Hantera ev. avlivning av dotterns ponny

[a1agnlju]

Svarar kort, då jag sitter i bilen (kör inte). Det fanns eller finns inte som alternativ att ljuga eller på något sätt "försköna" sanningen! Frågan var enbart om det var bäst att prata om det redan INNAN avlivning och på så sätt förbereda henne, eller om man skulle ta bort ponnyn först och prata om det efteråt (självklart då sanning och förklara varför osv).

Före. Det fixar hon och det är säkert bättre. Då kan hon ju säga hej då om hon vill. Är det redan gjort så har hon ju inte något val liksom

 

[athena_arabians]

Före. Det fixar hon och det är säkert bättre. Då kan hon ju säga hej då om hon vill. Är det redan gjort så har hon ju inte något val liksom

Ett av mina finaste minnen av min första häst om än enormt sorgligt är när jag satt i hennes box dagen innan vi tog bort henne. Jag grinade och hon stod och blåste och noppade i mitt hår

 

[DarkInNight]

Vi har varit ärliga. Till treåringen Berättade vi att kaninen var jättesjuk och gick inte att laga.
En annan kanin som självdog på ålderns höst sa vi att kaninens kropp slutade fungera så den dog.
Enkelt och rakt har vi försökt hålla oss till och barnet har haft många frågor kring döden men har accepterat det.

 

[Kiwifrukt]

Min morfar var brutalt ärlig mot mig och min äldsta bror. Kanske rått, men det fanns aldrig några tvivel. Mormor sa dock till mina (mycket yngre) kusiner att katterna sprungit till skogs. Hon insåg att den nödlögnen kanske gick lite för långt när samma barn typish tio år senare frågade när katterna skulle komma tillbaka. De (idag vuxna) barnen har skyddats från livet och döden och kan inte hantera att även människor dör.

 

[Vovve]

Jag tror att de bästa e att berätta för henne innan o förklara att ponnyn inte mår bra o göra de på ett sådant sätt så hon förstår

 

[nullo-modo]

Tycker barn hanterar döden bättre än vuxna många gånger.

 

[Lovisaleonora]

Tycker barn hanterar döden bättre än vuxna många gånger.

De vuxna som har svårt för döden har fått fel inställning till döden genom sin barndom många gånger. T ex att man inte berättar sanningen för barnet. Döden är något skamligt som ska undanhållas.

 

[Efwa]

De vuxna som har svårt för döden har fått fel inställning till döden genom sin barndom många gånger. T ex att man inte berättar sanningen för barnet. Döden är något skamligt som ska undanhållas.

Ja, hur illa det kanske låter så är det faktiskt bra att "träna" på sådant när man är liten och på djuren man har hemma för att trots allt är det lättare att bli av med ett djur än en nära släktning.
Man kan se stor skillnad på mina barn som haft djur hela livet (katter, råttor, marsvin, hundar) och på de som inte haft det. Mina barn är betydligt mer "krassa" när det gäller tid för avlivning och hur illa ett djur får lida innan man avlivar medan deras kompisar har en väldigt osund inställning till när och ofta får deras djur självdö eller avlivas alldeles för sent.

Barn har också en förmåga att sörja ganska rejält men väldigt kort stund. Sedan är det liksom ett äventyr som man kan prata om.

Kompisen gick förbi två barn i 7 årsåldern i parken och de grävde en grop till sin hamster. De berättade för henne att de skulle begrava sin hamster som dött på natten och att de skrivit en liten dikt.
"Här vilar lilla Smulan. Världens bästa hamster".

Väldigt gulligt och väldigt sunt.

 

[Kallblodsfreak]

Har alltid varit ärlig med barnen!

De har fått veta att xxx är sjuk, att det inte går att laga och att man måste låta hen dö för att hen inte ska lida.

De har fått säga hejdå och vara med vid avlivningen om de velat (hundar och katter, inte häst)

Den gången vi fick ta bort en katt akut när de var på skolan upplever jag att de tog mycket hårdare då de inte fick ta farväl.

 

[nullo-modo]

De vuxna som har svårt för döden har fått fel inställning till döden genom sin barndom många gånger. T ex att man inte berättar sanningen för barnet. Döden är något skamligt som ska undanhållas.

Nja jag har fått svårare och svåraste med döden med åren så även min pappa.

 

[Efwa]

Nja jag har fått svårare och svåraste med döden med åren så även min pappa.

Jo, jag håller med. Det är klart det blir svårare eftersom det oftast är de man levt med i många år och människor som dör.

Jag tror ändå att man har lättare att acceptera och gå vidare snabbare genom stegen om man "tränat" på det. Däremot kan man ju inte helt dra likhetstecken mellan förlusten av ett djur och en person.

 

[Lindsen]

Blev ljugen för som barn om att en häst hade fått flytta till ett annat ställe.
Hade alltid känslan av att det inte var sant. Hon såg så ledsen ut när hon berättade, det gick inte att dölja på något vis. Det var något som inte stämde.
Nu som vuxen förstår jag ju att hon hade tagit bort hästen och hade jag haft starka band till hästen (vilket jag inte hade) så hade jag nog varit väldigt ledsen att jag inte hade fått ta farväl och sörja tillsammans

 

[Rialavargen]

I familjen har vi tre hästar; mina två + dotterns ponny/sällskapsponnyn (+ en inackordering). Ponnyn i fråga lider av patellaupphakningar i båda bak (värre på hösten/förvintern), vilka jag inte vet säkert hur ont han har av (mer än att han hakar "i och ur" flera gånger per dag). Jag misstänker dock starkt att han faktiskt har ont av dem, åtminstone i perioder. Han har även problem med foderinpackningar i tänderna, vilket den här sommaren har utvecklats till att han liksom får hårda "hamsterkinder" där mat har kilat sig fast. Förutom detta har han en extrem stressmage; såfort han står på box i så kort tid som ett par timmar bara sprutar det ur honom så att svansen är helt nedbajsad (på sommaren när de går ute dygnet runt är svansen vit och fin!) plus att han lider av uveit i ett öga, vilken har blivit värre de senaste veckorna.

Jag har alltså börjat fundera på att ta bort honom, då uppstallningsperioden närmar sig och det känns som att det börjar blir för många faktorer som gör att han inte har ett helt bra hästliv. Ett alternativ skulle kunna vara att bygga ligghall och ha hela gänget på lösdrift. På det sättet mår hans bakben samt mage bättre, men jag vet ändå inte hur mycket ridning bakbenen fungerar för. Ögat behöver såklart också i sådana fall åtgärdas/tas bort, plus att tänderna kvarstår.

Men, frågan handlar egentligen inte om ponnyns hälsotillstånd, utan om hur jag i sådana fall ska hantera en eventuell avlivning inför den fyraåriga dottern. Hon vill såklart ha sin Sigge kvar och blir ledsen bara vi har pratat om att låna ut honom till en granne. Hur gör man på bästa sätt? Förbereder henne och talar om vad som ska hända? Tar bort honom när hon inte är hemma och sedan berättar att Sigge fick en sjukdom som gjorde att han dog? (Hon pratar ofta, förvånansvärt rationellt, om farfars hund som fick en sjukdom så att hon dog. Dottern hittade även en död fågel i trädgården och visade den för min vän/inackordering som då försökte "linda in" det med något i stil med att "den vilar nog"; varpå dottern säger att "Men Lina, den är ju DÖD." (Med underton "är du dum eller, den är ju död" )

Jag tror att det är bra med dialog och att man förklarar vad som kommer att ske. Hur och när. Vad du känner och fråga vad barnet känner. Förbered barnet på att det är till mamma eller pappa man går när man behöver tröst. Man kan vara ledsen tillsammans en stund.

 

[Mabuse]

Du ska absolut förbereda henne för att Sigge inte mår bra och att han vill träffa sina kompisar i trappalanda (något annat djur som hon minns). Hon vet att djur inte ska behöva lida. Det har hon fått med modersmjölken
Sedan är det där med att säga hej då en väldigt bra grej tror jag och att hon kanske inte är hemma precis när han avlivas.

Jag tycker inte man ska ljuga för barn med trappalanda etc, eller ännu värre berätta att hästen går och tänker på Trappalanda och vill dit och träffa sina vänner. Det är ju ren lögn, självklart går inte hästar och tänker på livet efter detta, och har någon idé att där kan de träffa andra döda djur.

Man kan berätta det som en saga, och vara tydlig med att det är en saga, men jag skulle aldrig lura barn på det sättet.

 

[Efwa]

Jag tycker inte man ska ljuga för barn med trappalanda etc, eller ännu värre berätta att hästen går och tänker på Trappalanda och vill dit och träffa sina vänner. Det är ju ren lögn, självklart går inte hästar och tänker på livet efter detta, och har någon idé att där kan de träffa andra döda djur.

Man kan berätta det som en saga, och vara tydlig med att det är en saga, men jag skulle aldrig lura barn på det sättet.

Eller berätta att olika personer tror olika och berätta de olika teorierna och att men inte riktigt vet svaret. Sedan tycker jag frågan till barnet, efter man berättat, kan vara; "Vad tror du"?
När de sedan berättar vad de tror så säger man bara själv ok och lägger ingen värdering i vad de svarat.

Om de frågar vad du tror så säger man vad man själv tror. Frågar de inte så låter jag bli att säga vad jag tror för sannolikheten är att de inte vill veta just då eftersom de har fullt upp med vad de själva tror och vill hänga kvar i det en stund utan inflytande från någon annan.

 

[Mabuse]

Eller berätta att olika personer tror olika och berätta de olika teorierna och att men inte riktigt vet svaret. Sedan tycker jag frågan till barnet, efter man berättat, kan vara; "Vad tror du"?
När de sedan berättar vad de tror så säger man bara själv ok och lägger ingen värdering i vad de svarat.

Om de frågar vad du tror så säger man vad man själv tror. Frågar de inte så låter jag bli att säga vad jag tror för sannolikheten är att de inte vill veta just då eftersom de har fullt upp med vad de själva tror och vill hänga kvar i det en stund utan inflytande från någon annan.

Fast att hästar inte går och tänker på livet efter detta, och vill dö så att de ska få komma till paradiset torde väl inte vara en åsiktsfråga. Hästar är inte religiösa, de har inte tillräcklig kognitiv förmåga för att fundera på livet efter detta, komma på att det väntar ett paradis som heter Trappalanda, och att de kommer få träffa andra döda hästar där.

 

[Raderad medlem 6459]

Fast att hästar inte går och tänker på livet efter detta, och vill dö så att de ska få komma till paradiset torde väl inte vara en åsiktsfråga. Hästar är inte religiösa, de har inte tillräcklig kognitiv förmåga för att fundera på livet efter detta, komma på att det väntar ett paradis som heter Trappalanda, och att de kommer få träffa andra döda hästar där.

Ja, jag reagerade också på det. En hel tråd där alla säger att man inte ska ljuga för barnen men ingen reagerar på en uppenbar lögn om en hästhimmel som hästen går och längtar till.

 

[Efwa]

Fast att hästar inte går och tänker på livet efter detta, och vill dö så att de ska få komma till paradiset torde väl inte vara en åsiktsfråga. Hästar är inte religiösa, de har inte tillräcklig kognitiv förmåga för att fundera på livet efter detta, komma på att det väntar ett paradis som heter Trappalanda, och att de kommer få träffa andra döda hästar där.

Nä, jag håller med fullständigt om är ett dåligt sätt att berätta för barnet hur det hela är utformat.

 

[Efwa]

Ja, jag reagerade också på det. En hel tråd där alla säger att man inte ska ljuga för barnen men ingen reagerar på en uppenbar lögn om en hästhimmel som hästen går och längtar till.

Men alla kanske inte hinner svara på just det. Jag tänkte göra det men @Mabuse var före mig.

 

[AraSlei]

Många barn i mitt umgänge är med under jakter osv, och jag tycker att de hanterar död väldigt bra. Då är det ju djur som de inte har någon relation till, men deras föräldrar säger att dessa barnen ser familjedjurens bortgång som en naturlig del av livet också.