Frivilligt barnlös/fri

[Viva]

Jag är medskyldig till det spåret. Inte för att jag gärna vill diskutera om barn är äckliga eller inte, utan för att jag tycker det är omoget att basera sitt beslut att inte få barn på saker som att barn skriker, kladdar är jobbiga osv.

Om någon inte vill skaffa hund för att man måste plocka upp bajs, hundar hårar (de flesta), drar in grus och är allmänt jobbiga är det också att vara omogen?

 

[dobbis]

Om någon inte vill skaffa hund för att man måste plocka upp bajs, hundar hårar (de flesta), drar in grus och är allmänt jobbiga är det också att vara omogen?

Absolut! Det måste det ju vara så som vissa här inne resonerar.

 

[mandalaki]

Om någon inte vill skaffa hund för att man måste plocka upp bajs, hundar hårar (de flesta), drar in grus och är allmänt jobbiga är det också att vara omogen?

Om man tycker att hundar har något att göra i en diskussion om barn, så är det nog bäst att man skaffar hund. Inte barn.

 

[Viva]

Om man tycker att hundar har något att göra i en diskussion om barn, så är det nog bäst att man skaffar hund. Inte barn.

Tycker det är relevant, trots att jag är medveten om att barn har en enorm särställning och normerna säger att man ska vilja ha barn (men inte att man ska vilja ha hund tack och lov). Men ser inte varför det är omoget att välja bort den ena men inte det andra utifrån de negativa egenskaper man tycker sig se.

Och oroa dig inte, jag har hundar och planerar att inte att skaffa barn. Varför så tråkig ton?

 

[mandalaki]

Tycker det är relevant, trots att jag är medveten om att barn har en enorm särställning och normerna säger att man ska vilja ha barn (men inte att man ska vilja ha hund tack och lov). Men ser inte varför det är omoget att välja bort den ena men inte det andra utifrån de negativa egenskaper man tycker sig se.

Och oroa dig inte, jag har hundar och planerar att inte att skaffa barn. Varför så tråkig ton?

Tråkig ton var inte meningen, men jag tycker att det där med hund är ett vulgärargument och ett sätt att försöka mota in mig på en planhalva där jag inte vill diskutera. Tråden handlar om barn, inte om hund.

 

[MiniLi]

Och jag ser det inte som onödigt alls, utan trodde tvärtom att det var vad tråden skulle handla om.

Trodde du?
Jag trodde tråden handlade om att TS brottas med ett svårt och personligt dilemma, något hon önskade stöd i att reflektera kring. Som hjälp har flera andra blottat sina egna personliga funderingar kring frågan, inte för att någon ska "diskutera" dem utan för att hjälpa TS i sina tankar.

Att en del användare sen inte kan låta bli att spinna vidare på minsta lilla spår är ju bara tröttsamt. Skulle önska att det fanns lite större inkännande..

 

[Björk]

Fy, vilken tråkig erfarenhet du har. Det är verkligen inte ok att du blivit bemött på det viset.
Personligen tycker jag det är upp till var och en att bestämma hur man vill utforma sitt liv. Vilka val man gör när det gäller boende, relationer, barn osv tycker jag är högst personliga val. Jag förstår ärligt talat inte varför annorlunda upplägg upprör så mycket.

Men jag vet att folk har mycket åsikter. Först ska det skaffas barn och sen måste man bo i hus när man väl har barn och sen ska man engagera sig i olika aktiviteter med barnen osv.... Det är en jäkla massa måsten hit och dit. Tröttsamt!

Själv uppfyller jag alla måsten och jag blir trött på mig själv när jag tänker på det.

Ha ha ha å sen när man fått ett barn så frågas det när nr två kommer. Och någonstans där går gränsen. Om man skaffar ett fjärde så undras (har jag hört) om man tänker befolka jorden själv. Ja så förväntas man engagera sig i skola som meddelar om öppet hus "välkomna alla föräldrar" å det får man veta med max två veckors varsel... Döh, jag jobbar. Heltid. Och har många möten i jobbet. Jag kan inte med kort varsel ta ledigt för sånt.

/ hon som följde normen, till slut. Två barn, villa o i sommar vovve också!
Det jag bröt emot var åldersnormen, 38 o 41 var jag när barnen föddes. Sååå.. Jag har erfarit många frågvisa åren före barnen.

 

[Niyama]

Om man skaffar ett fjärde så undras (har jag hört) om man tänker befolka jorden själv.

En gammal vän fick barn tidigt (med dagens mått mätt, 19-20 tror jag), efter första tog det ett tag till andra, men sen kom andra tredje och fjärde relativt tätt. Vid fjärde var nån jättelustig och skickade en stor mängd kondomer .

 

[Vallmo]

Ha ha ha å sen när man fått ett barn så frågas det när nr två kommer. Och någonstans där går gränsen. Om man skaffar ett fjärde så undras (har jag hört) om man tänker befolka jorden själv. Ja så förväntas man engagera sig i skola som meddelar om öppet hus "välkomna alla föräldrar" å det får man veta med max två veckors varsel... Döh, jag jobbar. Heltid. Och har många möten i jobbet. Jag kan inte med kort varsel ta ledigt för sånt.

/ hon som följde normen, till slut. Två barn, villa o i sommar vovve också!
Det jag bröt emot var åldersnormen, 38 o 41 var jag när barnen föddes. Sååå.. Jag har erfarit många frågvisa åren före barnen.

Jamän eller hur!
Jag bröt också mot åldersnormen och var 39 och 42.
Tror min mamma tjatade och kommenterade i tio år minst och ännu mer för barn nr 2. Kan tillägga att hon inte är det minsta intresserad av något av sina (6) barnbarn men att hon har tjatat på oss allihopa om att skaffa barn.

Annars har jag ju följt normen duktigt minus vovven då.

 

[Petruska]

Ja, det är en konstig utsaga även i positiva fallet. Istället bör man ju som förälder vara beredd på att få ett barn som man inte träffat. Ett barn med funktionshinder, ett barn med svåra problem. Den dagen man känner sig mogen för att ta hand om och älska ett barn, värre än det värsta exempel på människa man någonsin träffat. Då verkar det rätt att bli förälder.

Att ogilla grupper av människor som barn, romer, pensionärer, mörkhyade, homosexuella, muslimer, tonåringar är för mig en i grunden otäck människosyn. Att ogilla eller hata medmänniskor man aldrig träffat. Usch, kalla kårar.

Själv gillar jag barn. Särskilt i förskoleåldern. Det är ju då en variant på det du finner så motbjudande. Men min erfarenhet är entydigt att jag får en mer omedelbar och ärlig kontakt med barn i allmänhet, även främmande barn, än med vuxna. De gånger sådan kontakt INTE uppstår, är det i stort sett alltid barnets förädrar som förhindrar det.

 

[Bison]

På tal om hur man blir bemött som barnfri så har jag fått höra både det ena och det andra.
Mina riktiga vänner tycker inte det är några konstigheter men jag har även fått höra att jag är tragisk, blivit utfryst från konversationer osv. Jag vet att det pratas en del bakom min rygg.

Jag kan ibland känna ett visst utanförskap, speciellt nu när jag är i den åldern när "alla" skaffar barn samt att man hela tiden via sociala medier matas med en bild om hur livet ska vara.
Men å andra sidan är jag van vid att anses som lite märklig.
Jag har aldrig riktigt passat in någonstans och lär väl aldrig göra.
Nu är jag trygg i mig själv, väldigt självständig och nöjd med mitt liv ändå
Min bästa vän säger att jag är besynnerlig och det stämmer nog väldigt bra. Dessutom gillar jag det ordet.

 

[dobbis]

Nu är jag trygg i mig själv, väldigt självständig och nöjd med mitt liv ändå
Min bästa vän säger att jag är besynnerlig och det stämmer nog väldigt bra. Dessutom gillar jag det ordet.

 

[Marita73]

Många av mina vänner (vi är runt 40 år) vill inte ha barn. Jag har personligen aldrig någonsin känt längtan efter barn och känner mig ändå hyfsat kvinnlig

Jag kommer ihåg för ca tio år sen när jag var på sjukhuset och väntade på operation. Det kom in en kvinna till i salen och vi småpratade lite. Hon var äldre än mig. Självklart kom frågan om barn och jag svarade att nej, har inga och kommer aldrig skaffa några. Hon blev så lättad och förvånad över att jag bara sa det rakt ut som att det var självklart. Det är självklart, för mig! Hon hade heller inga barn och skämdes för sin ovilja att skaffa.

Det är lite konstigt. Jag får ofta höra av vänner med barn att jag skulle bli en såå bra mamma. Däremot har det aldrig varit något tjat vare sig från vänner eller släkt. Min syster har dock får tjat både från vänner och släkten. Blev inga barn för någon av oss och med oss två och vår kusin som inte heller vill ha barn (jämngammal med mig) dör vår del av släkten ut.

 

[dobbis]

Många av mina vänner (vi är runt 40 år) vill inte ha barn. Jag har personligen aldrig någonsin känt längtan efter barn och känner mig ändå hyfsat kvinnlig

Jag kommer ihåg för ca tio år sen när jag var på sjukhuset och väntade på operation. Det kom in en kvinna till i salen och vi småpratade lite. Hon var äldre än mig. Självklart kom frågan om barn och jag svarade att nej, har inga och kommer aldrig skaffa några. Hon blev så lättad och förvånad över att jag bara sa det rakt ut som att det var självklart. Det är självklart, för mig! Hon hade heller inga barn och skämdes för sin ovilja att skaffa.

Det är lite konstigt. Jag får ofta höra av vänner med barn att jag skulle bli en såå bra mamma. Däremot har det aldrig varit något tjat vare sig från vänner eller släkt. Min syster har dock får tjat både från vänner och släkten. Blev inga barn för någon av oss och med oss två och vår kusin som inte heller vill ha barn (jämngammal med mig) dör vår del av släkten ut.

Lite samma här,jag ,lille bror o lilla syster ingen av oss vill eller har barn,men mig har ingen beskyllt för att bli en bra mamma Tack o lov

 

[FadeAway]

Samma här. Minus syskonfrågan men han är ju så liten än.

Min mamma frågade om syskon när de hälsade på oss på BB

 

[lil-sis]

Min mamma frågade om syskon när de hälsade på oss på BB

Hu

 

[Liran]

Fast så länge det inte är så att de som väljer att inte skaffa barn egentligen skulle vilja ha barn, men avstår eftersom världen är otrygg, de inte kan ge barnet tid osv, då är det beslutet precis lika egoistiskt och efter egen vilja som beslutet att skaffa barn. Inte mer rätt eller fel. Men din bild av att många som väljer att inte skaffa barn avstår som någon sorts uppoffring mot världen och samhället vet jag inte om jag håller med om.

Eftersom det miljövänligaste beslut man kan fatta som kvinna i ett i-land är, att INTE skaffa barn håller jag inte med dig. Alla, dvs de med barn och de utan, tjänar på mindre miljöbelastning. Rent krasst är det så att barnlösa kan fortsätta att resa till Thailand varje år, och deras miljöskuld kommer ändå att vara mindre än en biologisk förälders från västvärlden.

Nu finns det absolut andra fördelar med att det föds barn, men rent miljömässigt är barn som föds i i-länder stora minusposter.

 

[kryddelydd]

Du är ute och cyklar. Barn är ingen homogen grupp. Bara i urvalet egna barn har jag enormt olika personer, som i mycket inte alls passat in i de beskrivningar som förekommit här. Sådär från 3-årsåldern passar de inte in i den barnmall som beskrivs hör.

Och jag pratar om de som skriver att de hatar medmänniskor bara för att de inte uppnått en viss ålder. Det är sjuk läsning.

Det handlar inte om att skaffa barn. Bara om grundläggande respekt för medmänniskor.

