- Svar: 6
- Visningar: 1 094
För ett par dagar sedan så glömde jag ta min medicin - helt och hållet. Jag insåg det inte förrän ett dygn senare då det var dags att ta medicin igen. Min mobil ringer vid samma tidpunkt varje dag för att jag ska ta min medicin. Då måste jag göra det på en gång, men den gången jag glömde så gjorde jag inte det av någon anledning.
Idag känner jag av det. Jag satt här och undrade varför mitt humör djupdykt så rejält och sen kom jag på att jag ju glömde ta medicin en dag.
Det känns läskigt att vara så beroende av medicin. Men det är ju så det är just nu.
Jag har f.ö. till min stora förvåning blivit kallad till en specialistläkare i psykiatri om två veckor. Det var inget jag visste skulle hända och jag har ingen aning om vad som väntar. Kanske ska de föreslå ett medicinbyte? Jag är inte riktigt pepp på det. Även om jag inte är tip-top nu så är jag ändå rätt stabil. Jag är rädd att en ny medicin kommer att rubba detta och insättningen av den medicin jag har var riktigt jävlig och inget jag önskar att någon ska behöva gå igenom ensam (så jag vill verkligen inte göra om det). Jag var dessvärre tvungen att klara det ensam då. Tur att Buke höll mig under armarna då. Det var ju bättre än inget i alla fall även om jag hade önskat att någon hade funnits vid min sida rent fysiskt då.
Idag känner jag av det. Jag satt här och undrade varför mitt humör djupdykt så rejält och sen kom jag på att jag ju glömde ta medicin en dag.
Det känns läskigt att vara så beroende av medicin. Men det är ju så det är just nu.
Jag har f.ö. till min stora förvåning blivit kallad till en specialistläkare i psykiatri om två veckor. Det var inget jag visste skulle hända och jag har ingen aning om vad som väntar. Kanske ska de föreslå ett medicinbyte? Jag är inte riktigt pepp på det. Även om jag inte är tip-top nu så är jag ändå rätt stabil. Jag är rädd att en ny medicin kommer att rubba detta och insättningen av den medicin jag har var riktigt jävlig och inget jag önskar att någon ska behöva gå igenom ensam (så jag vill verkligen inte göra om det). Jag var dessvärre tvungen att klara det ensam då. Tur att Buke höll mig under armarna då. Det var ju bättre än inget i alla fall även om jag hade önskat att någon hade funnits vid min sida rent fysiskt då.
Senast ändrad: