E
eiwo
Sv: "Har inte kunnat rida på hela vintern för all snö och is"
Vilken tur för dej att det gått så bra. Den här vintern har varit ett helvete för oss. När det är under 15 minus kan jag inte rida, jag kan inte ens hålla i tyglarna. Har 'oidentifierad bindvävsinflammation' som dödar mina leder när det är kallt. När det varit lagom temperatur har det blåsit så alla vägar har blåst igen. Då fick man gå till stallet, och var man där för länge blåste vägarna igen så man fick pulsa genom en halvmeter snö hela vägen hem igen (3,5 km). Resultat: döda leder igen.
Den enda ridväg vi har haft är en grusväg på ca 150 m. De andra vägarna har trafikerats av traktorer som plogat och fartdårar. De blev så smala att bilarna skrapade backspeglarna i snövallarna, no way att jag rider där. Ungefär 400 m mellan varje plats man kunde möta en bil, väl trafikerad väg där folk kör som dårar.
Att försöka ta sej till ridhus var dödsdömt, då det knappt gick att köra bil uppför backen från stallet. Polerad snö med glansis under, hjulen bara spann. Antispinn, anti-allt, fyrhulsdrift, inget funkade. Stallägarens traktor trasig så vi kunde inte ploga upp gärdena för att rida heller.
Vi tömkörde på grusvägen ibland, men det gav knappast någonting. Och ja, vi är med i bantningstråden och ja, jag vill hålla igång honom. Nästa vinter står jag förhoppningsvis inte i samma stall utan ett med ridhus, där inte vattnet fryser vid minsta lilla minusgrad och vi faktiskt har något som kan kallas ridvägar. Den här vintern har gjort mej väldigt bitter och ridlusten har försvunnit.
Vilken tur för dej att det gått så bra. Den här vintern har varit ett helvete för oss. När det är under 15 minus kan jag inte rida, jag kan inte ens hålla i tyglarna. Har 'oidentifierad bindvävsinflammation' som dödar mina leder när det är kallt. När det varit lagom temperatur har det blåsit så alla vägar har blåst igen. Då fick man gå till stallet, och var man där för länge blåste vägarna igen så man fick pulsa genom en halvmeter snö hela vägen hem igen (3,5 km). Resultat: döda leder igen.
Den enda ridväg vi har haft är en grusväg på ca 150 m. De andra vägarna har trafikerats av traktorer som plogat och fartdårar. De blev så smala att bilarna skrapade backspeglarna i snövallarna, no way att jag rider där. Ungefär 400 m mellan varje plats man kunde möta en bil, väl trafikerad väg där folk kör som dårar.
Att försöka ta sej till ridhus var dödsdömt, då det knappt gick att köra bil uppför backen från stallet. Polerad snö med glansis under, hjulen bara spann. Antispinn, anti-allt, fyrhulsdrift, inget funkade. Stallägarens traktor trasig så vi kunde inte ploga upp gärdena för att rida heller.
Vi tömkörde på grusvägen ibland, men det gav knappast någonting. Och ja, vi är med i bantningstråden och ja, jag vill hålla igång honom. Nästa vinter står jag förhoppningsvis inte i samma stall utan ett med ridhus, där inte vattnet fryser vid minsta lilla minusgrad och vi faktiskt har något som kan kallas ridvägar. Den här vintern har gjort mej väldigt bitter och ridlusten har försvunnit.