Funderingar om socker

[BuenoBull]

Dottern är nu 9 månader gammal och har börjat äta fler fasta mål om dagen, vilket gör att hon också får smaka saker av oss vuxna, såsom korvbitar, bröd och annat passande. Vad vi är noga med är dock socker, hon får fruktpuré till mellanmål och ibland till gröten på morgonen men aldrig att hon får smaka bullar, saft och liknande av oss. Dels äter vi aldrig sånt hemma utan endast när vi är på kalas eller på fika hos någon. Vi tycker helt enkelt inte att det finns någon anledning att introducera socker.

Något som stör mig enormt är dock att ett fåtal släktingar på sambons sida gärna ger henne socker utan att ens fråga oss. Vi har sagt till farmor att dottern inte ska äta socker, då svarar hon något i stil med att 'Det är lite det som är privilegiet med att vara farmor, att man får ge socker och gott'. Det svarade hon liksom mer till dottern än till mig, om ni förstår. Jag känner mig lite överkörd och tycker att man faktiskt ska respektera föräldrars val när det gäller kosten, eller? Är jag för nojig med sockret, det kanske inte är så himla farligt ändå? Dotterns farmor har själv två yngre barn vilka äter socker i långt större mängd än nödvändigt.
Hur ska man förhålla sig till detta? Sen när dottern blir större och hon ska vara hos farmor kommer ju hon också vilja ha godis, bullar och saft precis som hennes farbröder. Hur gör man då?

Vad har ni för regler kring socker? Hur har ni hanterat/förklarat ert barns kosthållning gentemot släkten?

 

[Javan]

Jag anser att hemma hos mormor/morfar och farmor gäller deras regler när det är mat mm SÄRSKILT om jag inte ens är där (om det nu inte är ngn allergi förstås men mina barn har inga allergier). Det är en strid jag inte tar DOCK var vi hyfsat hårda på inget socker innan barnet åt normalkost dvs bara "vanlig" mat och ingen barnmat eller amning för att inte konkurrera med det söta.

I övrigt har vi varit väldigt sockerrestrektiva med äldsta barnet fram till ca 2,5-3 års ålder, lillebror har tyvärr ej fått samma förmån då storebror glatt matat honom vid olika tillfällen med mindre bra uppsyn dvs han fick smak för det söta.

Annars har vi inte särskilt mycket regler vi äter godis på lördagar (vilket kommit nu under våren före det var det väldigt sällan men storebror som nu är 5 år har någonstans snappat upp begreppet lördagsgodis) så då fick det bli så och då får de antingen ca 10 lösviktsgodisar eller ngn liten påse. Fikar gör vi om det bjuds vilket blir tre gånger ngn vecka och ingen någon annan vecka. Men blir de bjudna på kalas kan de få godis då och på lördagen särskilt om bara storebror är bjuden på kalaset dvs lillebror inte får gå.

 

[Rumpnissen]

Dottern är nu 9 månader gammal och har börjat äta fler fasta mål om dagen, vilket gör att hon också får smaka saker av oss vuxna, såsom korvbitar, bröd och annat passande. Vad vi är noga med är dock socker, hon får fruktpuré till mellanmål och ibland till gröten på morgonen men aldrig att hon får smaka bullar, saft och liknande av oss. Dels äter vi aldrig sånt hemma utan endast när vi är på kalas eller på fika hos någon. Vi tycker helt enkelt inte att det finns någon anledning att introducera socker.

Något som stör mig enormt är dock att ett fåtal släktingar på sambons sida gärna ger henne socker utan att ens fråga oss. Vi har sagt till farmor att dottern inte ska äta socker, då svarar hon något i stil med att 'Det är lite det som är privilegiet med att vara farmor, att man får ge socker och gott'. Det svarade hon liksom mer till dottern än till mig, om ni förstår. Jag känner mig lite överkörd och tycker att man faktiskt ska respektera föräldrars val när det gäller kosten, eller? Är jag för nojig med sockret, det kanske inte är så himla farligt ändå? Dotterns farmor har själv två yngre barn vilka äter socker i långt större mängd än nödvändigt.
Hur ska man förhålla sig till detta? Sen när dottern blir större och hon ska vara hos farmor kommer ju hon också vilja ha godis, bullar och saft precis som hennes farbröder. Hur gör man då?

Vad har ni för regler kring socker? Hur har ni hanterat/förklarat ert barns kosthållning gentemot släkten?

Jag tycker att det handlar om två olika saker. Dels hur mycket sött/vad man tycker att ens barn ska äta. Små barn, speciellt under året, vet ju inte att de missar något genom att inte bjudas på sötsaker, så det är ju helt onödigt att ge dem. Jag kommer inte ihåg när vi började ge vår stora son sötsaker, men idag när han snart är tre år gammal går det inte att "lura" honom längre, utan han får äta av det som bjuds. Det viktiga är ju att man som föräldrar är överens och håller samma linje.

