Fast det är väl inte de lyckliga sluten som är problemet? Att enskilda ägare hittar fantastiska nya ägare som vet vad de tar sig an är ju en periferihändelse kan jag tycka.
Jag har själv gett bort en triangelmärkt häst som var till glädje i många år där jag visste precis var den hamnade. Hästen var tämligen ung också (15 år) så till det de hade den passade det perfekt.
Det är ju det generella vi pratar om. De stora antalen hästar som ges bort, är dåliga i benen osv där man överlåter "det sista hemmet" till någon annan där man själv inte kan ge det. Gärna med krav man själv inte kan uppfylla angående just det.
Sedan kan jag ju undra om det verkligen är 26-29-åringar insändaren skriver om? De tävlar man väl inte hoppning, dressyr och har på uppvisningar i flera år?