Oki - så du hade tänkt jobba i den närmare orten. Då fattar jag bättre. Det lät som om jobb i största allmänhet fanns 12 mil bort.
Snacka om att måla fan på väggenTack för alla fina och tänkvärda svar.
Jag tror jag redan bestämt mig för vad jag vill,det gör bara så fruktansvärt ont att ge upp min dröm som jag haft under så många års tid,nu när jag äntligen har allt jag önskat mig. För tänk om detta ändå är rätt för mig?
Här följer en liten lista på mina farhågor....
Rädd för vad folk ska tycka om jag säljer. Det brukar bli mycket prat och rykten i en sådan här liten landsbygd.
Rädd för att jag inte får gården såld,för många häromkring säger att det är svårt att sälja hus här eftersom läget är så avlägset.
Rädd för att,även om jag väljer att sälja,inte får huset sålt,och jag blir "fastlåst" här för tid och evighet.
Rädd för att jag isåfall måste överge min drömgård,och låta den bara stå och förfalla eftersom ingen ville köpa.
Rädd för att om jag ej får gården såld,att jag då ej får loss pengar till ett nytt boende,och att jag därav helt enkelt blir både hemlös och arbetslös.
Rädd för att om jag hyr ut gården,att ingen vill hyra.
Rädd för att om jag hyr ut,att hyresgästen inte tar hand om min drömgård ordentligt och missköter huset,eldning med mera. Man har ju hört så många skräckhistorier om hyresgäster som ej sköter sig och huset.
Ja,ni ser ju.
Här finns gott om ångest och oro för hur allt kommer att bli framöver.....
Att jag nu efter min utmattning kan se detta tydligare?
Problemet jag har nu,är att jag är så jätte jättekluven över min lilla gård.
Ena sidan av mig vill bo kvar här. Ena sidan av mig är så himla förtjust i min gård,och är beredd att slåss för den till sista blodsdroppen.
Och så har jag en annan sida av mig,som vill flytta härifrån snarast. Vill söka mig till en större stad där det finns fler utbud på jobb och utbildningar. Vill komma ut bland folk och leva mitt liv.
Jag kan ju inte gärna klona mig. Både flytta och stanna kvar på en gång. Är så himla splittrad. Vet inte riktigt vad jag vill?
Eller är det precis det jag vet?
Detta är verkligen det svåraste val jag någonsin upplevt. Det är verkligen urjobbigt!
Fast är det verkligen den gården som är drömmen eller är det en gård?
Helt utan inkomst? Inte berättigad till A-kassa? Inte sjukskriven längre?Tack kära ni som skrivit. Nu blir det att jag fläker ut mig själv igen här på ett forum,men det bjuder jag på.
Det är främst två orsaker som gör att jag umgås med tanken på att flytta.
För det första är jag alldeles för isolerad här. Känner ingen och jag blir deprimerad av att gå här ensam.
För det andra är jag utan inkomst och lever för närvarande på mina sparpengar.
Är osäker på om jag kommer kunna jobba i mitt yrke igen pga utmattningen. Annars skulle jag nog få jobb inom det yrket som "körde slut" på mig. Men kommer jag orka det,är frågan?
Dessutom är inte det enskilda avloppet godkänt i mitt hus,och jag kommer att få fixa till det för dyra pengar framöver,när kommunen kommer och knackar på dörren....det är nog detta som känns tungt.
Att jag nu lever på mina sparpengar,som var öronmärkta till avloppet i huset....
Detta med att jag är alldeles för ensam,löste sig på självaste Julafton,när min granne bjöd in mig till sig på god Julmat och gott sällskap
Så kanske resten löser sig det med,framöver?
Jag tror det kan vara som en del av er skriver....att jag målar fan på väggen,och att jag är alldeles för otålig.
Men som sagt,detta med avloppet gnager fortfarande i mig.....
Det är väl här jag har kört fast,antar jag. Det senaste året har jag funderat och planerat min ekonomi,men hur jag än vänder och vrider på det,så har jag ändå ändan bak.
Jag förstår att du ser det mörkt. Jag har själv en förmåga att måla fan på vägen ekonomiskt.Det är väl här jag har kört fast,antar jag. Det senaste året har jag funderat och planerat min ekonomi,men hur jag än vänder och vrider på det,så har jag ändå ändan bak.
Jag kan inte gå tillbaka till mitt gamla yrke,och har ingen annan utbildning. Jag har dessutom några år på nacken,så vem vill anställa mig överhuvudtaget? Arbetsgivarna vill ju ha ung arbetskraft,har man ju hört. Har kört fast ordentligt i detta negativa tänk.
Eftersom jag kommit så långt i min rehab från min utmattning,så får jag inte längre någon sjukersättning på heltid. Istället har jag nu enbart halvtid sjukersättning,och det kallar jag noll inkomst,eftersom man nu är van att få sjukersättning på heltid. Nu är det istället tänkt att jag ska söka jobb. Och jobba resterande halva.
Dessa ynka tusenlappar jag får nu,räcker inte ens att betala räkningarna med,därför skrev jag att jag har noll inkomst,för det är verkligen så det känns.
Framöver kommer mina sparpengar,som var tänkt att betala avloppet med,gå åt i en ökad takt,eftersom jag nu enbart får halv sjukpenning.
Nu kanske ni förstår bättre varför jag har dessa farhågor att bli både hemlös och utan jobb,som jag skrev i ett tidigare inlägg......
). Att arbetsgivarna vill ha unga är bara sant till en viss del, och bara i vissa jobb. Det finns en oändlig mängd jobb dår ålder spelar noll och ingen roll. Och det var på 80-talet) Jag söker jobb på det jag kan. Dvs administrera, prata, informera, utbilda. Det har funkat hittills.
Jag söker jobb. Jag söker jobb som en liten skållad råttaJag förstår att du ser det mörkt. Jag har själv en förmåga att måla fan på vägen ekonomiskt.
Alltså - jag fyller snart 60. Jag har inte tänkt att vara arbetslös resten av livet. Min tjänst tar slut vid nyår (strax
Har du fysiska begränsningar? Är du inskriven på AF?
Steg ett måste, måste, måste vara att faktiskt söka jobb. Inte sitta och tänka jobbsök. Skaffa en inomst. Städa på hotell, dela reklam, whatever. Allt som din fysik klarar.
Vården söker ständigt vikarier. Skolorna skriker ofta efter vikarier.
Jag har ingen utbildning (eller jo, en ettårig postgymnasial utbildning till sekreterare - av alla jobb.
Börja SÖK jobb. Just do it.
,men än så länge ingen framgång.