Jag tror att du hakat dig fast lite vid att någon användare använt ordet "hata" på ett slarvigt sätt.
Jag har inte tolkat det som om någon verkligen känner ett hat mot barn för att de är barn, utan snarast att vederbörande använder ordet "hat" på ett ganska vårdslöst sätt.
Precis som en del säger "jag hatar kaffe" men knappast menar den mycket starka känslan "hat".

 

[kryddelydd]

Jag kan ibland känna ett visst utanförskap, speciellt nu när jag är i den åldern när "alla" skaffar barn samt att man hela tiden via sociala medier matas med en bild om hur livet ska vara.

Lite grann handlar det ju om hur man tolkar "matandet".

Jag kan känna lite detsamma: det skaffas barn och jag som inte har barn blir lite utanför.
Men jag tänker snarare att det beror på att man som småbarnsförälder får lite andra intressen - det vill säga barnet - än om man inte har barn.
Den som inte har barn, har svårt att förstå intresset för blöjor, hudutslag, matning.

Självklart vill föräldrarna dela med sig av sitt liv via sociala medier precis som jag. Fast vi har olika liv att dela med oss av.
Jag tolkar det inte som att någon visar hur "livet ska vara" utan att de visar hur deras liv är.

Men jag är inte så känslig för det där med "samhällstryck" och "normer".
Jag ser att olika människor gör olika val som ger olika resultat.

Och är synnerligen tacksam över att jag haft förmånen att kunna göra mina val själv.
Och haft förutsättningar runt mig som gjort att jag kunnat välja som jag gjort.

Att vissa personer liksom inte kan låta bli att ha synpunkter är en annan sak - senast igår var det en arbetskamrat som kommenterade att "han kanske är något för Kryddelydd" när en nyseparerad person kom på tal. Jag tycker det är fascinerande, men inser att det snarast är av omtanke eftersom man själv är nöjd med att leva i en familjekonstellation så önskar man även mig samma glädje.
Visserligen innebär det att man nog inte förstått att man kan vara jättenöjd utan familj, men jag ser det som sagt inte som kritik utan som omtanke.
Det är ett trevligare sätt att tolka människors frågor.
Omtanke hellre än kritik.

 

[kryddelydd]

Funderar vidare lite grann, inte helt on topic för den här tråden men med starka beröringar, även gällande en del andra "norm- eller samhällsattityd-trådar" som är aktuella.

Huruvida jag upplever att jag blir kritiserad/dömd för mina livsval, kanske beror på min egen attityd till valen, och min förväntan?

Jag har - som sagt - bekanta som unnar mig en partner.
Jag ser det inte som att de kritiserar mitt normbrytande beteende att som medelålders kvinna leva ensam utan barn.
Jag ser det som att de unnar mig något som de själva har och uppskattar.

När någon ny bekantskap frågar mig om barn, ser jag det inte som en förväntan på hur svaret "borde" vara. Jag ser det som en rätt vanlig fråga, ungefär som den väldigt vanliga frågan om vad man jobbar med, vad man har för hobby eller liknande.
Barn, om man har dem, är ju en stor del av vardagslivet.
Jag har självklart fått frågan men upplever den inte som laddad eller dömande, kanske för att jag själv inte har problem med valet?

Kanske jag inte upplevt kritik för min övervikt, eftersom jag mest rycker på axlarna åt den? Tycker att jag borde bete mig mer intelligent när det gäller vad jag stoppar in i munnen, för att kroppen inte skulle vara riktigt så tung och orörlig, men ser det inte som en värdeladdning.
Alltså är jag inte så känslig för det, och upplever inte "trycket" att se perfekt ut.

Bryr mig inte värst mycket om mitt utseende, känner inget tryck att sminka mig, klä mig moderiktigt och liknande. Det innebär liksom ingen värdering för mig, även om jag självklart kan tycka att det är trevligt att se en person som är vackert klädd.

Det finns andra saker som får det att krypa lite i skinnet på mig, men kanske framför allt sådant där min autonomi är "hotad".

Och det är klart, tycker jag att min autonomi blir "hotad" av någon annans förmodade förväntan på min sociala situation, så kan det mycket väl utlösa obehags- eller försvarskänslor hos mig.