Hantverkscafé

På anslagstavlan vid Ica har jag sett en annons om att det på onsdagar kommer att vara ett café med stickning och annat hantverk hos Röda Korset. Jag har en tanke om att gå dit. En fördom jag dock har är att de andra som går dit är kvinnor 60+, d.v.s. ingen i min egen ålder.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig. Mest tidsfördriv, antar jag. Men jag förväntar mig inte att det kommer att vara kul och om folk ska börja prata om krämpor, så blir det inte det minsta roligt ens. Jag antar att jag också kommer att känna mig ensam i gruppen människor.

Vad jag ska hålla på med för hantverk är också rätt oklart. Jag gillar att brodera men det är så jäkla svårt att hitta ett bra mönster. Min favoritdesigner har ingen återförsäljare i Sverige och det går så vitt jag vet, inte att köpa mönstren digitalt.

 

[monster1]

Både du och jag vet det där är fel. Både att du är misslyckad och att det var så jag menade.

Det diskussionen handlade om var att du avfärdade att förväntningarna du hade var negativa. När andra användare tyckte att jo men nog är de det och hänvisade till ords innebörd osv så svarade du att i din bok var det inte så.

Där skulle jag velat att du försökte, så gott du kan, stanna upp och tänka på hur det skulle vara att se det som i "deras bok" och "andras bok". Kan det vara så att du inte menar eller uppfattar det negativt men andra gör det? Och i så fall spelar det rolll för dig? Skulle du kunna prova en annan egen inställning och se vad det gör?

Handlar inte om rätt eller fel eller lyckas eller misslyckas. Det handlar om att vidga vyerna och våga prova ett annat sätt. Jätteläskigt. Det är därför det är så bra att man kan göra det i små små myrsteg, och man kan börja rent mentalt hemma i smyg. Lek med tanken, fundera på den osv.

Men, du är ju trots allt inte @Magiana s terapeut. Är det verkligen lämpligt att gräva i hennes mående och tänkande på det sättet?

 

[Fruentimber]

Men, du är ju trots allt inte @Magiana s terapeut. Är det verkligen lämpligt att gräva i hennes mående och tänkande på det sättet?

Ingen här är det, ändå ger alla tips och råd. Vissa medhårs, andra mothårs. Jag kan inte se varför just @Alexandra_W ska pekas ut.

 

[sorbifolia]

@Magiana kom nyss över denna tråden, är det i dag cafeen är?

Hoppast du kommer iväg och att det blir trevligt! Eller åtminstonde okej.

Känner till känslan av att inte vilja träffa en grupp med främmande människor. Men min erfarenhet är att det går bättre/blir mindre obehagligt dess oftare man gör sådana saker.

 

[Magiana]

@Magiana kom nyss över denna tråden, är det i dag cafeen är?

Hoppast du kommer iväg och att det blir trevligt! Eller åtminstonde okej.

Känner till känslan av att inte vilja träffa en grupp med främmande människor. Men min erfarenhet är att det går bättre/blir mindre obehagligt dess oftare man gör sådana saker.

Ja, det är idag.

Jag tycker inte det är det minsta obehagligt att åka dit.

 

[monster1]

Ingen här är det, ändå ger alla tips och råd. Vissa medhårs, andra mothårs. Jag kan inte se varför just @Alexandra_W ska pekas ut.

Jag tycker de andra är rätt integritetskränkande de med men det är inte så himla ingående i sina beskrivningar av hur @Magiana ska tänka och förändra sig de är mer allmänt tyckande.

Inlägget jag reagerar på ger detaljerade instruktioner för hur TS ska tänka, som om det vore en läxa en terapeut ger en.

Där skulle jag velat att du försökte, så gott du kan, stanna upp och tänka på hur det skulle vara att se det som i "deras bok" och "andras bok". Kan det vara så att du inte menar eller uppfattar det negativt men andra gör det? Och i så fall spelar det roll för dig? Skulle du kunna prova en annan egen inställning och se vad det gör?

 

[Fruentimber]

Jag tycker de andra är rätt integritetskränkande de med men det är inte så himla ingående i sina beskrivningar av hur @Magiana ska tänka och förändra sig de är mer allmänt tyckande.

Inlägget jag reagerar på ger detaljerade instruktioner för hur TS ska tänka, som om det vore en läxa en terapeut ger en.

Jag förstår att du reagerar, men som sagt, liknande "tips/råd" har ju varit återkommande i dessa trådar. Att fråga om man kan tänka sig en annan inställning ser jag som tämligen harmlöst.

 

[monster1]

Jag förstår att du reagerar, men som sagt, liknande "tips/råd" har ju varit återkommande i dessa trådar. Att fråga om man kan tänka sig en annan inställning ser jag som tämligen harmlöst.

Det tycker nog inte jag, jag tycker nog det ligger i sakens natur att man tänker som man gör och om man ska börja montera om hur människor tänker speciellt sådana som mår mycket dåligt bör det göras av någon som vet vad den håller på med.

 

[Fruentimber]

Det tycker nog inte jag, jag tycker nog det ligger i sakens natur att man tänker som man gör och om man ska börja montera om hur människor tänker speciellt sådana som mår mycket dåligt bör det göras av någon som vet vad den håller på med.

Men alltså, mig veterligen är TS fullt fungerande, om än deprimerad vilket givetvis påverkar såväl inställning som känslor. Jag tror inte det ger TS något att ständigt bekräfta dennes negativa tankar heller, för den delen, eller förstärka dem. Ibland kan man behöva en knuff framåt och andra tankemönster. Gissningsvis tar TS till sig det hon vill ta till sig av inläggen i tråden.

 

[nullo-modo]

Jag borde ha avbokat hela julen. Jag tänkte tanken. Men då skulle de blivit besvikna på mig och deras bokade resor kanske de inte ens fått tillbaka pengarna för. Så jag bet ihop, helt enkelt.

Nu är det upp till mig att pudla. Jag förväntas vara den som räddar hela situationen, trots att jag är sjuk. Det är ingen annan som gör sin del och visar att denne vill ha kontakt med mig. Mamma skickar förvisso saker till mig (som jag inte vill ha) men ingen pratar med mig. Så jag kan inte tolka det som annat än att jag bär ansvaret för både min sjukdom och att ordna upp allt annat.

Jag kan inte känna någon tillit alls till andra människor. Jag måste lösa alla problem själv, även om jag inte klarar av det. Någon hjälp finns inte någonstans. Det är den övertygelsen jag lever med. Ska jag få hjälp så måste jag kämpa hårt för den. Jag skulle vilja känna mig trygg, men tror inte det är möjligt. När jag faller, då faller jag. Det är ingen som fångar upp mig.

Är hen som erbjöd att komma och hjälpa med garderoben i en annan tråd är ingen och ingen hjälp?

 

[Alexandra_W]

Men, du är ju trots allt inte @Magiana s terapeut. Är det verkligen lämpligt att gräva i hennes mående och tänkande på det sättet?

Det är ju en fråga där var och en gör sin bedömning. Jag vidhåller - och i välmening - att Magiana skulle få det lättare, och därmed må bättre, om hon kunde försöka (observera försöka) se ur andras synvinkel ibland. Inte för att bli någon annan. Inte för hon är sämre än någon annan. Utan för att så mycket blir lättare om man åtminstone delvis kan förstå hur andra ser saker. Man behöver varken hålla med eller tycka likadant men bara vetskapen om att det går att se en sak på flera olika sätt gör det ofta lättare att själv inte påverkas negativt av det. Att inte t ex vara lika rädd att göra fel, för det finns flera olika rätt.

 

[Alexandra_W]

Ja, det är idag.

Jag tycker inte det är det minsta obehagligt att åka dit.

Jag hoppas det blir både roligt och att du får tips på mönster, eller annat handarbete du tycker känns roligt. Och du, det är jättebra gjort av dig att bara åka dit, och jag blev jätteglad att läsa både att du ska och att det inte känns obehagligt!

 

[Alexandra_W]

Jag tycker de andra är rätt integritetskränkande de med men det är inte så himla ingående i sina beskrivningar av hur @Magiana ska tänka och förändra sig de är mer allmänt tyckande.

Inlägget jag reagerar på ger detaljerade instruktioner för hur TS ska tänka, som om det vore en läxa en terapeut ger en.

Detaljerade instruktioner? Genom att försöka tänka på ett annat sätt än man brukar, i den mån man klarar av det?
Ser man det som detaljstyra tankar förstår jag man reagerar.

 

[Trissa]

Jag borde ha avbokat hela julen. Jag tänkte tanken. Men då skulle de blivit besvikna på mig och deras bokade resor kanske de inte ens fått tillbaka pengarna för. Så jag bet ihop, helt enkelt.

Nu är det upp till mig att pudla. Jag förväntas vara den som räddar hela situationen, trots att jag är sjuk. Det är ingen annan som gör sin del och visar att denne vill ha kontakt med mig. Mamma skickar förvisso saker till mig (som jag inte vill ha) men ingen pratar med mig. Så jag kan inte tolka det som annat än att jag bär ansvaret för både min sjukdom och att ordna upp allt annat.

Jag kan inte känna någon tillit alls till andra människor. Jag måste lösa alla problem själv, även om jag inte klarar av det. Någon hjälp finns inte någonstans. Det är den övertygelsen jag lever med. Ska jag få hjälp så måste jag kämpa hårt för den. Jag skulle vilja känna mig trygg, men tror inte det är möjligt. När jag faller, då faller jag. Det är ingen som fångar upp mig.

Jag förstår att det måste kännas tungt att inte kunna lita på andra och känna sig helt utan skyddsnät. Men kanske kan du lägga familjen åt sidan ett tag, och fokusera på ditt mående först? Det känns som om du behöver må bättre för att kunna skapa en relation som fungerar för er och som du kan må bra av. Om det är så att det är du som förväntas rädda situationen tycker jag att du ska vänta med det till du känner att du faktiskt orkar, alternativt väljer att låta bli. Men du är inte ansvarig för din sjukdom i den bemärkelsen att den är ditt fel!

 

[Mabuse]

Det tycker nog inte jag, jag tycker nog det ligger i sakens natur att man tänker som man gör och om man ska börja montera om hur människor tänker speciellt sådana som mår mycket dåligt bör det göras av någon som vet vad den håller på med.

Att beskriva ett annat perspektiv är väl inte att montera om hur människor tänker? Det är ju bara en beskrivning, eventuell montering är ju frivillig och görs av läsaren i så fall.

 

[Magiana]

Är hen som erbjöd att komma och hjälpa med garderoben i en annan tråd är ingen och ingen hjälp?

Det är ett ovanligt undantag. Jag har dessutom haft problemet med garderoben i flera månader.

 

[Magiana]

Jag förstår att det måste kännas tungt att inte kunna lita på andra och känna sig helt utan skyddsnät. Men kanske kan du lägga familjen åt sidan ett tag, och fokusera på ditt mående först? Det känns som om du behöver må bättre för att kunna skapa en relation som fungerar för er och som du kan må bra av. Om det är så att det är du som förväntas rädda situationen tycker jag att du ska vänta med det till du känner att du faktiskt orkar, alternativt väljer att låta bli. Men du är inte ansvarig för din sjukdom i den bemärkelsen att den är ditt fel!

Mitt mående är ju så avhängigt av att inte ha en familj, ingen trygghet och ingen tillit. Det är det som gör att jag är kvar i depressionen. Jag ser liksom ingen framtid när jag är ensam. På morgonen vaknar jag, sen har jag en dag och på kvällarna sitter jag och väntar timme efter timme på att få gå och lägga mig.

 

[Trissa]

Mitt mående är ju så avhängigt av att inte ha en familj, ingen trygghet och ingen tillit. Det är det som gör att jag är kvar i depressionen. Jag ser liksom ingen framtid när jag är ensam. På morgonen vaknar jag, sen har jag en dag och på kvällarna sitter jag och väntar timme efter timme på att få gå och lägga mig.

Fast man kan ju vara precis lika ensam i en familj eller ett förhållande. Av det du har skrivit tidigare tror jag nyckeln är att du behöver tycka om dig själv och känna att du har ett värde, och jag tror att kan du hitta dit så kommer det att lösa upp flera knutar när det gäller relationer till andra. Nu verkar det som om din inre röst hela tiden säger "du är så värdelös, så det är klart att din familj inte vill veta av dig och ingen vill vara din vän", och du hamnar i ett moment 22.

 

[Hippocampus]

Ha så kul ikväll!

 

[Mia_R]

Du har säkert redan testat det här, men vad sägs om du skulle syssla med lite positiv affirmering varje dag? Även om du inte tror på det så prova att tala om för dig själv i positiva ordalag att du är duktig, omtyckt, värd att älska och att du förtjänar att ha det bra?

 

[Mabuse]

Fast man kan ju vara precis lika ensam i en familj eller ett förhållande. Av det du har skrivit tidigare tror jag nyckeln är att du behöver tycka om dig själv och känna att du har ett värde, och jag tror att kan du hitta dit så kommer det att lösa upp flera knutar när det gäller relationer till andra. Nu verkar det som om din inre röst hela tiden säger "du är så värdelös, så det är klart att din familj inte vill veta av dig och ingen vill vara din vän", och du hamnar i ett moment 22.

Eller att tänka något snällt om andra människor. Att andra kan vara intressanta och givande att umgås med. Att man vill lära känna dem för att man är intresserad av dem och uppskattar dem, inte enbart för att de ska lindra ens ensamhet eller uppfylla andra behov man har.

Tänka gott om sig själv och andra, så att säga.