Gammal älskad katt mår inte bra efter att familjen utökats...

Djur är bra märkliga.

Isola har inte varit och grävt i godispåsar på säkert sex-sju år, men igår och idag (hej tröstätande) är hon framme och petar med tassen tills hon hittar choklad närhelst jag tittar bort tillräckligt länge.

Det märks på henne att hon känner att jag är ledsen. Önskar jag kunde förklara varför på ett sätt som hon förstår... :(
 
Det märks på henne att hon känner att jag är ledsen. Önskar jag kunde förklara varför på ett sätt som hon förstår... :(
Jag har tänkt så mycket på dig och din katt de senaste dagarna. Jag är själv extramatte till en äldre kattflicka så det är lätt att känna in. Jag önskar jag kunde trösta er båda på något sätt men jag vet inte hur.
Det här låter nog dumt, men är det så att du skulle kunna ta något lugnande när du ska ta henne till veterinären? Jag har gjort det en gång i en svår situation och det hjälpte. Jag blev inte avtrubbad på något sätt, bara lugnare. Jag tänker att det kan var lättare för både dig och din kise eftersom hon läser dig och märker om du är orolig. Kan du vara lugn så hjälper det henne (hoppas att jag inte har stressat upp dig nu). Och om man nu inte vill vara så drastisk att man tar en medicin, så kan man kanske hitta något annat sätt att gå ner i varv. Att faktiskt bestämma sig för det, att se till att ha tid, kanske meditera en stund med sitt djur. Bara hålla om henne i lugn och ro.
Försök också att hålla skuldkänslorna stången. Du har gjort allt du kan för henne och hon kunde inte haft det bättre hos någon annan. Du har sett henne, du har gett henne tak över huvudet och mat i magen, ni har gett varandra kärlek och ni har kunnat prata med varandra.
 
Jag har tänkt så mycket på dig och din katt de senaste dagarna. Jag är själv extramatte till en äldre kattflicka så det är lätt att känna in. Jag önskar jag kunde trösta er båda på något sätt men jag vet inte hur.
Det här låter nog dumt, men är det så att du skulle kunna ta något lugnande när du ska ta henne till veterinären? Jag har gjort det en gång i en svår situation och det hjälpte. Jag blev inte avtrubbad på något sätt, bara lugnare. Jag tänker att det kan var lättare för både dig och din kise eftersom hon läser dig och märker om du är orolig. Kan du vara lugn så hjälper det henne (hoppas att jag inte har stressat upp dig nu). Och om man nu inte vill vara så drastisk att man tar en medicin, så kan man kanske hitta något annat sätt att gå ner i varv. Att faktiskt bestämma sig för det, att se till att ha tid, kanske meditera en stund med sitt djur. Bara hålla om henne i lugn och ro.
Försök också att hålla skuldkänslorna stången. Du har gjort allt du kan för henne och hon kunde inte haft det bättre hos någon annan. Du har sett henne, du har gett henne tak över huvudet och mat i magen, ni har gett varandra kärlek och ni har kunnat prata med varandra.

Tack för din omtanke. Jag vet att när morgondagen väl kommer så kommer jag att lugna ner mig och fokusera, det känner jag mig trygg i. Annars hade jag inte tvekat att medicinera mig själv, faktiskt.
 
Tack för din omtanke. Jag vet att när morgondagen väl kommer så kommer jag att lugna ner mig och fokusera, det känner jag mig trygg i. Annars hade jag inte tvekat att medicinera mig själv, faktiskt.
Så funkade det för mig, båda gångerna. Jag var lugn medan det pågick, helt inställd på att vara trygg för katten och underlätta för honom, att han skulle känna att jag var där och att jag var lugn.

Bröt ihop först efteråt.
 
Min älskade, älskade vän.

13958066_779186468889702_4989681175835865839_o.jpg
 
Tack till er båda.

@mandalaki Som du säger så är det ju inte bara den fysiska statusen som räknas. Litegrann hade jag glömt bort varför jag ens startade den här tråden, att det från början handlade om att Isola inte trivdes med hur familjen utvecklats och inte så mycket om den fysiska hälsan.

@Cheeserica Just nu kan jag inte se hur jag ska kunna låta veterinären ge henne de där sprutorna. För mitt inre ser jag bara hur jag skriker "NEJ!" och kastar mig över för att skydda henne. Jag vet att det inte kommer bli så när det väl är dags, men jisses vad jag inte kommit till ro med det här beslutet än... :(
Skrika "NEJ" var precis vad jag kände för när det var dags för sprutan för vår katt tidigare i år. Stor sorg efteråt såklart men samtidigt en lättnad, trygg i att ha gjort rätt och vetskap om att hon slapp bli sämre. Hoppas du kan känna detsamma.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp