Hantverkscafé

På anslagstavlan vid Ica har jag sett en annons om att det på onsdagar kommer att vara ett café med stickning och annat hantverk hos Röda Korset. Jag har en tanke om att gå dit. En fördom jag dock har är att de andra som går dit är kvinnor 60+, d.v.s. ingen i min egen ålder.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig. Mest tidsfördriv, antar jag. Men jag förväntar mig inte att det kommer att vara kul och om folk ska börja prata om krämpor, så blir det inte det minsta roligt ens. Jag antar att jag också kommer att känna mig ensam i gruppen människor.

Vad jag ska hålla på med för hantverk är också rätt oklart. Jag gillar att brodera men det är så jäkla svårt att hitta ett bra mönster. Min favoritdesigner har ingen återförsäljare i Sverige och det går så vitt jag vet, inte att köpa mönstren digitalt.

 

[nullo-modo]

 

[nullo-modo]

 

[bettysmatte]

Jag som aldrig gjort ett broderi hittade massa snygga. Visa bifogad fil 38076

Jättesnygg - ÄLSKAR färgerna !

 

[nullo-modo]

Min favorit

 

[nullo-modo]

Jättesnygg - ÄLSKAR färgerna !

Nästan så jag blir sugen att testa, men ska fråga en kompis som tycker om broderi om hon vill göra om jag köper

 

[Magiana]

Och @Magiana att förhålla sig till hur andra uppfattar en är ju något man gör ganska ofta. På arbetet t ex. Om mina kollegor uppfattar mig som en bossig, dominant typ och uppfattar det negativt så är det sak samma om jag tycker jag är snäll och undfallande.de andra uppfattar mig på ett visst vis och reagerar negativt på det. Då måste jag se mitt agerande och beteende med deras ögon, och ändra mig. Inte ändra mig vem jag är - men hur jag uttrycker mig och beter mig. Till ett sätt som andra inte uppfattar som dominant och negativt. Om jag avsåg att vara dominant eller ej, om jag tycker ett visst sätt är dominant eller ej och om jag skulle uppfatta någon annan som gjorde eller sa samma sak dominant eller ej är helt irrelevant. Det avgörande är hur andra uppfattar mig - och hur jag vill uppfattas (och om jag vill ha kvar jobbet).

I en relation samma sak. Om min partner uppfattar mig som sur och tvär fastän jag inte tycker jag varit sur och inte menat att vara tvär så måste jag anpassa mig till partnerns upplevelse och tolkning. Eller åtminstone ta ställning till om jag vill att min partner ska tycka jag är en sur och tvär partner. Eller om jag vill ha partnern kvar.

Man får vara den man är - men man måste då också som minst acceptera att andra kommer uppfatta det på olika vis. Och endera ändra beteende så man uppfattas annorlunda eller acceptera att man kommer anses vara si eller så.

Och om man vill uppfattas som en glad och trevlig person t ex så måste man agera på ett vis andra runt omkring en uppfattar som glatt och trevligt. Dvs man måste se ur deras synvinkel.

Jag vill du ska försöka se världen ur andras synvinkel. Också. Och se hur det är jämfört med din egen. Lika eller olika?

Och det säger du till mig som i princip kryper längs väggarna av rädsla för att uppfattas fel. Jag är fruktansvärt medveten om mig själv och är övertygad om att alla tycker illa om mig, åtminstone när de lärt känna mig. Jag har ingen familj kvar för jag lyckades inte skärpa till mig tillräckligt när jag blev sjuk. Jag försökte verkligen men misslyckades. Åtminstone min ena syrra skuldbelägger mig för att jag inte lyckades.

Jag är liksom en totalt misslyckad idiot som inte lyckas med nånting.

 

[Magnum]

Och det säger du till mig som i princip kryper längs väggarna av rädsla för att uppfattas fel. Jag är fruktansvärt medveten om mig själv och är övertygad om att alla tycker illa om mig, åtminstone när de lärt känna mig. Jag har ingen familj kvar för jag lyckades inte skärpa till mig tillräckligt när jag blev sjuk. Jag försökte verkligen men misslyckades. Åtminstone min ena syrra skuldbelägger mig för att jag inte lyckades.

Jag är liksom en totalt misslyckad idiot som inte lyckas med nånting.

❤
Jag kan tycka att det säger mer om dom än dej.

Även om alla har olika erfarenheter av livet och familjesituationer osv så tycker nog jag att man borde fånga upp varandra i en familj/närstående om någon faller.
Inte trycka ner utan lyfta.

Det är inte ditt fel.

 

[Mabuse]

Och det säger du till mig som i princip kryper längs väggarna av rädsla för att uppfattas fel. Jag är fruktansvärt medveten om mig själv och är övertygad om att alla tycker illa om mig, åtminstone när de lärt känna mig. Jag har ingen familj kvar för jag lyckades inte skärpa till mig tillräckligt när jag blev sjuk. Jag försökte verkligen men misslyckades. Åtminstone min ena syrra skuldbelägger mig för att jag inte lyckades.

Jag är liksom en totalt misslyckad idiot som inte lyckas med nånting.

Det är såklart tråkigt att du känner så. Men det du ger uttryck för här på forumet är inte det, utan att andra människor är undermåliga och ointressanta. De pratar om saker som inte ger dig något, och du vill bara träffa dem för att de ska ge dig något (sällskap t ex), inte för att du uppskattar någon egenskap hos dem.

Ingen människa gillar att umgås med någon som dissar dem och tycker att allt de säger är ointressant, att de inte har något att ge. Inte du, såklart, men ingen annan heller. Människor är sociala varelser, det är inget roligt att umgås med nån som tycker man är ointressant.

 

[Hyacinth]

Jag hade velat ha mönster designade av Ellen Maurer-Stroh men de finns inte i Sverige. Hennes mönster faller mig i smaken och det är svårt att hitta motsvarande.

Du kanske har gjort dem, men hon har en avdelning med gratis mönster för nedladdning.

http://www.maurer-stroh.com/cat_free.html

 

[Trissa]

Jag har ingen familj kvar för jag lyckades inte skärpa till mig tillräckligt när jag blev sjuk. Jag försökte verkligen men misslyckades.

INTE. DITT. FEL. Inte deras heller. Det var olyckligt det som hände den gången, men inte någons fel.
Jag hoppas du kan få hjälp i terapi med att tycka om dig själv, det är du värd.

 

[Sleepy]

Om mina kollegor uppfattar mig som en bossig, dominant typ och uppfattar det negativt så är det sak samma om jag tycker jag är snäll och undfallande.de andra uppfattar mig på ett visst vis och reagerar negativt på det. Då måste jag se mitt agerande och beteende med deras ögon, och ändra mig. Inte ändra mig vem jag är - men hur jag uttrycker mig och beter mig. Till ett sätt som andra inte uppfattar som dominant och negativt.

Eller så är det de andra som behöver bredda sitt perspektiv på hur olika människor är, uttrycker sig och beter sig.

 

[Sleepy]

Jag är liksom en totalt misslyckad idiot som inte lyckas med nånting.

Nej det är du inte. Skaka av dig.

 

[vallhund]

Eller så är det de andra som behöver bredda sitt perspektiv på hur olika människor är, uttrycker sig och beter sig.

Om jag anser att min själv o världsbild är rätt o alla andra har fel är det dags att göra en realitycheck.

 

[tanten]

Jag är liksom en totalt misslyckad idiot som inte lyckas med nånting.

Det där är inte en sannning.
Det är din sjukdom som talar.

År efter år har vi plockat upp och visat dig saker som du lyckas med. Försökt övertyga dig om att du i mångas ögon är avundsvärd och kapabel.
Men vi har fel och du har rätt.
Eller - din sjukdom har rätt.

Jag tycker också rejält illa om mig själv. Måste jag umgås med bara mig själv tycker jag fruktansvärt illa om sällskapet.

MEN, jag kan visst åstadkomma saker. Jag kan se tillbaka på saker jag är stolt över!
Självförakt och prestationer är inte kopplade till varann.

Måtte du får hjälp att styra dina tankar till verkligheten - bort från dina vanföreställningar.

 

[Magiana]

Du kanske har gjort dem, men hon har en avdelning med gratis mönster för nedladdning.

http://www.maurer-stroh.com/cat_free.html

Ja, jag har gjort alla mönster som jag tycker är fina. De borde sättas upp på väggarna här hemma, men det är så svårt att få tag i kvadratiska ramar i rätt mått så jag måste göra ramar. Jag har börjat, men inte slutfört. Projektet med att tillverka ramar har stått still ett år nu.

 

[Magiana]

INTE. DITT. FEL. Inte deras heller. Det var olyckligt det som hände den gången, men inte någons fel.
Jag hoppas du kan få hjälp i terapi med att tycka om dig själv, det är du värd.

Jag borde ha avbokat hela julen. Jag tänkte tanken. Men då skulle de blivit besvikna på mig och deras bokade resor kanske de inte ens fått tillbaka pengarna för. Så jag bet ihop, helt enkelt.

Nu är det upp till mig att pudla. Jag förväntas vara den som räddar hela situationen, trots att jag är sjuk. Det är ingen annan som gör sin del och visar att denne vill ha kontakt med mig. Mamma skickar förvisso saker till mig (som jag inte vill ha) men ingen pratar med mig. Så jag kan inte tolka det som annat än att jag bär ansvaret för både min sjukdom och att ordna upp allt annat.

Jag kan inte känna någon tillit alls till andra människor. Jag måste lösa alla problem själv, även om jag inte klarar av det. Någon hjälp finns inte någonstans. Det är den övertygelsen jag lever med. Ska jag få hjälp så måste jag kämpa hårt för den. Jag skulle vilja känna mig trygg, men tror inte det är möjligt. När jag faller, då faller jag. Det är ingen som fångar upp mig.

 

[Alexandra_W]

Och det säger du till mig som i princip kryper längs väggarna av rädsla för att uppfattas fel. Jag är fruktansvärt medveten om mig själv och är övertygad om att alla tycker illa om mig, åtminstone när de lärt känna mig. Jag har ingen familj kvar för jag lyckades inte skärpa till mig tillräckligt när jag blev sjuk. Jag försökte verkligen men misslyckades. Åtminstone min ena syrra skuldbelägger mig för att jag inte lyckades.

Jag är liksom en totalt misslyckad idiot som inte lyckas med nånting.

Både du och jag vet det där är fel. Både att du är misslyckad och att det var så jag menade.

Det diskussionen handlade om var att du avfärdade att förväntningarna du hade var negativa. När andra användare tyckte att jo men nog är de det och hänvisade till ords innebörd osv så svarade du att i din bok var det inte så.

Där skulle jag velat att du försökte, så gott du kan, stanna upp och tänka på hur det skulle vara att se det som i "deras bok" och "andras bok". Kan det vara så att du inte menar eller uppfattar det negativt men andra gör det? Och i så fall spelar det rolll för dig? Skulle du kunna prova en annan egen inställning och se vad det gör?

Handlar inte om rätt eller fel eller lyckas eller misslyckas. Det handlar om att vidga vyerna och våga prova ett annat sätt. Jätteläskigt. Det är därför det är så bra att man kan göra det i små små myrsteg, och man kan börja rent mentalt hemma i smyg. Lek med tanken, fundera på den osv.

 

[Alexandra_W]

Eller så är det de andra som behöver bredda sitt perspektiv på hur olika människor är, uttrycker sig och beter sig.

Fast om "alla" andra har en åsikt som skiljer sig från ens egen och det gäller en social kontext så får man som sagt avgöra hur viktigt det är att ha kvar den kontexten. Är det viktigt att ha jobbet eller partnern kvar? Om ja så är man tvungen att förändra sitt agerande.

Om jag så tycker alla kollegor är dumma i huvudet så kommer jag ändå få sparken om jag - utan att mena det så - agerar eller beter mig på ett vis som uppfattas negativt och ger negativa konsekvenser. Det är realitet och verklighet. På gott och ont.

På samma sätt så jag kan tycka att min partner får väl kamma sig och vidga sina vyer. Men om partnern uppfattar mitt agerande negativt och far illa av det så får jag välja, fortsätta såra partnern, förlora partnern, eller justera mitt beteende.

Än I mitt liv är det extremt få tillfällen jag känt att "nä jag tänker inte justera något, ska det vara så kan ni lika gärna ge mig sparken"...

 

[Alexandra_W]

Ja, jag har gjort alla mönster som jag tycker är fina. De borde sättas upp på väggarna här hemma, men det är så svårt att få tag i kvadratiska ramar i rätt mått så jag måste göra ramar. Jag har börjat, men inte slutfört. Projektet med att tillverka ramar har stått still ett år nu.

Kan du sätta upp dem utan ramar sålänge? Eller rektangulära ramar med passpartout? Släppa ner kraven lite men kunna njuta av fina broderier?

 

[Alexandra_W]

Jag borde ha avbokat hela julen. Jag tänkte tanken. Men då skulle de blivit besvikna på mig och deras bokade resor kanske de inte ens fått tillbaka pengarna för. Så jag bet ihop, helt enkelt.

Nu är det upp till mig att pudla. Jag förväntas vara den som räddar hela situationen, trots att jag är sjuk. Det är ingen annan som gör sin del och visar att denne vill ha kontakt med mig. Mamma skickar förvisso saker till mig (som jag inte vill ha) men ingen pratar med mig. Så jag kan inte tolka det som annat än att jag bär ansvaret för både min sjukdom och att ordna upp allt annat.

Jag kan inte känna någon tillit alls till andra människor. Jag måste lösa alla problem själv, även om jag inte klarar av det. Någon hjälp finns inte någonstans. Det är den övertygelsen jag lever med. Ska jag få hjälp så måste jag kämpa hårt för den. Jag skulle vilja känna mig trygg, men tror inte det är möjligt. När jag faller, då faller jag. Det är ingen som fångar upp mig.

En tro att inget kommer hjälpa hör till sjukdomen. Men den riskerar också att leda till att det blir självuppfyllande. Men förhoppningsvis får du hjälp att hitta andra vägar i tankemönster