Den andra delen handlar ju om att omgivningen, far-och morföräldrar med flera ska acceptera din och barnets pappas beslut. Vill ni inte att ert barn ska bjudas på sötsaker så är det det som gäller och då ska det accepteras. Jag hade inte tvekat att säga ifrån. Dock tycker jag att det är din sambos ansvar att ta det med dina föräldrar, det ska inte du behöva göra.

Rent generellt tror inte jag att det skadar med sötsaker i rimliga mängder, men det är ju onödigt att ge småbarn som ändå inte uppskattar det så som större barn och vuxna gör.

 

[Amha]

De ska respektera att ni inte vill att barnet ska äta socker. Dock är vi inte särskilt petiga och dottern fick smaka någon bullkant eller så när hon var i den åldern. Vad jag är relativt noga med är att inte peta i henne godis utan det stannar vid fika. Mest för att just godis innehåller så mycket skit jag inte vet vad det är.

 

[Petruska]

Jag tycker att far- och morföräldrar, liksom alla andra människor som barnet kommer i kontakt med, själva ska få utveckla sina egna relationer med barnet. Lite som om barnet är en egen individ, och inte föräldrarnas egendom.

Jag skulle med andra ord inte sätta regler för andra människors relationer, oavsett deras ålder.

 

[ameo]

Jag tycker att det finns en sockerhysteri generellt i vårt samhälle idag. I min värld finns det mellanting mellan att inte äta något socker alls och att tokfrossa i socker genom hela uppväxten.

Vi har inte haft några gränser alls egentligen. Barnen har fått bullar, kakor och glass som små, de har bjudits på lämpliga sorters godis för deras ålder (sånt som de klarar att tugga, så de inte sväljer det helt och sätter i halsen). Vi har bjudit på saft då och då och de har fått sockrad sylt till pannkakor) osv.
Men, då jag själv varit sockerberoende är jag medveten om problemet och har försökt att inte överdriva åt något håll. En fördel nu, jämfört med när jag växte upp, är att jag bodde 50 meter från en godiskiosk som barn och ni bor vi på landet med ca 1 mil till närmaste inköpsställe => det är inte alls lika enkelt eller lockande att göra spontaninköp av sötsaker nu som det var då.

Frågan är ju vad man vill vinna på att inte ge barnen socker alls?
Det enda jag kan säga hittills är att våra barn har en enklare inställning till det där med godis än jag själv någonsin haft. Har jag godis (eller kakor...) hemma så äter jag upp det. Det kan ju ruttna och mögla om det ligger ett dygn i skåpet... Medan barnen - alla fyra faktiskt - brukar äta några bitar och sen lägga undan. Och det är inte alls ovanligt att man hittar gamla bortglömda halvfulla godispåsar på deras rum...

 

[Hyacinth]

Jag litar på att folk har sunt förnuft.
Vi har inte gett mycket godis alls, men skulle det ges borta stör det mig inte. Det viktiga är att det är roligt att vara hos andra, inte att det sker på mina villkor. Innebär detta geléhallon, så helt okej med mig.

 

[Hiddeous]

Något som stör mig enormt är dock att ett fåtal släktingar på sambons sida gärna ger henne socker utan att ens fråga oss.

Nu är din dotter rätt liten, men - hur länge ska du detaljstyra hennes kost på det viset? Ska man vara konsekvent med sockerintaget får hon inte äta bröd, pasta, frukt, mannagrynsgröt... Håller väl fram till förskolan, skulle jag tro. Många föräldrar försöker vara restriktiva med sötsaker och det är förstås bra. Men att utesluta det i den grad ni vill göra verkar för mig både osmidigt och inte särskilt pedagogiskt. Det skapar bara konflikter, både med barnet och dess övriga omgivning.

Jag försöker undvika onödigt socker, men inte till priset att jag gör mig ovän med vänner, släkt och andra möjliga barnpassare. Man får helt enkelt anpassa sig lite. Hittills har min son inte heller visat några tendenser att vara särskilt sockersugen, så det har funkat ok i vår familj.

 

[Imnir]

Stå på dig!

Om du inte vill att ditt barn ska äta socker så ska ingen av era släktingar bjuda barnet på det mot eran vilja.

Vi är också restriktiva med socker, våran 1½ åriga dotter får så lite som möjligt.
Om det är fika så tar vi alltid med frukt och bär som hon gillar, men hon får smaka lite bulle eller kaka.
När hon har ätit upp sin bullbit/kakbit så äter hon glatt upp sina bär och frukt, för hon vet att man bara får 1 "socker sak" och sen är det bra.
Jag och hennes pappa gör likadant, ett fikabröd sen räcker det.

Mina föräldrar tycker det är bra att vi gör så här och har anpassat fikat vi får hos dom

Jag har stoppat min dotters farmor när hon hade en full tesked med glass 2 dm från min dotters mun ( det var när hon var 1 år, och min dotter hade inte sett skeden än)
Farmorn blev ganska chockad, men min man förklarade lite kort om hur vi gör med sötsaker och sen har hon aldrig gett henne något mer.

Ditt barn= DINA regler!

 

[Hiddeous]

Stå på dig!

Jag undrar vid vilken ålder är det ett övertramp på integriteten att trycka bort en sked med glass från barnets mun?

 

[Teilani]

Inte förbjudit något, men sagt att små barn lite godis större barn mer godis. Dvs när han nu är 16 månader så behöver han inte ha en hel bulle själv. Då finns det ju ingen plats för resten av maten.

Äter jag glass så får han smaka på min, han behöver inte en egen.

Sen har vi helt sagt nej till saft och läsk så tomma kalorier behöver ingen egentligen. Och vi försöker själva att äta så lite godis vi kan.

Han verkar heller inte reflektera över om vi äter mer eller nåt annat än det han får.

 

[Sunshine]

KL

Jag tycker mig ha markt att sadar restriktiv ar man bara med forsta barnet, sedan blir installningen mer avslappnad...

Haller med om att det rader socker hysteri. Jag kan iofs tycka att det ar helt onodigt att introducera sotsaker och snabbmat innan barnet ar medvetet om att de existerar och efterfragar det. Men samtidigt far man ju inte bli sa petig att man stoter sig med potentiella barnvakter och familj. Det ar liksom inte farligt om en ettaring ater en bullbit hos farmor en gang i veckan. Det viktiga ar hur dieten ser ut runtom, att den ar halsosam och varierad.

Jag har bara varit forstagangsmamma eftersom mina barn ar tvillingar, och jag var ratt strikt forsta tre aren speciellt. De fick inte ens smaka pa sin ettarstarta!! Nu ar de sex och har fortfarande aldrig satt sin fot pa McD, smakat pa lask forst i ar, och far bara lordagsgodis trots att "alla andra" far ata godis varje dag. Den ena ar inte alls intresserad av sotsaker och den andra alskar desserter, godis etc. Det ar alltsa helt individuellt trots exakt lika uppfostran. Jag ar betydligt mer avslappnad nu, och forsoker bara lara dem vad "bra" mat ar och VARFOR olika typer av mat ar bra resp daliga for kroppen, och att man kan ata allt bara det ar i ratt proportioner.

 

[Andromedae]

Mitt barn är yngre än ditt, bara 7 månader, så det är inte länge sedan han började äta mat överhuvudtaget. Han har inte ätit några bullar/kakor/godis, helt enkelt för att det inte har funnits någon anledning. Med så små barn ser jag inte varför man ska börja ge de sötsaker - de saknar det ju inte. Därmed inte sagt att vi utesluter socker helt, han äter ju t ex frukt (kall melon är en riktig hit när det är varmt!).

 

[Petruska]

Ditt barn= DINA regler!

Barnet är alltså inte att betrakta som en människa som har relationer med andra människor, utan som ett slags tillbehör till sin förälder? I första hand ett slags arena för sina föräldrars maktutövning, inte en egen människa bland människor i världen?

 

[Imnir]

@Hiddeous

Jag bad min svärmor att inte ge min dotter skeden, då tog hon bort den.

Övertramp på dotter!? Om jag inte tycker det är okej att mitt barn får sockerkickar som gör henne odräglig så är det mitt val som förälder.
Det är inte farmor som behöver hantera ett övertrött och sockerdippande det barn när alla har gått hem.

 

[Imnir]

@Petruska

Jag har svårt att förstå hur ditt resonemang är annat än överdrivet i det här sammanhanget.

Jag har all rätt att anpassa vad mitt barn stoppar i sig när hon är så liten.

 

[Hiddeous]

@Hiddeous

Övertramp på dotter!? Om jag inte tycker det är okej att mitt barn får sockerkickar som gör henne odräglig så är det mitt val som förälder.

Jag ställde ju snarare en fråga: vid vilken ålder anser du att det blir ett övertramp på den personliga integriteten att styra bort en sked glass från barnets mun? För jag anser själv att den åldern kommer rätt snabbt. Och då undrar jag hur man (du) hanterar det som förälder?

Sockerkickar hos barn är en medicinsk myt, för övrigt. Det existerar inte.

 

[Petruska]

Gentemot sina barn har man de rättigheter man tar sig. Det underliga för mig är att du i så hög grad vill styra ditt barns relationer med andra människor, och andra människors relationer med ditt barn. Att du vill styra det på detaljnivå. Att du inte kan lämna deras relationer åt dem.

Jag undrar varför det är så viktigt för dig (och andra som säger liknande saker), vilka fler grejer än just sockerinnehåll det här styrandet omfattar, samt hur länge man tänker sig att ha den detaljkontrollen över sina barns relationer med andra människor?

 

[Hiddeous]

@Petruska
Jag har all rätt att anpassa vad mitt barn stoppar i sig när hon är så liten.

Fast varför är det så viktigt?

 

[Imnir]

@Petruska @Hiddeous

Jag kommer ej fortsätta diskutera det här med er, jag tror inte barn och vuxna för den delen mår bra av socker.

Det är min åsikt och mitt barn.