Går du till affären i mjukisbyxor?

Jag går allt då och då in på min närmaste Hemköp i ridkläder/stallkläder. Om de inte är galet smutsiga. Och med galet menar jag galet.

Jag drar nog en ungefärlig gräns mellan sådana livsmedelsbutiker som ligger där folk bor, och sådana som ligger mer mitt i stans kommersiella delar, tex i gallerior. Där jag bor, tycker jag att jag får vara som jag är, och där handlar jag i de kläder jag råkar ha på mig. Att gå in, klä av mig, duscha och sen klä mig i något annat för att köpa lite bröd och kaffe, känns alldeles för jobbigt.
Jag klarade aldrig det, inte hemma i stan. Kände väl att allergikerna inte ens skulle behöva fundera om de såg mig, och hästskit på skorna ville jag inte kliva runt med. Men det händer att jag ser andra i ridkläder på min Ica.
 
Skulle främlingar på gatan lägga märke till om du var osminkad och rufsig i håret, menar du? Det låter inte jättetroligt. Än mindre rynka på näsan åt det. :confused:
Det kan nog kännas som det snarare än att de faktiskt gör det. Är man omgiven av tex fint sminkade människor och själv sminkar inte alls så är det lätt att det känns som att folk lägger märke till det, fastän de kanske inte gör det.
 
Skulle främlingar på gatan lägga märke till om du var osminkad och rufsig i håret, menar du? Det låter inte jättetroligt. Än mindre rynka på näsan åt det. :confused:

Det var mer ett exempel som ett extremfall, det finns nog absolut sådana personer! Vårt lilla bageri är en förbaskat poppis ställe, där alla trendiga lattemammor och pappor stannar till för att köpa en kaffe innan sin barnvagnspromenad längst vattnet. Tycker alltid att alla är supersnygga. Ibland går jag rakt upp ur sängen och ner för att köpa frukost i någon trasa och ja, då utmärker man sig :D
 
Det kan nog kännas som det snarare än att de faktiskt gör det. Är man omgiven av tex fint sminkade människor och själv sminkar inte alls så är det lätt att det känns som att folk lägger märke till det, fastän de kanske inte gör det.
Jag menar också att det kan kännas så, utan att det faktiskt ÄR så. Det motsvarar min känsla när jag går in på NK. Jag känner mig som något som katten släpat in, men andra som är där kanske inte alls ser mig så. Om de ens ser mig alls.
 
Det var mer ett exempel som ett extremfall, det finns nog absolut sådana personer! Vårt lilla bageri är en förbaskat poppis ställe, där alla trendiga lattemammor och pappor stannar till för att köpa en kaffe innan sin barnvagnspromenad längst vattnet. Tycker alltid att alla är supersnygga. Ibland går jag rakt upp ur sängen och ner för att köpa frukost i någon trasa och ja, då utmärker man sig :D

För mig låter det mer som en känsla än att det är faktiskt är så. ;) Och jag har svårt att tro att du någonsin ser särskilt slarvig ut. :)
 
Jag menar också att det kan kännas så, utan att det faktiskt ÄR så. Det motsvarar min känsla när jag går in på NK. Jag känner mig som något som katten släpat in, men andra som är där kanske inte alls ser mig så. Om de ens ser mig alls.
Jag funderar då lite nyfiket om det inte känns sämre att de inte ser en alls än att de noterar dessa saker om en. Som att man inte är något som katten släpat in, utan snarare en prick på golvet typ.
 
För mig låter det mer som en känsla än att det är faktiskt är så. ;) Och jag har svårt att tro att du någonsin ser särskilt slarvig ut. :)

Som sagt, det var ett exempel på extremfall för att någonstans belysa spannet av människors olika åsikter. Jag tror absolut att dessa människor existerar, även om de sannolikt är ytterst få. Min poäng är mest, vem bryr sig om dem?

Nej, jag brukar inte se särskilt slarvig ut oftast :p
 
Jag funderar då lite nyfiket om det inte känns sämre att de inte ser en alls än att de noterar dessa saker om en. Som att man inte är något som katten släpat in, utan snarare en prick på golvet typ.
Jag är hellre en prick på golvet i såna lägen :D

Alltså jag har köpt kläder på NK utan att det känns konstigt. Men jag minns för några år sedan när jag fick för mig att jag ville ha en Mulberryväska, där blev jag snorkigt och oengagerat bemött. Som om jag inte såg ut som någon som kunde köpa en Mulberry. Det var förmodligen bara en ovanligt trist butiksanställd, och det var säkert fel att jag tog det så personligt.

(Jag släppte dessutom idén om Mulberry, jag har Fjällräven i stället. Trots att jag är jordens största soffpotatis är de jättetrevliga mot mig på Naturkompaniet :D)
 
Jag är hellre en prick på golvet i såna lägen :D

Alltså jag har köpt kläder på NK utan att det känns konstigt. Men jag minns för några år sedan när jag fick för mig att jag ville ha en Mulberryväska, där blev jag snorkigt och oengagerat bemött. Som om jag inte såg ut som någon som kunde köpa en Mulberry. Det var förmodligen bara en ovanligt trist butiksanställd, och det var säkert fel att jag tog det så personligt.

(Jag släppte dessutom idén om Mulberry, jag har Fjällräven i stället. Trots att jag är jordens största soffpotatis är de jättetrevliga mot mig på Naturkompaniet :D)
Det är väl tonåringen i mig som talar angående hellre något som släpats in än en prick .. Jag var den som hade svart läppstift under en längre period :angel::D
När jag några år senare skaffade rosa hår så var det betydligt mera positiva reaktioner till det. Till läppstiftet kunde folk reagera med äckel :grin: vilket är konstigt, det är ju egentligen som vilket läppstift som helst.
 
Jag är hellre en prick på golvet i såna lägen :D

Alltså jag har köpt kläder på NK utan att det känns konstigt. Men jag minns för några år sedan när jag fick för mig att jag ville ha en Mulberryväska, där blev jag snorkigt och oengagerat bemött. Som om jag inte såg ut som någon som kunde köpa en Mulberry. Det var förmodligen bara en ovanligt trist butiksanställd, och det var säkert fel att jag tog det så personligt.

(Jag släppte dessutom idén om Mulberry, jag har Fjällräven i stället. Trots att jag är jordens största soffpotatis är de jättetrevliga mot mig på Naturkompaniet :D)
De gånger jag känner mig "fel" utifrån att vara för enkelt klädd, är mycket oftare på landet och i småorter än i större städer. Jag uppfattar en sorts lantlig prydlighet, som jag inte på några villkor orkar leva upp till, och som gör mig rätt synlig ibland. Inne i de lite större städerna, klarar mitt självförtroende av i stort sett hur slarvigt utseende som helst. Det räcker på något vis att räta på ryggen, bara.

(Och jag har ett par tre plågsamma minnen av att vara tillfälligt så sjuk och låg att jag fan inte kunde räta på ryggen, och ändå tvingades uträtta något ärende centralt i stan. Det var verkligen jobbigt. Inga kläder hade hjälpt, och jag hade säkert inte orkat fixa mig i ordning ändå.)
 
De gånger jag känner mig "fel" utifrån att vara för enkelt klädd, är mycket oftare på landet och i småorter än i större städer. Jag uppfattar en sorts lantlig prydlighet, som jag inte på några villkor orkar leva upp till, och som gör mig rätt synlig ibland. Inne i de lite större städerna, klarar mitt självförtroende av i stort sett hur slarvigt utseende som helst. Det räcker på något vis att räta på ryggen, bara.

