N
Nicke
Slänger ut en ganska radikal vinkling på gångartstävlingar, där jag tycker mig ha sett en viss skillnad på en vanlig dressyrtävling, där det verkar som om ett ganska halvtråkigt ekipage, som utför all moment på en korrekt sätt, tom kan vinna en tävling, medan en yngre, mer ouppfostrad, mer spännande häst mer publikt iögonfallande, får vänta på sina framtida framgångar.
Medan på gångartstävlingar för Islandshäst, som också är en bedömningssport, mer verkar som om ekipage, där hästen är faccinerande, halvvild, med fantastisk utstrålning, men som knappt går att hålla på banan, och med tjusiga gångarter, där ryttaren inte lyckas utföra några särskilda insatser i själva ridningen, kan komma att vinna tävlingen och få höga poäng, pga av hästens exteriör och utstrålning.
Det här var naturligtvis två exempel dragna till sin spets, men är det någon mer som har en åsikt ang hur mycket hästens naturliga flotthet/gångarter medöms, kontra ryttarens skicklighet till verklig ridning?
Självklart bidrar aveln i form av en korrekt exteriör till ridbarheten.
Men frågan är, hur mycket betyder en framgångsrik avel, som producerar en flott häst, jämfört med ryttarens ridkunnighet i dessa tävlingar?
Medan på gångartstävlingar för Islandshäst, som också är en bedömningssport, mer verkar som om ekipage, där hästen är faccinerande, halvvild, med fantastisk utstrålning, men som knappt går att hålla på banan, och med tjusiga gångarter, där ryttaren inte lyckas utföra några särskilda insatser i själva ridningen, kan komma att vinna tävlingen och få höga poäng, pga av hästens exteriör och utstrålning.
Det här var naturligtvis två exempel dragna till sin spets, men är det någon mer som har en åsikt ang hur mycket hästens naturliga flotthet/gångarter medöms, kontra ryttarens skicklighet till verklig ridning?
Självklart bidrar aveln i form av en korrekt exteriör till ridbarheten.
Men frågan är, hur mycket betyder en framgångsrik avel, som producerar en flott häst, jämfört med ryttarens ridkunnighet i dessa tävlingar?