Jag måste få berätta om min lilla vildkatt.
Vi hittade henne i stallet med sin dräktiga mamma och syster, hon var kanske några månader gammal. Vi lyckades lura in dem i en stooor kattbur och sedan flytta dem inomhus. Systern och mamman var skygga och rädda, men vid mat så gick det i alla fall att stå kvar i rummet och så småningom gick det ibland att klappa dem. Men min lilla tjej var hysterisk och klättrade på väggarna. Jag har aldrig sett en katt klättra mitt på en blank vägg i sidled. Stackarn. Min mamma bestämde sig för att hon nog skulle få åka till himlen, hon skulle ju alltid vara livrädd. I vilket fall så fick alla tre flytta hem till min mamma där kull nr två föddes. Min lilla tjej låg och tryckte under sängen i tre månader och blev väldigt mobbad av min mammas raskatter. Det blev inte bättre när jag tog hand om den elaka raskatten så till sist sa jag att jag ville ha vildkatten hemma hos mig med mina två hankatter. Det funkade inte med massa tjejkatter för henne, och gör fortfarande inte. Bara att fånga henne var ju ett helvette. Kattstackarn bajsade ner sig och vi var fint upprivna längs armarna. Det var nog det bästa vi kunde gjort dock!
En vecka låg hon under vår säng, sedan började hon smyga ut. Sakta kunde jag börja kasta mat till henne (jag fodrar elakt nog på bestämda tider) och sen gick det bra att servera henne maten tio cm från sängen om vi inte var kvar i rummet. Ett halvår senare fångade jag henne och tog henne till veterinären för kastrering. Hon var jättesnäll, eller snarare rädd så hon rörde sig knappt.
Vi åker iväg ibland till landställen och sånt och då får alla katterna följa med. De andra två älskar det, och hon har fått anpassa sig. Men det bästa, idag ligger hon på rygg och ska bli kliad på magen, hon pratar med oss, hälsar på oss i sängen, och varje gång man går på toa ska hon gosa. Hon äter mat i vardagsrummet nu. Idag har vi haft henne i ca tre år. Klippa klor och fånga henne tog kanske ett halvår. Hon är fortfarande enormt ljudkänslig och springer fort iväg. Hon vågar inte komma fram när det kommer främlingar, förrän de har satt sig i soffan (?), då lägger hon sig i knät på dem! I köket kan vi aldrig klappa på henne, men hon tar mat ur handen. Så ja jag har en speciell katt, men så himla mysig när hon vill! Det var bara de första månaderna som jag undrade om vi någonsin skulle kunna klappa henne. Min sambo hatade henne, hon flydde ju så fort man råkade röra sig. Idag är han hennes favorit och han tycker oxå väldigt mycket om henne. Hon är inte rädd alls längre, utan hon bestämmer bara själv när hon vill gosa, däremellan kör hon med stilen att hon blir rädd, men ögonen är inte stora och hon springer bara utom räckhåll. Vi kan "tvinga" oss på henne, hon gillar det inte, men det går. Hon tog dock sina största kliv framåt efter att vi hade utsatt henne för något, typ klippt klor eller varit iväg med henne någonstans. Hon blir alltså mer social när vi tvingar oss på henne, fattar inte riktigt varför men hon tycker kanske att det inte var så farligt...
Så ge din tjej lite tid! Hon verkar ha gjort enormt mycket snabbare framsteg än min gjorde! Sen får man acceptera att de är katter och de är olika. Alla vill inte gosa hela tiden eller bli lyfta så fort vi behagar. Har en kompis som har två raskatter som de köpte rakt från uppfödaren, vår vildkatt är väldigt lik den ena av dem, men vår tjej är ibland mer tam än den!
