- Svar: 42
- Visningar: 5 745
Jag har aldrig skrivit i den här delen av forumet förut men det här är nog i allmänhet ett rätt dåligt diskussionsunderlag då det är så personligt och egentligen vill jag nog främst skriva av mig. Detta blir nog långt..
Jag hatar mitt jobb. Jag trivdes när jag började för nästan sex år sedan men det har liksom stadigt gått utför. Jag trivs inte med det jag gör, trivs inte med alla kollegor, med arbetsplatsen och framförallt inte med organisationen. Just det senaste är något som liksom inte går att "fixa" och jag orkar inte gå in på detaljer. Kontentan är iaf att det är en plats där det är svårt att ta sig ur "träsket" och man känner sig konstant motarbetad. Det här är något som är "allmänt känt" på kontoret, typ att man aldrig får information om något, man förväntas lära sig själv (och snabbt!) osv, det är bara så det är och tugga i sig och sedan ventilera till kollegor typ.
Möjligheten att jobba delvis hemifrån under Corona har varit som ett andningshål för mig. Jag har inte varit sjukskriven en enda dag sedan det började och har delvis trivts. Nu när detta ska upphöra i oktober var det lite som att luften gick ur mig. Vår möjlighet till fortsatt delvis hemarbete ser mörk ut, eftersom företaget tydligen har en policy om att vi ska vara på kontoret, det är alltså inget som "min" chef kan styra över.
Jag gick ut gymnasiet med ett slutbetyg som är ogiltigt. Det betyder att jag inte är behörig till högskola, men eftersom jag HAR ett giltigt slutbetyg får jag heller inte använda mig av t.ex högskoleprovet för att söka till högskola utan mitt ända alternativ är att "fixa" mitt slutbetyg som har för hög andel ej godkända kurser (detta pga djup depression i slutet av gymnasiet). Det låter helt knäppt och det är det också. Jag har ältat detta med otaliga syo osv och nej, det finns inget "sätt runt det". Jag har gjort några försök genom åren och långsamt tragglat mig igenom kurser. Det har blivit lite pauser, främst pga att jag har en fast anställning och komvux inte velat godkänna mig för distansstudier då jag inte var en prioriterad målgrupp.. Jag har alltså haft valet att säga upp mig för att gå om gymnasiet typ.. inte så lockande.
I och med corona iaf så lyckades jag komma in på min näst sista kurs på 25%, eftersom allt är på distans just nu. Förhoppningen är att jag även ska kunna böna och be mig till den sista av rektorn efter denna, då jag ju bara har en kvar tror jag att jag kanske kan få igenom det. Detta är främst för att liksom kunna bli klar med detta och lämna det bakom mig, och veta att jag KAN utbilda mig vidare om jag skulle vilja det.
Utbildning ja.. Jag är snart 34 och vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor
Drömmen när jag var mindre var marinbiolog men det känns lite avlägset just nu, lite av en lång bana och jag har nog ärligt talat en ganska romantiserad bild av det. Jag har också varit inne på veterinär, men med så få platser (de flesta läser ju tydligen i Danmark?) och höga betygskrav så känns det ganska lönlöst, dessutom efter att ha läst verkar det inte vara ett arbete som de utbildade trivs med, då många tydligen inte jobbar med det sen. Djurskötare känns krasst som att det gör för dålig lön i förhållande till utbildningstiden.
Lön ja.. Tänk om man kunde jobba 50% men fortfarande få ut ~25k i månaden? Ska jag utbilda mig vill jag att det ska vara något som ger mer betalt, drömmen vore ju att få runt 30k efter skatt. Samtidigt känns det som att det enda jag kommit fram till under åren av arbete och utbildning är vad jag INTE vill jobba med.
Jag vill inte jobba administrativt, vill absolut inte jobba med någon form av kundkontakt då jag redan nu känner att jag troligtvis kommer vara en bitterkärring om 10 år till om jag ska behöva deala med detta. Jag var nära på att bli utbränd i somras. Jag tror jag klarade mig men det var illa ett tag och känningarna finns liksom där, jag vet inte hur mycket av det som spökar när jag tänker att jag vill fan inte ens jobba? Jag ville inte gå upp på morgonen, vill inte slösa hela mitt liv på ett jobb bara för att få pengar så att jag kan leva några ynka timmar i veckan typ. Vad är lösningen? Skaffa ett jobb man på riktigt tycker är kul? Ingen aning om vad det skulle vara.
Jag ser folk prata om personlig utveckling och hur de vill lära sig nytt på jobbet och känna att de avancerar osv för att trivas. För min egen del känner jag att jag hellre gick hemma och skrotade, gjorde det jag känner för bara. Jag har varit arbetslös förut och jag vet hur jobbigt det är, jag vill aldrig igen uppleva den stressen det innebär att inte ha en fast inkomst, det är också därför jag aldrig skulle säga upp mig utan en konkret plan (och kanske inte ens då) men ändå ibland kan jag liksom sakna den tiden, att inte vara fast i ekorrhjulet. Min mamma gick nyss i pension och jag är typ på riktigt avundsjuk, på den nivån är det..
Vad gör man? Byt jobb! säger ni och ja, jag vet. Samtidigt VET jag att jag bara byter pest mot kolera om jag skaffar ett nytt jobb inom samma arbetsområde (administrativt) utan då är det utbilda sig som gäller. När är man för gammal? Alltså inte för en YH-utbildning på något år då utan om man vill bli typ läkare, civilingenjör? Något långt.. Inte för att jag tror jag vill det ändå.
Hur kommer man fram till vad man vill göra, när hjärtat säger att jag vill inte göra ett skit?
Jag hatar mitt jobb. Jag trivdes när jag började för nästan sex år sedan men det har liksom stadigt gått utför. Jag trivs inte med det jag gör, trivs inte med alla kollegor, med arbetsplatsen och framförallt inte med organisationen. Just det senaste är något som liksom inte går att "fixa" och jag orkar inte gå in på detaljer. Kontentan är iaf att det är en plats där det är svårt att ta sig ur "träsket" och man känner sig konstant motarbetad. Det här är något som är "allmänt känt" på kontoret, typ att man aldrig får information om något, man förväntas lära sig själv (och snabbt!) osv, det är bara så det är och tugga i sig och sedan ventilera till kollegor typ.
Möjligheten att jobba delvis hemifrån under Corona har varit som ett andningshål för mig. Jag har inte varit sjukskriven en enda dag sedan det började och har delvis trivts. Nu när detta ska upphöra i oktober var det lite som att luften gick ur mig. Vår möjlighet till fortsatt delvis hemarbete ser mörk ut, eftersom företaget tydligen har en policy om att vi ska vara på kontoret, det är alltså inget som "min" chef kan styra över.
Jag gick ut gymnasiet med ett slutbetyg som är ogiltigt. Det betyder att jag inte är behörig till högskola, men eftersom jag HAR ett giltigt slutbetyg får jag heller inte använda mig av t.ex högskoleprovet för att söka till högskola utan mitt ända alternativ är att "fixa" mitt slutbetyg som har för hög andel ej godkända kurser (detta pga djup depression i slutet av gymnasiet). Det låter helt knäppt och det är det också. Jag har ältat detta med otaliga syo osv och nej, det finns inget "sätt runt det". Jag har gjort några försök genom åren och långsamt tragglat mig igenom kurser. Det har blivit lite pauser, främst pga att jag har en fast anställning och komvux inte velat godkänna mig för distansstudier då jag inte var en prioriterad målgrupp.. Jag har alltså haft valet att säga upp mig för att gå om gymnasiet typ.. inte så lockande.
I och med corona iaf så lyckades jag komma in på min näst sista kurs på 25%, eftersom allt är på distans just nu. Förhoppningen är att jag även ska kunna böna och be mig till den sista av rektorn efter denna, då jag ju bara har en kvar tror jag att jag kanske kan få igenom det. Detta är främst för att liksom kunna bli klar med detta och lämna det bakom mig, och veta att jag KAN utbilda mig vidare om jag skulle vilja det.
Utbildning ja.. Jag är snart 34 och vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor
Drömmen när jag var mindre var marinbiolog men det känns lite avlägset just nu, lite av en lång bana och jag har nog ärligt talat en ganska romantiserad bild av det. Jag har också varit inne på veterinär, men med så få platser (de flesta läser ju tydligen i Danmark?) och höga betygskrav så känns det ganska lönlöst, dessutom efter att ha läst verkar det inte vara ett arbete som de utbildade trivs med, då många tydligen inte jobbar med det sen. Djurskötare känns krasst som att det gör för dålig lön i förhållande till utbildningstiden.Lön ja.. Tänk om man kunde jobba 50% men fortfarande få ut ~25k i månaden? Ska jag utbilda mig vill jag att det ska vara något som ger mer betalt, drömmen vore ju att få runt 30k efter skatt. Samtidigt känns det som att det enda jag kommit fram till under åren av arbete och utbildning är vad jag INTE vill jobba med.
Jag vill inte jobba administrativt, vill absolut inte jobba med någon form av kundkontakt då jag redan nu känner att jag troligtvis kommer vara en bitterkärring om 10 år till om jag ska behöva deala med detta. Jag var nära på att bli utbränd i somras. Jag tror jag klarade mig men det var illa ett tag och känningarna finns liksom där, jag vet inte hur mycket av det som spökar när jag tänker att jag vill fan inte ens jobba? Jag ville inte gå upp på morgonen, vill inte slösa hela mitt liv på ett jobb bara för att få pengar så att jag kan leva några ynka timmar i veckan typ. Vad är lösningen? Skaffa ett jobb man på riktigt tycker är kul? Ingen aning om vad det skulle vara.
Jag ser folk prata om personlig utveckling och hur de vill lära sig nytt på jobbet och känna att de avancerar osv för att trivas. För min egen del känner jag att jag hellre gick hemma och skrotade, gjorde det jag känner för bara. Jag har varit arbetslös förut och jag vet hur jobbigt det är, jag vill aldrig igen uppleva den stressen det innebär att inte ha en fast inkomst, det är också därför jag aldrig skulle säga upp mig utan en konkret plan (och kanske inte ens då) men ändå ibland kan jag liksom sakna den tiden, att inte vara fast i ekorrhjulet. Min mamma gick nyss i pension och jag är typ på riktigt avundsjuk, på den nivån är det..
Vad gör man? Byt jobb! säger ni och ja, jag vet. Samtidigt VET jag att jag bara byter pest mot kolera om jag skaffar ett nytt jobb inom samma arbetsområde (administrativt) utan då är det utbilda sig som gäller. När är man för gammal? Alltså inte för en YH-utbildning på något år då utan om man vill bli typ läkare, civilingenjör? Något långt.. Inte för att jag tror jag vill det ändå.
Hur kommer man fram till vad man vill göra, när hjärtat säger att jag vill inte göra ett skit?
