Graviditetsproblem.. Deprimerad vän

[Alindra2000]

Jag har en god vän som jag tror behöver hjälp. Jag vet bara inte vad jag ska göra, så jag hoppas att någon här kan hjälpa.

Min vän är gravid och får barn i mars, det är deras första. Hon har alltid varit glad, energisk och sprallig. Har ett krävande jobb (avdelningschef på större företag) som gör att hon jobbar så gott som jämt. De ringer henne oavsett tid på dygnet och hon har aldrig klagat och alltid tyckt att det är ok. Ärligt talat känner jag nog ingen mer så positiv person.

Men nu.. Hon jobbar ju som alltid hela tiden men jag ser att hon är ledsen och slutkörd. Hon vill inte äta mat (men äter för att hon vet att hon måste för bebisen), Det finns inte en chans att hon skulle följa med på ngt (och då kan vi prata om ngt så enkelt som en lunch) och hennes bästa tid på dygnet är när hon sover. Hennes sambo får bokstavligen inte röra henne. Den enda hon vill ha med att göra när hon är ledig är hennes hund (som är så en sådan hund som alltid är väldigt följsam och som är mattegris till 100% så hon är högst okomplicerad och kräver inte så mkt mer än att ha sin matte, oavsett vad de hittar på). Hennes sambo vet inte riktigt vad han ska göra, han har försökt prata med henne men då blir hon ledsen och känner sig trängd.

Känns som att det är någon form av depression? Jag har känt henne så gott hela livet och känner inte alls igen henne. Oavsett vad som hänt har hon alltid gått att prata med. Jag förstår att det kan vara mkt hormoner mm men vi pratar 24h om dygnet senaste typ 3 månaderna. Det känns ju onekligen sammankopplat med graviditeten vilket gör att jag ställer frågan här.

Vad kan jag som vän göra?? Hon kommer inte söka hjälp eftersom det tar tid och ork, tid och ork som hon inte har pga jobbet.

 

[Rumpnissen]

Sv: Graviditetsproblem.. Deprimerad vän

Det enklaste är nog att hon pratar med sin barnmorska om det, de kontrollerna måste hon ju gå på i vilket fall som helst. Du kanske kan fråga om du får följa med? Kanske var hon nyss på en kontroll och man går ju inte så ofta i början, men med lite tur kanske hon ska dit snart igen?

Annars kan du ju fråga om du får ringa hennes barnmorska, du eller hennes sambo kan ju berätta för barnmorskan hur ni upplever henne, så får barnmorskan ta upp det med henne när de ses.

 

[Apollo 13]

Sv: Graviditetsproblem.. Deprimerad vän

Det är inte jätte konstigt att du inte känner igen henne... många påverkas jätte mycket under grav och är helt enkelt inte samma person under grav.
Att hon inte låter sin sambo ta i henne, är inte heller något konstigt alls. Vissa får jätte svårt med närhet öht under grav.

Men jag tycker du är en jätte bra vän som tänker på henne. Om jag var du skulle jag prata med henne och försöka lirka så gott det går. Det kan vara en begynnande depp och om hon tycker att mycket är jobbigt så tycker jag att du ska rekommendera henne att prata med sin barnmorska. BM är ofta jätte duktiga på att snappa upp om de misstänker att en grav kvinna riskerar att få en förlossningsdepp eller liknande.

Prata med henne försiktigt, försiktigt, få henne att förstå att du inte på något sätt dömer henne öht, att du finns där oavsett och att alla hennes känslor som känns fel, är helt normala. Det är inte ovanligt att man ångrar graviditeten och undrar hur fasen allt ska gå och om man ska klara av att ta hand om ett barn öht. Tricket är bara att man kommer tillordning med de där tankarna och att de inte eskalerar för mycket.

Men som sagt, prata med henne och se om du eller hennes sambo kan följa med till BM och ta upp hennes oro, vad det än handlar om.

 

[Alindra2000]

Sv: Graviditetsproblem.. Deprimerad vän

Tack båda för era svar. Hon har en väldigt engagerad sambo som varit med hos BM. Jag pratade med honom om det i dagarna och han sa då att det är lite svårt att förklara för ngn annan (i detta fall BM) då min vän/hans sambo utåt sett verkar så väldig glad och stark och vägrar visa ”svaghet” för folk hon inte känner. Han hade själv ringt BM efter för att han var orolig men han kände att BM tyckte att han var överkänslig och avfärdade det som att det inte är konstigt att hon är lite annorlunda. Det är bara vi som är närmast som ser att det är på väg åt fel håll.

Jag försökte prata med henne om det är ngt jag kan göra men svaret blev ”nejdå, jag är bara trött och har järnbrist. Det blir bättre, hur är det med dig?”. Jag såg att hon blinkade bort tårar och direkt efter var hon ”tvungen att gå pga ngn jobbsak”.

Sambon säger samma. Han försöker men det enda svar han får är samma som jag får ”att hon är trött och har järnbrist” sen vill hon inte vara kvar i samma rum utan går ut med deras hund (han får inte följa med) och kommer hem helt svullen i ögonen för att hon gråtit.

Jag har som sagt känt henne i 25 år och kan inte ens minnas att hon gråtit mer än när en gemensam vän gick bort.

Jag får väl kanske avvakta lite och blir det inte bättre pratar jag med hennes sambo igen och kollar om han kan ringa deras BM igen. Vill inte lägga mig i för mkt eller trampa honom på tårna heller då jag vet att han gör allt för henne och redan försöker.. Men det är jobbigt att se på.

 

[Sol]

Sv: Graviditetsproblem.. Deprimerad vän

Det låter som att hon går igenom något liknande som jag och jag insåg själv inte att någonting var väldigt fel förrän nära förlossningen. När jag väl insåg att mitt mående inte alls var normalt pratade jag med BM som bokade in mig hos kuratorn, som skickade mig till läkaren, som sjukskrev mig för depression och skickade mig till en psykolog.

Visst kan saker förändras under en graviditet, men jag hade en graviditet bakom mig och kände inte alls igen detta. Ständigt nedstämd, otroligt trött (som inte försvann av att sova), klarade inte av makens närhet (även fast jag egentligen ville ha den), orkade inte med att vara social och gråten låg hela tiden alldeles under ytan och jag kunde ägna en dag åt att gråta och sova.

Det är bra att din vän har både dig och sin sambo som ser att hon inte mår bra. Försök att avlasta. Undvik att fråga utan om du finner ett tillfälle där du kan hjälpa till, bara gör det. Jag sa också att allt var bra och att ingen hjälp behövdes. Sedan kraschade det och jag blev handlingsförlamad så maken har fått sköta allt hemma. Jag har helt enkelt inte funkat.

 

[Apollo 13]

Sv: Graviditetsproblem.. Deprimerad vän

Jag tror inte du behöver vara orolig för att trampa hennes sambo på tårna, han tycker nog bara att det är skönt att ha någon som kan stötta honom genom detta också. Om du är orolig, säg det till honom, att det inte är din avsikt så får du agera efter hans svar.

Konstigt att bm avfärdade det. Om han ringer igen, be honom nämna att även du reagerat på att det verkar vara något som inte stämmer.

Det är ju svårt att tvinga henne att berätta, hon måste ju göra det på sina villkor.. När jag står i en sådan sits där jag känner att det är något men att personen i fråga inte vill erkänna eller berätta så brukar jag säga typ "jag älskar dig, och vad du än säger så märker jag att det är något. Jag kommer inte tvinga dig att berätta men kom gärna till mig om du vill prata och glöm inte att kag aldrig kommer döma dig och jag kommer ALLTID stötta dig oavsett."
Det har hjälpt många gånger.

Ang järnbristen.. Om hennes sambo är med hos bm så kan ju han fråga hur järnvärdena ser ut. Om hon har dåliga järnvärden så borde hon äta järntabletter som tar bort bristen. Han kan helt enkelt fråga om det, hur proverna ser ut.. Ser dom bra ut, ja då synar han ju lite hennes bluff. Har han tur kan bm lirka lite då.
Annars kan han ju rent av nämna för bm att han tycker att de har lite svårt att
Prata om graviditeten och känslor kring det, då kan man få hjälp och tillsammans gå till en kurator som kan vara ett bra bollplank.

 

[TinyWiny]

Sv: Graviditetsproblem.. Deprimerad vän

Jag tycker att du ska prata med hennes sambo och att ni gemensamt kommer fram till hur ni ska kunna stötta henne på bästa sätt. Han kan ju ringa barnmorskan igen och förklara att nu är han riktigt orolig och att även du är orolig. Han bör också förklara för barnmorskan att hans sambo inte är den som gnäller för småsaker eller att hon självmant skulle berätta för en främling att hon mår dåligt. Han måste helt enkelt kräva hjälp för hennes och barnets skull.

Kanske kan du ringa upp en barnmorska och fråga vad det finns för hjälp att få i ett sådant här läge och sedan dikta ihop en historia som du berättar för din vän om att du känner någon (eller din mamma eller moster känner någon eller vad som helst, bara hon lyssnar på dig) som mådde så fruktansvärt dåligt under graviditeten och att hon när hon vågade berätta för sin barnmorska fick den och den hjälpen så att hon fick må bra igen. Du kan säga att din bekant fullkomligt rasade ihop (vilket man kan göra av en depression) men att hon fick hjälp. Berätta sådär lite i förbigående. Förhoppningsvis så kan inte din vän vara tyst längre då utan att fördämningen brister. Då måste du vara beredd på att allt möjligt kan komma fram och var jättenoga med att du inte dömer henne och tänk på vad du säger och hur du säger det.

Det är jättesvårt att stå vid sidan om när ens vän nekar till att hon mår dåligt. Jag hade en vän som blev totalt förändrad under graviditeten och jag till och med ringde till förlossningen och bad dem skriva i hennes journal att hon mådde dåligt så att de skulle ha lite extra koll på henne. Trots detta så höll hennes barn på att svälta ihjäl på bb. Hon insåg inte att han också behövde mat utan han var utan mat i fyra dagar utan att någon frågade hur det gick med amningen eller om hon ville ge ersättning. Då låg hon ändå inne för att hon mådde så dåligt efter ryggbedövningen så de borde ju haft lite koll men det hade de inte. Natten till den femte dagen så kom det in någon som äntligen frågade och då insåg min vän att han ju inte hade fått någon mat alls sedan han föddes. Hans fontanell var helt insjunken och han var apatisk. Då blev det fart och han fick vätska och näring snabbt och hon fick stöttning var tredje timme så att hon skulle komma ihåg att han behövde äta. Hon gick på samtal ett tag efter sedan och när hennes son var ett halvår så var hon i stort sett sig själv igen.