Hantera ev. avlivning av dotterns ponny

[domesticus]

I familjen har vi tre hästar; mina två + dotterns ponny/sällskapsponnyn (+ en inackordering). Ponnyn i fråga lider av patellaupphakningar i båda bak (värre på hösten/förvintern), vilka jag inte vet säkert hur ont han har av (mer än att han hakar "i och ur" flera gånger per dag). Jag misstänker dock starkt att han faktiskt har ont av dem, åtminstone i perioder. Han har även problem med foderinpackningar i tänderna, vilket den här sommaren har utvecklats till att han liksom får hårda "hamsterkinder" där mat har kilat sig fast. Förutom detta har han en extrem stressmage; såfort han står på box i så kort tid som ett par timmar bara sprutar det ur honom så att svansen är helt nedbajsad (på sommaren när de går ute dygnet runt är svansen vit och fin!) plus att han lider av uveit i ett öga, vilken har blivit värre de senaste veckorna.

Jag har alltså börjat fundera på att ta bort honom, då uppstallningsperioden närmar sig och det känns som att det börjar blir för många faktorer som gör att han inte har ett helt bra hästliv. Ett alternativ skulle kunna vara att bygga ligghall och ha hela gänget på lösdrift. På det sättet mår hans bakben samt mage bättre, men jag vet ändå inte hur mycket ridning bakbenen fungerar för. Ögat behöver såklart också i sådana fall åtgärdas/tas bort, plus att tänderna kvarstår.

Men, frågan handlar egentligen inte om ponnyns hälsotillstånd, utan om hur jag i sådana fall ska hantera en eventuell avlivning inför den fyraåriga dottern. Hon vill såklart ha sin Sigge kvar och blir ledsen bara vi har pratat om att låna ut honom till en granne. Hur gör man på bästa sätt? Förbereder henne och talar om vad som ska hända? Tar bort honom när hon inte är hemma och sedan berättar att Sigge fick en sjukdom som gjorde att han dog? (Hon pratar ofta, förvånansvärt rationellt, om farfars hund som fick en sjukdom så att hon dog. Dottern hittade även en död fågel i trädgården och visade den för min vän/inackordering som då försökte "linda in" det med något i stil med att "den vilar nog"; varpå dottern säger att "Men Lina, den är ju DÖD." (Med underton "är du dum eller, den är ju död" )

 

[LadyCovergirl]

Vi tog bort en av våra ponnyer för snart tre år sedan. Dottern var då 3,5 år gammal. Jag tror på ärlighet, fakta och kunskap. Således berättade jag precis när det skulle hända och varför. Dottern frågade hur det gick till och jag berättade. Hon frågade om hon fick vara med och jag sa nej.
Kvällen före avlivningen fick dottern vara med vid kvällsfodringen för att säga hej då till ponnyn.
På morgonen aktuell dag lämnade jag dottern på dagis, åkte till stallet där ponnyn togs bort, åkte till jobbet och jobbade. Väl hemma på kvällen samtalade vi om både själva avlivningen och om ponnyn och våra minnen med ponnyn.
Dottern kan ibland ta upp att hon saknar ponnyn men konstaterar också att vi inte kunde ha henne kvar eftersom hon hade ont.

Nu är dottern sex år gammal och skulle samma sak behöva hända idag så skulle jag låta henne vara med.

 

[domesticus]

Vi tog bort en av våra ponnyer för snart tre år sedan. Dottern var då 3,5 år gammal. Jag tror på ärlighet, fakta och kunskap. Således berättade jag precis när det skulle hända och varför. Dottern frågade hur det gick till och jag berättade. Hon frågade om hon fick vara med och jag sa nej.
Kvällen före avlivningen fick dottern vara med vid kvällsfodringen för att säga hej då till ponnyn.
På morgonen aktuell dag lämnade jag dottern på dagis, åkte till stallet där ponnyn togs bort, åkte till jobbet och jobbade. Väl hemma på kvällen samtalade vi om både själva avlivningen och om ponnyn och våra minnen med ponnyn.
Dottern kan ibland ta upp att hon saknar ponnyn men konstaterar också att vi inte kunde ha henne kvar eftersom hon hade ont.

Nu är dottern sex år gammal och skulle samma sak behöva hända idag så skulle jag låta henne vara med.

Tack för svar och att du delar med dig av dina erfarenheter. Vi försöker ju alltid att förklara saker och att hon ska förstå/vara delaktig, så det sättet du beskriver känns ju som det mest rationella. Det är även det sätt som jag känner att jag i framtiden kan stå för, dvs att vi var ärliga hela vägen. "Att Sigge blev sjuk" är ju dock "enklare" just nu, men riskerar att skapa jobbigare känslor sedan (även om det ju faktiskt är sant).

Tack. Du har stärkt mig i att det nog är bäst att ta tjuren vid hornen och börja prata om det med henne, innan.

 

[Lovisaleonora]

Känns som en bra idé att redan nu börja prata om att du tror att hästen har ont, inte mår bra etc. Helt enkelt delge grunderna till dina funderingar, utan att ta vidare hela vägen. Låt det ta lite tid, prata om det. Att det är synd om djur som har ont, att vi inte kan hjälpa dem alltid, att det inte går att låta en häst läsa en bok och ta det lugnt, som människor kan göra när vi blir gamla har ont i benet. Att en häst måste få göra det hästar gör, för att må bra.

 

[athena_arabians]

Tack för svar och att du delar med dig av dina erfarenheter. Vi försöker ju alltid att förklara saker och att hon ska förstå/vara delaktig, så det sättet du beskriver känns ju som det mest rationella. Det är även det sätt som jag känner att jag i framtiden kan stå för, dvs att vi var ärliga hela vägen. "Att Sigge blev sjuk" är ju dock "enklare" just nu, men riskerar att skapa jobbigare känslor sedan (även om det ju faktiskt är sant).

Tack. Du har stärkt mig i att det nog är bäst att ta tjuren vid hornen och börja prata om det med henne, innan.

Jag har inga barn men är uppvuxen med en pappa som var slaktare samt hade egna slaktdjur. Mina föräldrar lindade aldrig in något utan jag visste från det att jag var mycket liten att de gulliga kalvarna och smågrisarna skulle bli mat. Pappa hade arbetshästar också och de togs naturligtvis bort om de blev dåliga. När jag var gammal nog var jag med vid slakten och tyckte inte det var läskigt. Det var en naturlig del av tillvaron helt enkelt.

Generellt tror jag inte på att ljuga för barn, det är bättre att vara ärlig på en nivå de förstår. Tex att Sigge har ont och att veterinären kan inte göra honom bra.

 

[LadyCovergirl]

Tack för svar och att du delar med dig av dina erfarenheter. Vi försöker ju alltid att förklara saker och att hon ska förstå/vara delaktig, så det sättet du beskriver känns ju som det mest rationella. Det är även det sätt som jag känner att jag i framtiden kan stå för, dvs att vi var ärliga hela vägen. "Att Sigge blev sjuk" är ju dock "enklare" just nu, men riskerar att skapa jobbigare känslor sedan (även om det ju faktiskt är sant).

Tack. Du har stärkt mig i att det nog är bäst att ta tjuren vid hornen och börja prata om det med henne, innan.

Jag är inget proffs på barn eller känslor men jag kan utgå från mig själv. Skulle jag uppskatta att ha blivit förd bakom ljuset, även om tanken då var god? Nej, det skulle jag inte. Jag skulle känna mig sårad och ledsen för att jag inte tilläts att sörja på det sätt som passade mig.

När det gällde vår ponny så berättade jag helt enkelt att hon hade ont i bakbenen och att vi visste att det fanns förändringar i skelettet som inte skulle bli bra igen. Vi pratade också om att det inte är rätt att hålla djur vid liv för människors skull utan att djuren ska ha ett värdigt liv. Det är något som jag anser att vi är skyldiga att ta ansvar för.

 

[skuggi]

Tack för svar och att du delar med dig av dina erfarenheter. Vi försöker ju alltid att förklara saker och att hon ska förstå/vara delaktig, så det sättet du beskriver känns ju som det mest rationella. Det är även det sätt som jag känner att jag i framtiden kan stå för, dvs att vi var ärliga hela vägen. "Att Sigge blev sjuk" är ju dock "enklare" just nu, men riskerar att skapa jobbigare känslor sedan (även om det ju faktiskt är sant).

Tack. Du har stärkt mig i att det nog är bäst att ta tjuren vid hornen och börja prata om det med henne, innan.

Jag tror också att det är bra för barnet att få möjlighet att säga hejdå, om det varit jag hade jag (när jag blev äldre) blivit förbannad på mina föräldrar om de tagit ifrån mig den möjligheten med flit.

 

[athena_arabians]

@domesticus: Jag kan tillägga att jag varit med när vi tagit bort våra tidigare katter och jag var kanske ca 9 år första gången (det var min uttalade önskan att vara med). Det var ledsamt men jag är glad att jag var med till slutet.

 

[Hoarfrost]

Jag växte upp med en mamma som berättade saker hur de var. Nu när jag är äldre och har sett kompisar som har haft "ojoj men lilla vovven åkte till ett annat ställe bara" föräldrar, är jag jättetacksam för det. De kompisarna har haft lite svårare att till exempel inse när ett djur inte kan leva på ett bra sätt längre, och haft kvar djur in i det längsta vilket har varit skrämmande att se ibland. Sedan har de haft väldigt svårt i själva sorgearbetet efter.
En av kompisarna kallar mig cynisk och krass, men jag tycker att det är ett bättre förhållningssätt att man tar bort djur man inte längre kan hjälpa än att låta de lida i flera år innan de plågsamt självdör - Då avlivar man för djurets skull och har inte kvar för sig själv.

 

[Korven]

Jag tror också att det är bra för barnet att få möjlighet att säga hejdå, a om det varit jag hade jag (när jag blev äldre) blivit förbannad på mina föräldrar om de tagit ifrån mig den möjligheten med flit.

Det gjorde min pappa 2 ggr och det kom jag aldrig över .

 

[a1agnlju]

I familjen har vi tre hästar; mina två + dotterns ponny/sällskapsponnyn (+ en inackordering). Ponnyn i fråga lider av patellaupphakningar i båda bak (värre på hösten/förvintern), vilka jag inte vet säkert hur ont han har av (mer än att han hakar "i och ur" flera gånger per dag). Jag misstänker dock starkt att han faktiskt har ont av dem, åtminstone i perioder. Han har även problem med foderinpackningar i tänderna, vilket den här sommaren har utvecklats till att han liksom får hårda "hamsterkinder" där mat har kilat sig fast. Förutom detta har han en extrem stressmage; såfort han står på box i så kort tid som ett par timmar bara sprutar det ur honom så att svansen är helt nedbajsad (på sommaren när de går ute dygnet runt är svansen vit och fin!) plus att han lider av uveit i ett öga, vilken har blivit värre de senaste veckorna.

Jag har alltså börjat fundera på att ta bort honom, då uppstallningsperioden närmar sig och det känns som att det börjar blir för många faktorer som gör att han inte har ett helt bra hästliv. Ett alternativ skulle kunna vara att bygga ligghall och ha hela gänget på lösdrift. På det sättet mår hans bakben samt mage bättre, men jag vet ändå inte hur mycket ridning bakbenen fungerar för. Ögat behöver såklart också i sådana fall åtgärdas/tas bort, plus att tänderna kvarstår.

Men, frågan handlar egentligen inte om ponnyns hälsotillstånd, utan om hur jag i sådana fall ska hantera en eventuell avlivning inför den fyraåriga dottern. Hon vill såklart ha sin Sigge kvar och blir ledsen bara vi har pratat om att låna ut honom till en granne. Hur gör man på bästa sätt? Förbereder henne och talar om vad som ska hända? Tar bort honom när hon inte är hemma och sedan berättar att Sigge fick en sjukdom som gjorde att han dog? (Hon pratar ofta, förvånansvärt rationellt, om farfars hund som fick en sjukdom så att hon dog. Dottern hittade även en död fågel i trädgården och visade den för min vän/inackordering som då försökte "linda in" det med något i stil med att "den vilar nog"; varpå dottern säger att "Men Lina, den är ju DÖD." (Med underton "är du dum eller, den är ju död" )

Du ska absolut förbereda henne för att Sigge inte mår bra och att han vill träffa sina kompisar i trappalanda (något annat djur som hon minns). Hon vet att djur inte ska behöva lida. Det har hon fått med modersmjölken
Sedan är det där med att säga hej då en väldigt bra grej tror jag och att hon kanske inte är hemma precis när han avlivas.

 

[nickan1]

Jag tycker absolut att du ska berätta sanningen och ge henne ett tillfälle att säga hej då till ponnyn. Det tror jag hon mår absolut bäst av både nu och i längden. Det är viktigt att vara ärlig mot barn och låta de vara med så långt som möjligt. Det tror jag också skapar en förståelse för varför man ibland måste låta ett djur somna in.

 

[nightcrawler]

Det gjorde min pappa 2 ggr och det kom jag aldrig över .

Samma här. Fast bara en gång. När jag fick förklarat för mej att hunden var död så hade jag gått i två månader och trott att vi skulle snart hämta hem henne. Hade jag fått det klart för mej från början så hade det varit lättare att bearbeta och lättare att förstå och komma över.

 

[FengurLaugar]

Jag tror det är viktigt att vara ärlig men att försöka förklara på ett sätt som är på barnets nivå. Vi har inte behövt ta bort någon häst sen vi fick barn men vår hund fick akut tas bort efter en olycka för två år sen då äldsta dottern var 3 år. Vi berättade vad som hänt och att inte vi eller veterinären kunde göra något för att han skulle må bra mer och att han då fick åka till himlen. Hon fick tyvärr aldrig chansen att säga hejdå för han låg kvar på djursjukhuset och sen beslutade vi att han fick vandra vidare. Vi pratade om det så fort hon ville och svarade på frågor. Samma när kompisen fick ta bort sin häst som hon hade här och när mina föräldrar fick ta bort ena hunden pga sjukdom.

 

[Efwa]

Alltid, alltid ärlig!!

Det är så himla viktigt att lära sig att allt har ett slut och att vi är de som ger djuren slutet på lidandet. Vi gör att de slipper ha ont.

Att linda in i halvljug eller ren osanning gör att du dessutom måste hålla reda på vad du sagt.
Att fara med osanning gör i sin tur gör också att barnen inte kan känna sig trygga med att dess föräldrar alltid talar sanning. Om du ljuger om detta, vad har du annars ljugit om? Hur jobbigt det än var så visste jag att mina föräldrar ALDRIG skulle ljuga om saker och det gav mig en enorm trygghet. Om jag var osäker kunde jag alltid gå till dem och fråga och veta att det de sa var sant.

Jag har varit med om ljug om detta och det ena var familjen i stallet som tog bort förälderns häst (barnen hade inte ens ett hästintresse) där de några dagar efter säger: "Förresten, om barnen frågar så har vi skickat xxxx till en gård i Norrland".

Det var ju tur att barnen (de bodde vid stallet) inte synts till de närmaste dagarna för om de kommit ner hade jag ju inte ljugit för dem. Jag sa också att, om det frågar kommer jag säga sanningen. Bara för att andra ljuger så gör inte jag. Jag kommer dock inte pådyvla dem sanningen.

Dagen efter kommer de ner och säger att hästen åkt iväg till en gård. Jaha, sa jag bara. Tur att de inte frågade något.

Man orkar inte ta tag i barnens sorg och det i sig ser jag som oansvarigt och elakt och orsakar bara vuxna som inte kan hantera sorg av olika slag. Att leva inlindad i bomull gör ingen människa.

 

[Efwa]

Man kan göra en dag av det sedan. I sorgens tecken. Tända ljus, gråta tillsammans, komma ihåg roliga saker.

Har det hänt mitt i natten att jag avlivat en hund så har jag väckt barnen oavsett skoldag, de har fått tagit avsked av hunden och när jag kommit hem har jag igen väckt dem (om det var det de ville) och druckit te mitt i natten och tänt ljus.
Idag kommer de ihåg det som mysigt och har glömt själva sorgen de kände då.

 

[domesticus]

Alltid, alltid ärlig!!

Det är så himla viktigt att lära sig att allt har ett slut och att vi är de som ger djuren slutet på lidandet. Vi gör att de slipper ha ont.

Att linda in i halvljug eller ren osanning gör att du dessutom måste hålla reda på vad du sagt.
Att fara med osanning gör i sin tur gör också att barnen inte kan känna sig trygga med att dess föräldrar alltid talar sanning. Om du ljuger om detta, vad har du annars ljugit om? Hur jobbigt det än var så visste jag att mina föräldrar ALDRIG skulle ljuga om saker och det gav mig en enorm trygghet. Om jag var osäker kunde jag alltid gå till dem och fråga och veta att det de sa var sant.

Jag har varit med om ljug om detta och det ena var familjen i stallet som tog bort förälderns häst (barnen hade inte ens ett hästintresse) där de några dagar efter säger: "Förresten, om barnen frågar så har vi skickat xxxx till en gård i Norrland".

Det var ju tur att barnen (de bodde vid stallet) inte synts till de närmaste dagarna för om de kommit ner hade jag ju inte ljugit för dem. Jag sa också att, om det frågar kommer jag säga sanningen. Bara för att andra ljuger så gör inte jag. Jag kommer dock inte pådyvla dem sanningen.

Dagen efter kommer de ner och säger att hästen åkt iväg till en gård. Jaha, sa jag bara. Tur att de inte frågade något.

Man orkar inte ta tag i barnens sorg och det i sig ser jag som oansvarigt och elakt och orsakar bara vuxna som inte kan hantera sorg av olika slag. Att leva inlindad i bomull gör ingen människa.

Svarar kort, då jag sitter i bilen (kör inte). Det fanns eller finns inte som alternativ att ljuga eller på något sätt "försköna" sanningen! Frågan var enbart om det var bäst att prata om det redan INNAN avlivning och på så sätt förbereda henne, eller om man skulle ta bort ponnyn först och prata om det efteråt (självklart då sanning och förklara varför osv).

 

[Viva]

Jag har inga barn så jag har inga bra svar men precis som många andra har jag erfarenhet av att inte få veta något förrän efter det redan skett och jag tycker inte att det var ett bra sätt för mig. Jag hade velat ha möjlighet att säga farväl.

 

[Efwa]

Svarar kort, då jag sitter i bilen (kör inte). Det fanns eller finns inte som alternativ att ljuga eller på något sätt "försköna" sanningen! Frågan var enbart om det var bäst att prata om det redan INNAN avlivning och på så sätt förbereda henne, eller om man skulle ta bort ponnyn först och prata om det efteråt (självklart då sanning och förklara varför osv).

Jag tänkte på det du skrev om att säga att den fick en sjukdom och måste avlivas, efter att det var gjort. Vilket ju inte var sanningen.

Ja, innan är bäst att prata om det.

 

[Bulldoozer]

Min mamma var "snäll" och tog bort djuren och sa det sen efteråt, hon gjorde säkert det hon tyckte var bäst. Som barn ser man inte djuren på samma sätt, man kanske inte uppfattar att de är dåliga. Att komma hem efter dagis och inte hitta sin älskade hund och få förklaringen att han blev sjuk och är borta nu var jätte-jobbig. För mig hade det varit lättare att få säga hejdå även om det säkert hade varit jobbigare för mamma att se mig ledsen. Istället så är det något jag tänker på än idag med sorg, mer än 30 år senare. Hade även sen svårt med tilliten till mamma under hela uppväxten, då ett husdjur som fanns ena dagen kunde vara försvunnet nästa.

Jag berättar innan och ger mitt barn chansen att ta farväl till familjemedlemmen.