Hantera någon annans problembarn

[Görel]

Jo absolut. Jag reagerade nog mest på att det ansågs vara det bästa sättet att reda ut situationer att man satt i ett rum med sin granne/föräldern i sin klass och diskuterade sin uppfattning om deras barnuppfostran. Det känns som att det kan vara en ganska stor uppoffring av sin familjs säkerhet och trygghet som man ska göra för att kunna göra en anmälan. (det kanske finns egna barn som kan drabbas av mycket otrygghet om grannen reagerar negativt på mötet. Även om grannen kanske inte faller ut i aggression just i närvaro av socialen. Man kan ju få en känsla av att det finns en viss våldspotential i vissa fall.)

Om det är så som du säger känns det kanske som att socialen behöver fler verktyg än att försöka få kontakt med och prata med föräldrarna om det även krävs att föräldrarna håller med om att de och/eller barnet har problem för att de ska få hjälp.
(Var det inte en artikel som skrev att det inte fanns ett steg mellan att prata med föräldrarna och erbjuda hjälp och helt enkelt bara hämta barnet. Dvs inget mellanting.)

Nu hittar du på igen. Barnuppfostran?

De flesta anmälningar handlar om händelser som någon sett eller som någon fått berättat för sig av den som sett. Många saker verkar oerhört upprörande eller märkliga när anmälan kommer in men när man reder ut händelserna är de många gånger något helt annat än det anmälaren uppfattat. T ex skola/barnomsorg som anmäler något ett barn berättat. När de är med på förhandsbedömningsmöte och det som berättats sätts i ett sammanhang blir bilden många gånger en helt annan.

 

[Badger]

Nu hittar du på igen. Barnuppfostran?

De flesta anmälningar handlar om händelser som någon sett eller som någon fått berättat för sig av den som sett. Många saker verkar oerhört upprörande eller märkliga när anmälan kommer in men när man reder ut händelserna är de många gånger något helt annat än det anmälaren uppfattat. T ex skola/barnomsorg som anmäler något ett barn berättat. När de är med på förhandsbedömningsmöte och det som berättats sätts i ett sammanhang blir bilden många gånger en helt annan.

Absolut, så då stämde det att metoden fungerar mycket bra när egentligen ingenting har hänt, dvs anmälaren hade missuppfattat. (eller om föräldrarna kan övertyga anmälaren om att hen missuppfattat) (Vilket ju är jättebra. Det finns ju onekligen oerhörd potential för missuppfattningar med grannar och lärare osv.)

Och att den antagligen också fungerar mycket bra när de anmälda föräldrarna håller med om att de inte klarar av att se till att deras barn inte tex slår andra barn.

(Varvid ingen helt enkelt kan göra någonting alls, som tex fallet i Uppsala med killen som slog småflickor och slängde dem i soprum och containrar. Pågick i flera år innan han blev 18. Föräldrarna höll med om att det var ohållbart men lyckades inte stänga in honom ordentligt.)

Men att metoden med samtal då sannolikt inte fungerar så speciellt bra om de anmälda föräldrarna anser att aga eller springa efter en bil ingår i just precis barnuppfostran.

Eller om föräldrarna till ett barn som slagit andra barn eller förstört egendom är kriminella med mycket våldspotential och kan tänka sig att terrorisera anmälaren.

Vilket i så fall kanske gör att om intrycket av föräldrarna är att de kan ha stor våldspotential så vill man inte gärna möta dem i ett samtal.