(Och jag har ett par tre plågsamma minnen av att vara tillfälligt så sjuk och låg att jag fan inte kunde räta på ryggen, och ändå tvingades uträtta något ärende centralt i stan. Det var verkligen jobbigt. Inga kläder hade hjälpt, och jag hade säkert inte orkat fixa mig i ordning ändå.)
Hur ser den prydligheten ut? Jag känner inte igen den. När jag tänker lantligt är det mest befriande mycket fleecetröjor :D
 
Lätt att säga dock, (jag skrev så här långt innan jag såg nu att @Voeux skrev i princip samma sak :D)
För att vara HELT ärlig så när jag en gång för längesen såg en kvinna med pyjamas byxor så undrade jag lite lätt oroligt/empatiskt hur hon mådde :o tänkte att hon var deprimerad eller något sånt :o:o Sen dess har jag undrat lite över min spontana tanke just där och då, och ändrat åsikt uppenbarligen :D
En gång när jag var ute och gick i orangea avklippta mjukisbyxor och hålig stickad tröja så blev jag stoppad av en uppklädd dam med westie som vänligt informerade mig om att jag säkert kunde få hjälp av Frälsningsarmén. Jag var på väg till min häst, inköpt och underhållen av mina medelklassföräldrar. Rebellisk tonåring men inte enligt någon subkultur som lätt kunde kännas igen, typ. :D

Nu, efter "elitutbildning" och med jobb där jag behöver se ut som en standardkonsult (i alla fall i kundmöten), ser jag det lite som en utmaning att vara så ful som möjligt på min fritid. Bidra till att sänka samhällets förväntningar i största allmänhet.
 
Jag klarade aldrig det, inte hemma i stan. Kände väl att allergikerna inte ens skulle behöva fundera om de såg mig, och hästskit på skorna ville jag inte kliva runt med. Men det händer att jag ser andra i ridkläder på min Ica.
Jag tänker att ett ridkläder är bra på så sätt att det syns att det finns ellergener, det måste ju vara mycket värre med folk i "vanliga"kläder med mängder av djurhår,tobak eller parfym.
 
Hur ser den prydligheten ut? Jag känner inte igen den. När jag tänker lantligt är det mest befriande mycket fleecetröjor :D
Fleece på männen, tänker jag. Kvinnor med liksom riktiga frisyrer och två likadana örhängen - ett i vart öra - och prydligt pyssliga kläder som varken är svårt trendiga eller slafsiga. Fint och prydligt, ordning och reda. Och mycket tydliga skillnader mellan könen!
 
*spinoff på Hemmakläder”

Jag går inte på stora Ica i mjukisbyxor. Däremot har jag några gånger gått till lilla närmare affären i dem. Det ser visserligen lite sjukskrivet ut men då har jag väl också varit sjukskriven :)
Jag äger inga mjukisbyxor. Har aldrig mjuka byxor på mig varken hemma eller ute. Har ibland frilufsbyxor, men mest ridbyxor, eller chinos förutom jeansen. Är jag sjuk går jag i långkalsonger hemma.
Min man äger heller inga mjukisbyxor.
Det här bara blivit så. Vi trivs inte i mjuka byxor. Vi har inget behov av att köpa dem.
 
En gång när jag var ute och gick i orangea avklippta mjukisbyxor och hålig stickad tröja så blev jag stoppad av en uppklädd dam med westie som vänligt informerade mig om att jag säkert kunde få hjälp av Frälsningsarmén. Jag var på väg till min häst, inköpt och underhållen av mina medelklassföräldrar. Rebellisk tonåring men inte enligt någon subkultur som lätt kunde kännas igen, typ. :D

Nu, efter "elitutbildning" och med jobb där jag behöver se ut som en standardkonsult (i alla fall i kundmöten), ser jag det lite som en utmaning att vara så ful som möjligt på min fritid. Bidra till att sänka samhällets förväntningar i största allmänhet.
Westie också :rofl:
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Två av mina hundar råkade i ett ordentligt slagsmål igårkväll, där jag fick gå in och fysiskt sära på dem (i princip bända upp munnen på...
2
Svar
34
· Visningar
1 573
Senast: starcraft
·
Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla...
2
Svar
24
· Visningar
1 569
Senast: Twihard
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
8 577
Senast: sjoberga
·
Relationer Har hamnat i en ny och emotionellt lite svår situation. Undrar ifall det är nån här som varit med om nåt liknande och hur det...
2 3
Svar
43
· Visningar
5 107
Senast: verser
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Valet i USA
  • Vad gör vi? Del CCIV
  • Adventskalendertråden 2024

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp