bli skogsmulle-häst. Hans hälsa förämrades ganska snabbt, men jag var för ung och svag för att ta ett beslut. Sista sommaren jag hade honom hemma (han var hemma hos mig på somrarna) borde jag redan låtit honom gå, men jag älskade för mycket. Istället dog han den vintern i hagen, förhoppningsvis lugnt, men onödigt sent.
Det tog flera år innan jag orkade åka dit eller ens prata med hans fodervärd, men nu är han ett underbart kärt minne som bara får mig att fälla en tår vid just såna här tillfällen...
Nästa gång hoppas jag att jag är starkare, men blotta tanken på att AVLIVA min KOMPIS ger mig tårar i ögonen. Avlivningar man inte har något val till (dvs mer akuta) måste ju vara lättare än de där man får göra avvägningar mellan att göra det eller inte.
Något man får ta som djurägare -visst, men ändå oerhört jobbigt. Just det att bestämma över någons liv känns så främmande för mig. Det är lite därför jag är vegetarian (helt off the topic
), jag vill inte låta någon annan dö för mig när det inte är nödvändigt. Jag vill inte besluta om liv eller död, det känns inte som att det är mitt jobb.
Det är helt klart tufft att ta sig an och "äga" djur. Hoppas det dröjer LÄNGE innan jag behöver fundera på det här igen.
Ursäkta ett långt inlägg, kunde inte hejda mig, orden bara kom....
/Jossan
