När jag var barn så tyckte jag att det såg så elegant ut att rida en häst på tygeln. Det ville jag också lära mig att göra. Vem vill inte rida en elegant och ståtlig häst som dansar under ryttaren liksom? Frågan var bara: hur kommer man dit? Hur lär man sig? Mina fyra år på ridskolan gav inte svaret och sen blev jag tvungen att sluta rida.
Några år senare (1992) hamnade jag som praktikant på Heby ridskola. Där fick jag för första gången höra om att det fanns folk som inte red hästen i riktig form, att hästen bara krökte på nacken. Hur såg man skillnaden? Ja, det fick jag inte riktigt klart för mig då i alla fall, men jag blev i alla fall varse att det fanns en "äkta form" och en fuskvariant. Jag ville ju så klart lära mig att rida på det riktiga sättet. Men hur man gjorde var fortfarande dolt i dunkel.
Nåväl. Åren gick. Jag hade diverse medryttarhästar. Under ett antal år hade jag även ett par nordsvenskar på foder med dåvarande sambon. Ridlektioner blev det ibland men inte så särskilt ofta. Efter nordsvenskarna var jag hästlös i 9 år men när hunden dog återupptog jag ridningen igen.
Under de där första åren på ridskolan så fick vi lära oss att hästen hade 60% av sin vikt på frambenen och 40% på bakbenen och att fördelningen blev ännu mer markant när hästen fick en ryttare uppe på och så fick man se en schematisk bild över var tyngdpunkten hamnade. Och så fick man veta att bakbenen var bättre lämpade för att bära vikt och att ridningen syftade till att få hästen att göra detta. Detta var för mig fullständigt logiskt. Halsen och huvudet väger definitivt mer än svansen så det rimliga är att vikten ligger mest på framdelen i det neutrala läget.
En intressant sidnot här är att jag vid ett tillfälle sökte jobb på ett ställe där det bedrevs ridundervisning. Jag var dit för en intervju och hon som hade stället förklarade att syftet med dressyren var att få hästen att bära mer vikt på frambenen
. Jag kunde faktiskt inte hålla igen truten där och sa hur det låg till. Det var inte alltför överraskande att jag inte fick jobbet, men jag hade å andra sidan inte klarat av att jobba på ett ställe där ridteorin var så helt uppåt väggarna.
När jag återupptog ridningen började jag först med lite privatlektioner men efter ett tag började jag på ridskola. Jag hamnade i en trevlig tantgrupp med en trevlig lärare. Så småningom ville jag även börja hoppträna då tanterna i gruppen sällan ville över mycket annat än nergrävda bommar och då började jag i den hoppinriktade gruppen som hoppade var tredje gång. Ridläraren som hade gruppen trivdes jag aldrig med. Hur som helst, den första ridläraren slutade men jag fortsatte ändå rida 2 gånger i veckan. Tiden gick och jag blev mer och mer frustrerad över att jag inte lyckades med bedriften att rida i form på riktigt och att jag ideligen blev tillsagd att korta tyglarna, vilket ledde till spänningar i kroppen hos mig. Min upplevelse var att poängen var att dra i tyglarna, men när jag gjorde det kändes inte hästen harmonisk. Ibland hände det att hästen krökte på halsen men jag var inte säker på om det var på riktigt eller fejk. Ett tillfälle minns jag dock. Det var på hästen som senare knäckte näsan på mig. Han var en halskrökare av naturen men vid ett tillfälle gav han mig en aha-upplevelse då jag kände att han faktiskt var mellan hand och skänkel. Där var det ingen tvekan faktiskt och ridläraren noterade och kommenterade det också.
Sen slutade jag på den ridskolan och började i stället ta lektioner på en annan ridskola. Där höll alla på med CR. Det var en befriande upplevelse. Inget mer dragande i tyglarna. I stället jobbade vi mycket med sitsen och med utgångspunkten att om ryttaren kan ge rätt signaler med sin kropp så kommer hästen att följa detta. Det första jag fick lära mig var att sitta i skritten. Hm, borde man inte ha lärt sig det långt tidigare? Sen travade vi. Steglängden ökades och minskades med bara sätets hjälp. Och vidare fick jag lära mig att känna in bakbenen, att styra med sitsen och hela kroppen. Hur mycket behövs för att böja hästen med sitsen? Och så var det det här med energin, att öka energin och att minska den. Och är kroppen avspänd i de delar som inte behöver vara spända, finns det rätt muskeltonus, är kroppens delar korrekt placerade och i rätt vinklar? gick det att samla hästen för sätet? (En deltagare som red samtidigt som jag vid ett tillfälle var faktiskt och nosade på piaff, och då var det med korrekt bärighet hos hästen.)
Så den centrerade ridningen gav en hel del aha-upplevelser. Men tyglarna då? Det var inte direkt någon fokus på deras användningsområde. Så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med dem med den kunskap jag nu fått.
Så vad jag upplevt nu var att det var möjligt att samla hästen för sätet. Innebar det att hästen gick på tygeln då? Det hände ju att den krökte på halsen då. Men tygeln var ju liksom inte särskilt involverad i det hela.
Hm. Det där tålde att tänkas på. I samma veva såg jag en uppvisning (på youtube) där franska Alizee red en show med sin Mistral. Hon började uppvisningen med bettlöst träns men efter några minuter tog hon av det. Och sen fortsatte hon att rida galoppombyten, ökad galopp och med samlade piruetter direkt efteråt. Den hästen bar sig själv helt klart. Han var i balans och bar sig med bakbenen. Annars hade det helt enkelt inte fungerat att rida som hon gjorde.
Inom ridning används en del uttryck som ska beskriva hur det är att rida i korrekt form, t.ex. "ha hästens bakben i handen", "känna sug i tygeln" eller att "få ut halsen från manken". Och Dadde Nätterqvist pratade om muskelkedjan som går från bakbenen och hela vägen till halsen och framöver. Han menade också att man inte ska bry sig om huvudets placering för det kommer hamna på rätt plats så småningom i alla fall.
Det där är visuella bilder jag bär med mig och ska man "ha hästens bakben i handen", eller att "få ut halsen från manken" så behöver man ju tygelkontakt ändå. Inom CR pratas det om att "hästen ger ryttaren tygeln", istället för att ryttaren "tar tygeln".
Sedan jag började rida Senioren har jag blivit mer och mer varse om uppvärmningens betydelse. I början kan det vara segt, stelt och inte några aktiva bakben direkt. Det är svårt då. Men så småningom ger det sig på något sätt. Det samma upplevde jag i måndags då jag red jättehästen. Det var segt i början men mot slutet så fanns det energi att rida med.
Det här med att "rida framåt", vad är det? "Framåt" är en riktning. Vad jag upplevt så betyder det oftast att hästen ska gå fortare och mer energiskt. Det var dock inte fallet på de CR-lektioner jag red. Men vid andra tillfällen så ska man tydligen gasa på för att hästen ska få energi och sedan micklar man med tyglarna så att huvudet ska komma ner och att det är på det sättet hästen kommer i läget mellan hand och skänkel. Jag har inte riktigt greppat det där och får inte till det om jag gör så. Eller jo, jag kan nog dra mig till minnes några tillfällen då hästen i alla fall krökt på nacken när jag ridit "framåt". Och jag har för all del också fått hästen att kröka på halsen då jag skrittat på halvlång tygel men ridit med sätet i alla fall. En tanke bara; har inte detta med att göra att hästen helt enkelt blivit varm i kroppen och fått igång motorn bara? Eller kan det, åtminstone i del fall, vara så att hästen knäpper av? För det där med sug i tygeln vette fasen om jag känt i de lägena. Men vad var det då som hände den gången jag red P och han plötsligt växte 10 cm och fick en trav jag inte hade en aning om att han hade? Känslan var helt fantastisk. Jag fick finåka en hel långsida med en herrejössestrav. Jäkla synd att jag inte filmade då. Det hade varit intressant att studera vad som hände. Jag hittade tyvärr aldrig tillbaka till den känslan.
Så samma fråga som jag hade som barn är fortfarande inte riktigt besvarad. Och i den här förvirringen ska man helst försöka hitta en instruktör som lär ut på ett sätt att man förstår och med ett tänk som sammanfaller med mitt eget, d.v.s. ingen som lär ut falsk halskrökning. Det där känns inte helt lätt.
Igår när jag red i ridhuset pratade jag en stund med tjejen som tidigare hade sin häst i samma stall som Senioren står i. Vi pratade lite om ridning och vem man kan rida för. Hon rekommenderade ridskolans ridlärare. Det var rakt på sak och ingen tvekan om att hon tyckte ridskolans ridlärare var bra. Till min stora förvirring så tycker Seniorens ägare helt tvärt om. Att rida för den instruktören är att slösa sina pengar. Jag har ju provat att rida för den ridläraren några gånger på ridskolans hästar men kom väl själv aldrig riktigt till någon egen åsikt.
Och varför skrev jag ett så här långt inlägg idag? Tja, jag hade ett sämre ridpass med Senioren igår. Han hade ridits av ägaren ett par dagar innan och hon har en annan ridstil än jag och han gick kvar i det. Och det kunde jag inte hantera. Hon har ju knappt ridit honom alls under hösten så det är mest jag som ridit och då har han ju anpassat sig efter mig. Så gårdagens ridpass skapade lite huvudbry helt enkelt. Jag som hade inbillat mig att jag nog snart kanske hade lärt mig rida och som nästan klarar av att sitta på Senioren i trav när han får igång motorn. En gång gick det faktiskt ganska skapligt t.o.m. och det kändes som om det bara var en tidsfråga innan det där satt och vi kunde börja länga lite på travstegen. Men nu vet jag inte längre.
Några år senare (1992) hamnade jag som praktikant på Heby ridskola. Där fick jag för första gången höra om att det fanns folk som inte red hästen i riktig form, att hästen bara krökte på nacken. Hur såg man skillnaden? Ja, det fick jag inte riktigt klart för mig då i alla fall, men jag blev i alla fall varse att det fanns en "äkta form" och en fuskvariant. Jag ville ju så klart lära mig att rida på det riktiga sättet. Men hur man gjorde var fortfarande dolt i dunkel.
Nåväl. Åren gick. Jag hade diverse medryttarhästar. Under ett antal år hade jag även ett par nordsvenskar på foder med dåvarande sambon. Ridlektioner blev det ibland men inte så särskilt ofta. Efter nordsvenskarna var jag hästlös i 9 år men när hunden dog återupptog jag ridningen igen.
Under de där första åren på ridskolan så fick vi lära oss att hästen hade 60% av sin vikt på frambenen och 40% på bakbenen och att fördelningen blev ännu mer markant när hästen fick en ryttare uppe på och så fick man se en schematisk bild över var tyngdpunkten hamnade. Och så fick man veta att bakbenen var bättre lämpade för att bära vikt och att ridningen syftade till att få hästen att göra detta. Detta var för mig fullständigt logiskt. Halsen och huvudet väger definitivt mer än svansen så det rimliga är att vikten ligger mest på framdelen i det neutrala läget.
En intressant sidnot här är att jag vid ett tillfälle sökte jobb på ett ställe där det bedrevs ridundervisning. Jag var dit för en intervju och hon som hade stället förklarade att syftet med dressyren var att få hästen att bära mer vikt på frambenen
. Jag kunde faktiskt inte hålla igen truten där och sa hur det låg till. Det var inte alltför överraskande att jag inte fick jobbet, men jag hade å andra sidan inte klarat av att jobba på ett ställe där ridteorin var så helt uppåt väggarna.När jag återupptog ridningen började jag först med lite privatlektioner men efter ett tag började jag på ridskola. Jag hamnade i en trevlig tantgrupp med en trevlig lärare. Så småningom ville jag även börja hoppträna då tanterna i gruppen sällan ville över mycket annat än nergrävda bommar och då började jag i den hoppinriktade gruppen som hoppade var tredje gång. Ridläraren som hade gruppen trivdes jag aldrig med. Hur som helst, den första ridläraren slutade men jag fortsatte ändå rida 2 gånger i veckan. Tiden gick och jag blev mer och mer frustrerad över att jag inte lyckades med bedriften att rida i form på riktigt och att jag ideligen blev tillsagd att korta tyglarna, vilket ledde till spänningar i kroppen hos mig. Min upplevelse var att poängen var att dra i tyglarna, men när jag gjorde det kändes inte hästen harmonisk. Ibland hände det att hästen krökte på halsen men jag var inte säker på om det var på riktigt eller fejk. Ett tillfälle minns jag dock. Det var på hästen som senare knäckte näsan på mig. Han var en halskrökare av naturen men vid ett tillfälle gav han mig en aha-upplevelse då jag kände att han faktiskt var mellan hand och skänkel. Där var det ingen tvekan faktiskt och ridläraren noterade och kommenterade det också.
Sen slutade jag på den ridskolan och började i stället ta lektioner på en annan ridskola. Där höll alla på med CR. Det var en befriande upplevelse. Inget mer dragande i tyglarna. I stället jobbade vi mycket med sitsen och med utgångspunkten att om ryttaren kan ge rätt signaler med sin kropp så kommer hästen att följa detta. Det första jag fick lära mig var att sitta i skritten. Hm, borde man inte ha lärt sig det långt tidigare? Sen travade vi. Steglängden ökades och minskades med bara sätets hjälp. Och vidare fick jag lära mig att känna in bakbenen, att styra med sitsen och hela kroppen. Hur mycket behövs för att böja hästen med sitsen? Och så var det det här med energin, att öka energin och att minska den. Och är kroppen avspänd i de delar som inte behöver vara spända, finns det rätt muskeltonus, är kroppens delar korrekt placerade och i rätt vinklar? gick det att samla hästen för sätet? (En deltagare som red samtidigt som jag vid ett tillfälle var faktiskt och nosade på piaff, och då var det med korrekt bärighet hos hästen.)
Så den centrerade ridningen gav en hel del aha-upplevelser. Men tyglarna då? Det var inte direkt någon fokus på deras användningsområde. Så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med dem med den kunskap jag nu fått.
Så vad jag upplevt nu var att det var möjligt att samla hästen för sätet. Innebar det att hästen gick på tygeln då? Det hände ju att den krökte på halsen då. Men tygeln var ju liksom inte särskilt involverad i det hela.
Hm. Det där tålde att tänkas på. I samma veva såg jag en uppvisning (på youtube) där franska Alizee red en show med sin Mistral. Hon började uppvisningen med bettlöst träns men efter några minuter tog hon av det. Och sen fortsatte hon att rida galoppombyten, ökad galopp och med samlade piruetter direkt efteråt. Den hästen bar sig själv helt klart. Han var i balans och bar sig med bakbenen. Annars hade det helt enkelt inte fungerat att rida som hon gjorde.
Inom ridning används en del uttryck som ska beskriva hur det är att rida i korrekt form, t.ex. "ha hästens bakben i handen", "känna sug i tygeln" eller att "få ut halsen från manken". Och Dadde Nätterqvist pratade om muskelkedjan som går från bakbenen och hela vägen till halsen och framöver. Han menade också att man inte ska bry sig om huvudets placering för det kommer hamna på rätt plats så småningom i alla fall.
Det där är visuella bilder jag bär med mig och ska man "ha hästens bakben i handen", eller att "få ut halsen från manken" så behöver man ju tygelkontakt ändå. Inom CR pratas det om att "hästen ger ryttaren tygeln", istället för att ryttaren "tar tygeln".
Sedan jag började rida Senioren har jag blivit mer och mer varse om uppvärmningens betydelse. I början kan det vara segt, stelt och inte några aktiva bakben direkt. Det är svårt då. Men så småningom ger det sig på något sätt. Det samma upplevde jag i måndags då jag red jättehästen. Det var segt i början men mot slutet så fanns det energi att rida med.
Det här med att "rida framåt", vad är det? "Framåt" är en riktning. Vad jag upplevt så betyder det oftast att hästen ska gå fortare och mer energiskt. Det var dock inte fallet på de CR-lektioner jag red. Men vid andra tillfällen så ska man tydligen gasa på för att hästen ska få energi och sedan micklar man med tyglarna så att huvudet ska komma ner och att det är på det sättet hästen kommer i läget mellan hand och skänkel. Jag har inte riktigt greppat det där och får inte till det om jag gör så. Eller jo, jag kan nog dra mig till minnes några tillfällen då hästen i alla fall krökt på nacken när jag ridit "framåt". Och jag har för all del också fått hästen att kröka på halsen då jag skrittat på halvlång tygel men ridit med sätet i alla fall. En tanke bara; har inte detta med att göra att hästen helt enkelt blivit varm i kroppen och fått igång motorn bara? Eller kan det, åtminstone i del fall, vara så att hästen knäpper av? För det där med sug i tygeln vette fasen om jag känt i de lägena. Men vad var det då som hände den gången jag red P och han plötsligt växte 10 cm och fick en trav jag inte hade en aning om att han hade? Känslan var helt fantastisk. Jag fick finåka en hel långsida med en herrejössestrav. Jäkla synd att jag inte filmade då. Det hade varit intressant att studera vad som hände. Jag hittade tyvärr aldrig tillbaka till den känslan.
Så samma fråga som jag hade som barn är fortfarande inte riktigt besvarad. Och i den här förvirringen ska man helst försöka hitta en instruktör som lär ut på ett sätt att man förstår och med ett tänk som sammanfaller med mitt eget, d.v.s. ingen som lär ut falsk halskrökning. Det där känns inte helt lätt.
Igår när jag red i ridhuset pratade jag en stund med tjejen som tidigare hade sin häst i samma stall som Senioren står i. Vi pratade lite om ridning och vem man kan rida för. Hon rekommenderade ridskolans ridlärare. Det var rakt på sak och ingen tvekan om att hon tyckte ridskolans ridlärare var bra. Till min stora förvirring så tycker Seniorens ägare helt tvärt om
. Att rida för den instruktören är att slösa sina pengar. Jag har ju provat att rida för den ridläraren några gånger på ridskolans hästar men kom väl själv aldrig riktigt till någon egen åsikt.Och varför skrev jag ett så här långt inlägg idag? Tja, jag hade ett sämre ridpass med Senioren igår. Han hade ridits av ägaren ett par dagar innan och hon har en annan ridstil än jag och han gick kvar i det. Och det kunde jag inte hantera. Hon har ju knappt ridit honom alls under hösten så det är mest jag som ridit och då har han ju anpassat sig efter mig. Så gårdagens ridpass skapade lite huvudbry helt enkelt. Jag som hade inbillat mig att jag nog snart kanske hade lärt mig rida och som nästan klarar av att sitta på Senioren i trav när han får igång motorn. En gång gick det faktiskt ganska skapligt t.o.m. och det kändes som om det bara var en tidsfråga innan det där satt och vi kunde börja länga lite på travstegen. Men nu vet jag inte längre.
