- Svar: 3
- Visningar: 350
I tidernas begynnelse, dvs när undertecknad var en liten vilsen tonåring, fanns ett nätforum som hette Haket.com. Det var ett ställe där poeter och skribenter kunde samla och publicera sina alster. Dessutom fanns, liksom här, en forumdel för dagboksskrivande. Så jag alternerade mellan min Helgon-dagbok och min Haket-dagbok, lite beroende på vilken "publik" jag ville kommunicera med. Detta var tiden innan Facebook, Instagram och Threads. Jag hade inga bilder publicerade på mig själv till en början därför att jag ägde ingen smartphone, eller ens någon scanner (känns som att jag är 200 år gammal när jag skriver detta).
Hur som helst. På Haket kunde jag vara mig själv, helt filterlöst. Jag fick vänner; Det var först Opo, som jag blev lite småkär i. Sen Lundek, som tyvärr visade sig vara mindre bra för mitt psykiska mående. Och sen Odd, som faktiskt bodde typ granne med mig i den verkliga världen. Och som bad mig hångla med honom på hans 18årsdag när han var full som en kastrull på Sticky för, citat "det är ju ändå min födelsedag". Som en barmhärtighetsgärning typ? Jag kan nog nästan inte tänka mig något mer förnedrande än att bli hånglad med av ömkan.
Hur som haver, först var det Opo. Känslan kring honom var lite att vi faktiskt inte existerade i samma universum. Han var så annorlunda mot typ alla andra människor jag mött tidigare. Jag vill inte säga att han var bättre, men det var definitivt nånting nytt. Han var smart med ord på ett sätt som var både underhållande och lite farligt. Han hade aldrig ätit helt vanliga saker som typ pesto och ruccola (upptäcktes när han kom för att hälsa på hemma hos mig till min mammas stora förundran). Han lyckades med den nästan omöjliga uppgiften att både vara en cool sportkille OCH en känslig poet. Vi var mycket ute och promenerade runt i stan när han var på besök (han var också måttligt ätstörd och min mamma oroade sig över att jag inte såg till att han fick tillräckligt med mat i sig). Jag både ville och inte ville bli sedd ute med honom, för någonstans ville jag ha det som vi hade för mig själv. Samtidigt så förstod jag ju vad andra skulle se om dom såg oss tillsammans. Han var ju inte ful precis.
Mamma hade ställt in en tältsäng jämte min säng i sovrummet åt honom. Det var en liten glipa mellan, men våra händer trevade efter varandra i mörkret och jag minns hur han bara låg och strök min arm med sina fingerspetsar i vad som kändes som en oändlighet. Samtidigt, detta var efter Chrille och jag var så sargad att jag inte kunde låta mig själv få några direkta förhoppningar. Även om det var svårt, så var jag tvungen att stå emot den där känslan som liksom kramade alla inre organ samtidigt.
Månader senare skulle vi träffas på Hultsfred och där och då blev våra olika världar om möjligt än mer påtagliga. Han var på festival för att, ja, festa? Det fanns en kantighet där som inte fanns när det bara var vi två och det blev till en sorg i mig. Trots detta låg jag och kramade hans hand i gräset när vi stirrade ut i rymden och hans ord var fortfarande så noga uttänkta fastän jag vet inte hur många promille. Och jag hade känslan av att jag ville återskapa nånting som inte gick att återskapa. Jag tror han sa det till mig till och med. Och jag tänkte fan ta dig Opo, så fan heller att du ska komma här och spela Chrille. Men jag tuggade i mig såklart. Med klumpen i halsen av hur fel allting kändes som pressade på.
Jag var så himla dålig på att vara ung och bara go with the flow. Jag ville vara kär och höra ihop med någon - direkt. Men ingen som ville höra ihop med mig ville jag egentligen höra ihop med. Så jag var tvungen att göra som Chrille, eller Opo eller för den delen Lundek. Jajemen, jag har gjort slut via SMS. Och låtit Emily och Sandra lyssna på alla arga röstmeddelanden som följde på detta undermåliga uppbrott, OBS! Inte som en kul grej utan för att jag på riktigt inte vågade lyssna själv. Jag har barmhärtighetshånglat med åtminstone en som var alldeles för känslomässigt engagerad i vår relation för att det skulle vara moraliskt försvarbart, bara för att några timmar senare sitta i fotändan av en säng (min) halsandes mousserande, medan jag sakligt redogjorde för exakt hur platoniska mina känslor för ovan nämnda person faktiskt var.
Ack, den ungdom. Att jag kom att tänka på allt detta berodde förresten på att jag var lite aktiv Hakets facebookgrupp och återpublicerade en gammal dikt samt gjorde en uppdaterad variant av samma dikt, och då dök minsann den gode Opo upp där i kommentarsfältet. Still going strong.
Hur som helst. På Haket kunde jag vara mig själv, helt filterlöst. Jag fick vänner; Det var först Opo, som jag blev lite småkär i. Sen Lundek, som tyvärr visade sig vara mindre bra för mitt psykiska mående. Och sen Odd, som faktiskt bodde typ granne med mig i den verkliga världen. Och som bad mig hångla med honom på hans 18årsdag när han var full som en kastrull på Sticky för, citat "det är ju ändå min födelsedag". Som en barmhärtighetsgärning typ? Jag kan nog nästan inte tänka mig något mer förnedrande än att bli hånglad med av ömkan.
Hur som haver, först var det Opo. Känslan kring honom var lite att vi faktiskt inte existerade i samma universum. Han var så annorlunda mot typ alla andra människor jag mött tidigare. Jag vill inte säga att han var bättre, men det var definitivt nånting nytt. Han var smart med ord på ett sätt som var både underhållande och lite farligt. Han hade aldrig ätit helt vanliga saker som typ pesto och ruccola (upptäcktes när han kom för att hälsa på hemma hos mig till min mammas stora förundran). Han lyckades med den nästan omöjliga uppgiften att både vara en cool sportkille OCH en känslig poet. Vi var mycket ute och promenerade runt i stan när han var på besök (han var också måttligt ätstörd och min mamma oroade sig över att jag inte såg till att han fick tillräckligt med mat i sig). Jag både ville och inte ville bli sedd ute med honom, för någonstans ville jag ha det som vi hade för mig själv. Samtidigt så förstod jag ju vad andra skulle se om dom såg oss tillsammans. Han var ju inte ful precis.
Mamma hade ställt in en tältsäng jämte min säng i sovrummet åt honom. Det var en liten glipa mellan, men våra händer trevade efter varandra i mörkret och jag minns hur han bara låg och strök min arm med sina fingerspetsar i vad som kändes som en oändlighet. Samtidigt, detta var efter Chrille och jag var så sargad att jag inte kunde låta mig själv få några direkta förhoppningar. Även om det var svårt, så var jag tvungen att stå emot den där känslan som liksom kramade alla inre organ samtidigt.
Månader senare skulle vi träffas på Hultsfred och där och då blev våra olika världar om möjligt än mer påtagliga. Han var på festival för att, ja, festa? Det fanns en kantighet där som inte fanns när det bara var vi två och det blev till en sorg i mig. Trots detta låg jag och kramade hans hand i gräset när vi stirrade ut i rymden och hans ord var fortfarande så noga uttänkta fastän jag vet inte hur många promille. Och jag hade känslan av att jag ville återskapa nånting som inte gick att återskapa. Jag tror han sa det till mig till och med. Och jag tänkte fan ta dig Opo, så fan heller att du ska komma här och spela Chrille. Men jag tuggade i mig såklart. Med klumpen i halsen av hur fel allting kändes som pressade på.
Jag var så himla dålig på att vara ung och bara go with the flow. Jag ville vara kär och höra ihop med någon - direkt. Men ingen som ville höra ihop med mig ville jag egentligen höra ihop med. Så jag var tvungen att göra som Chrille, eller Opo eller för den delen Lundek. Jajemen, jag har gjort slut via SMS. Och låtit Emily och Sandra lyssna på alla arga röstmeddelanden som följde på detta undermåliga uppbrott, OBS! Inte som en kul grej utan för att jag på riktigt inte vågade lyssna själv. Jag har barmhärtighetshånglat med åtminstone en som var alldeles för känslomässigt engagerad i vår relation för att det skulle vara moraliskt försvarbart, bara för att några timmar senare sitta i fotändan av en säng (min) halsandes mousserande, medan jag sakligt redogjorde för exakt hur platoniska mina känslor för ovan nämnda person faktiskt var.
Ack, den ungdom. Att jag kom att tänka på allt detta berodde förresten på att jag var lite aktiv Hakets facebookgrupp och återpublicerade en gammal dikt samt gjorde en uppdaterad variant av samma dikt, och då dök minsann den gode Opo upp där i kommentarsfältet. Still going strong.
Senast ändrad: