fryckan
Trådstartare
Vänder mig till alla smarta bukefalister i hopp om råd!
Jag har problem med min bästa vän.. vi började känna varandra genom att ligga med varandra ett par gånger (över 3 år sedan nu) men sen blev det inget mer utan vi fortsatte vara vänner vilket sen ledde till att vi hängde ihop i stort sett dagligen som kompisar då. Han är den person jag alltid vänt mig till när jag mått dåligt eller ja, gällande allt och han har varit en riktig klippa.. Förra sommaren flyttade jag då jag var färdigpluggad men vi höll kontakten som vanligt. i höstas träffade han en tjej och det fick jag veta efter en tid då jag undrade om jag fick sova hos honom(på soffan) som jag alltid gjort tidigare men nej nu gick det helt plötsligt inte. Allt lät plötsligt så jobbigt och det var så illa att vi legat med varandra för flera år sen, vilket jag inte tänker på alls. I alla fall så flyttade jag sen 100 mil till ett ställe jag inte kände en kotte på och jag var ganska orolig för flytten och det visste han om. Inte på flera dagar då jag flyttat hörde han av sig för att undra hur det gått, svaret var att han jobbat. Han har aldrig tid eller råd att komma och hälsa på mig men han kan fara på en massa resor med sin tjej och det fattar jag, men han vet också hur jävligt ensam jag känt mig i Torsby och hur dåligt jag mått. Förra gången jag var hemma på minisemester kunde vi ses nån timme, nu när jag haft längre semester så var det samma sak förutom att han inte hört av sig alls fast jag varit i samma stad som honom flera dagar (jag har visserligen inte heller hört av mig). Han kunde inte se till att byta nån av sina dagar så att vi fick lite tid tillsammans då vi knappt setts de senaste året. Han var dessutom bara några km bort en av de dagarna jag befann mig på o-ringen men det kunde han inte säga förrän i efterhand. Då kom bortförklaringen att han bara var där 30 min. Det känns som att allt alltid ska vara på hans villkor och att jag ska vara den som får anstränga mig. Detta har jag försökt förklara flera gånger men han blir bara sur och säger att jag skyller allt på honom. Jag känner att han bara får mig att må dåligt och en sån vän vill jag inte ha. Men vad kan jag säga för att få honom att förstå? Tänker jag helt egoistiskt? Jag vet att det kanske låter som att jag är svartsjuk, men så är det inte. Jag vill bara ha en bästa kompis som visar att han bryr sig och inte bara säger det.
Jag har problem med min bästa vän.. vi började känna varandra genom att ligga med varandra ett par gånger (över 3 år sedan nu) men sen blev det inget mer utan vi fortsatte vara vänner vilket sen ledde till att vi hängde ihop i stort sett dagligen som kompisar då. Han är den person jag alltid vänt mig till när jag mått dåligt eller ja, gällande allt och han har varit en riktig klippa.. Förra sommaren flyttade jag då jag var färdigpluggad men vi höll kontakten som vanligt. i höstas träffade han en tjej och det fick jag veta efter en tid då jag undrade om jag fick sova hos honom(på soffan) som jag alltid gjort tidigare men nej nu gick det helt plötsligt inte. Allt lät plötsligt så jobbigt och det var så illa att vi legat med varandra för flera år sen, vilket jag inte tänker på alls. I alla fall så flyttade jag sen 100 mil till ett ställe jag inte kände en kotte på och jag var ganska orolig för flytten och det visste han om. Inte på flera dagar då jag flyttat hörde han av sig för att undra hur det gått, svaret var att han jobbat. Han har aldrig tid eller råd att komma och hälsa på mig men han kan fara på en massa resor med sin tjej och det fattar jag, men han vet också hur jävligt ensam jag känt mig i Torsby och hur dåligt jag mått. Förra gången jag var hemma på minisemester kunde vi ses nån timme, nu när jag haft längre semester så var det samma sak förutom att han inte hört av sig alls fast jag varit i samma stad som honom flera dagar (jag har visserligen inte heller hört av mig). Han kunde inte se till att byta nån av sina dagar så att vi fick lite tid tillsammans då vi knappt setts de senaste året. Han var dessutom bara några km bort en av de dagarna jag befann mig på o-ringen men det kunde han inte säga förrän i efterhand. Då kom bortförklaringen att han bara var där 30 min. Det känns som att allt alltid ska vara på hans villkor och att jag ska vara den som får anstränga mig. Detta har jag försökt förklara flera gånger men han blir bara sur och säger att jag skyller allt på honom. Jag känner att han bara får mig att må dåligt och en sån vän vill jag inte ha. Men vad kan jag säga för att få honom att förstå? Tänker jag helt egoistiskt? Jag vet att det kanske låter som att jag är svartsjuk, men så är det inte. Jag vill bara ha en bästa kompis som visar att han bryr sig och inte bara säger det.
Senast ändrad:
Men kan också vara så Mullberry säger.
