Jag fick för en tid sedan en obotlig cancer och jag kommer inte leva så länge till. Man vet inte HUR länge för just nu får jag en bromsmedicin som gör mig i stort set symptomfri men den funkar bara ett tag. HUR länge vet man inte men det brukar handla om ca. 18 månader. Jag har nu ätit den i 10 månader.. Men det kan också fungera längre, det finns de som mått bra i 4 år med den här medicinen!
När första chocken hade lagt sig började jag leva annorlunda. Jag började prioritera saker som gjorde mig glad och tog därmed tillbaka hästarna in i livet. Började på ridskola (igen) och rider där 2 ggr i veckan, praktiserar 1-2 dagar i veckan i ett tillridningsstall (fast där rider jag inte) och är medhjälpare/ryttare åt en häst på gården där jag bor. Men ändå, det räcker inte. Jag vill leva hästlivet varje dag, hela dagen.
Somliga runt mig säger: skaffa en häst! Att det viktigaste i mitt liv nu är att bocka av längtan från en bucket list. Jag kommer förstås inte skaffa en häst eftersom jag kommer att dö från den. Men tanken på att hyra eller vara fodervärd har förstås slagit mig, men märker att det inte kommer att fungera heller. Det är ingen som vill lämna ut sin häst på foder till mig, dels för att det är för kort tid (jag kan ju bara lova några månader i taget), dels för att jag inte har de meriter hästägarna efterfrågar (har inte haft häst, har inga tävlingsresultat att visa upp).
Jag önskar att jag kunde hitta någon att skaffa häst (köpa eller foder) tillsammans med, som kunde lämna den i min vård så länge jag mår bra, men som sedan står där beredd att ta vid när jag inte längre kan. Tänk, vilken dröm! Eller hitta en hästägare som vill lämna bort sin häst för bara en kort tid.
Dela gärna med er av era tankar omkring detta. Det skulle vara intressant att höra om det finns andra därute som är i en liknande situation, eller höra hur hästägare resonerar.
