Forts. på "hundrullvagnstråden"

[squarepants]

En tråd där ordet är fritt att diskutera livskvalitet, avlivning, rehabilitering etc.

Hur mycket skulle du "utsätta" din hund för, rehabilitering på många månader, amputering, rullvagnar? När tycker du att "gränsen är nådd"? Hur mycket spelar ras och aktiveringsbehov in?

Berätta gärna om lägen där du bestämt att det varit dags för hunden att vandra vidare, trots att det kanske fanns en chans att hunden kunde överleva.


Vad är livskvalitet hos en hund? Och hur märker man att en hund är "lycklig"? En ständigt viftande svans? Så länge hunden är smärtfri?

Diskutera på!

 

[Red_Chili]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Det här kan bli en intressant tråd!

För mig spelar ras, aktiveringsbehov och ålder enorm roll när det gäller hur mycket man ska utsätta en hund för.

Låt oss säga att min unga dåre skulle bryta benet så illa att hon aldrig skulle kunna springa lös ordentligt med andra hundar eller springa på kappbanan igen även om det läkte, då skulle hon avlivas. Hon skulle inte vara lycklig om hon inte fick hålla igång riktigt ordenligt med kroppen.

Jag skulle med andra ord aldrig låta min hund leva amputerad heller. Amputerad svans eller ett öra, eller kanske en tå, visst, men inte ett helt ben eller mer.

Kortfattat kan man väl säga att när en hund skulle bli hindrad att röra sig fritt och som den ville, eller när man tvingas ge medicin till hunden varje dag, då är gränsen helt klart nådd för mig. Inte heller skulle jag operera en hund eller liknande om det var så att man vann någon månad eller bara ett år på en hund.

Att se att en hund är lycklig.. Jag tror att man känner det på sig, ser det i hundens blick.. Svårt att beskriva, men jag vet att det inte finns något mer fantastiskt än att se en lycklig hund. Det känns när man ser dem lyckliga!

 

[peter_lundin]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Själv skulle jag aldrig amputera ett ben på en egen hund o därmed inte heller rekommendera ngn att göra det!
Rullstol till en förlamad hund är flera resor värre.
PL

 

[movi]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

När min riesentik fick Malint Malinom i baktassen, så kunde jag ha valt att amputera två tår, låtit henne skutta runt och belastat hennes andra taskiga ben (D-höft) i ca 6mån.. för att sen braka ihop både med höft och såren på hasen(det hade spridit sig även dit)...

Jag valde att ta bort henne, för hon skulle inte fått nån livskvalitet, men jag hade ett val.. På ca 6 mån!

När jag tar ett beslut, eller står inför ett beslut, så ser jag till vad hunden får för kvalitet, jag tänker aldrig på mig själv! Jag överlever sorgen, men jag skulle nog knappt överleva om jag inte har stake att ta ett beslut som sen slutar med att jag får bära hunden in på kliniken! Det är inte min vän värd!

 

[Aliide]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Fast det här är en jättesvår fråga.

Att ge medicin varje dag behöver för mig iallafall inte betyda att hunden måste avlivas. Kan hunden få ett gott liv (röra sig fritt, inga smärtor, klåda) pga en tablett en gång om dagen för resten av livet så tycker jag absolut att hunden ska få vara vid liv! Sen kanske medicineringen kommer ge komplikationer (långvarig kortisonbehandling?) senare, men det får man väl när det dyker upp?

Själv har jag en Beauceron som är opererad för sitt korsband inte bara en gång, utan två! Han har varit kopplad i nästan ett år (paus för i somras då han var bra, men då drog upp en skada igen..). Inte känner jag mig som en hemsk människa för det. Däremot hade jag mina tvivel när jag fick åka till specialisten Krister Julinder för andra gången på mindre än ett år. Jag bad honom att tala om för mig när det fick räcka, och att jag inte var rädd för att höra sanningen. Han talade om helt stilla att min 7-åriga Beauceron är otroligt fräsch. Han har ingen artros eller pålagringar någonstans, otroligt fin rörlighet och en sund kropp. Och att för honom var det självklart att göra ingreppet en gång till på en såpass frisk hund (förutom knät då!).

Hade Focus däremot varit 11 år, haft pålagringar, spondylos och en saftig D-höft hade jag aldrig låtit honom genomlida detta.

Har min hund ont idag? Inte ett dugg. Är han aktiverad? Absolut, men kanske inte som han var för 1 år sedan. Idag får han gå 4-5 promenader per dag á la 15-20 minuter. Dessutom simmar han 20 minuter i pool 3 ggr i veckan. Och han verkar må strålande!

Jag trodde först att monstret (som han alltid varit) skulle bli ett megasuperdupermonster av att ha honom i vila. Men både jag och min sambo har blivit förvånade. Han aktiveras genom att leta godis, små övningar inomhus och sin simning. Och målet är såklart att han ska bli frisk! Hade någon sagt att han ska gå såhär hela livet hade inte jag orkat med det! Prognosen måste ju vara hyffsad känner iallafall jag, för att man ska orka med själsligt och ekonomiskt

 

[Jenka]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Jag tycker absolut det beror på ras/aktiveringsbehov! Vissa hundar trivs utmärkt i soffan och verkar inte ha behov av något annat medan vissa måste vara aktiverade många timmar varje dag för att må bra.
Nu menar jag inte att den första hunden ska leva ett liv enbart i soffan och det ska anses värdigt, men den kan nog tolerera större fysiska problem utan att lida än vad en hund med högt aktiveringsbehov har. Hjärnan hos hunden finns ju kvar.

Livskvalitet är svårt att avgöra, men man får göra så gott man kan. Och det varierar ju som sagt från hund till hund.
För min hund så är i stora drag lek, gos och att springa lös livsglädje. Skulle möjligheten till något av det tas bort är det dags att börja fundera.

Rehabilitering får man nog ta ställning till från fall till fall. Ett visst mått av lidande får man nog lov att acceptera om hunden har god prognos att bli bättre, men inte under för lång tid. Många månader- kanske, kanske inte. Beror helt på vilken typ av begränsning hunden har under tiden. Att inte kunna röra sig alls eller att inte kunna springa en timme om dagen?

Jag har aldrig behövt ta bort en hund (tack och lov, min hund är min första och han är 1½ bara). Jag har bara tagit beslut om avlivning 2 gånger, varav bara en genomfördes (den andra dog strax efter tid var bokad). Det var förra året för en väldigt älskad kanin. Det ursprungliga problemet/sjukdomen hade jag kunnat kämpa med lite längre, men när han började få svårt att gå var det inte samma kanin längre och han fick somna in. Livskvalitén försvann och jag ansåg det inte vara försvarbart speciellt länge alls att ha kvar honom. Dessutom väntade jag längre med en annan kanin (samma problem) tidigare och ångrar det. Helt annan art men lite samma fundering.

Rullstol- absolut nej (om inte en extremt kort tid som behandling). Amputering har jag tidigare varit strikt emot. Nu har jag börjat vackla lite men det skulle förmodligen bli nej.

 

[Jenka]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Att ge medicin varje dag behöver för mig iallafall inte betyda att hunden måste avlivas. Kan hunden få ett gott liv (röra sig fritt, inga smärtor, klåda) pga en tablett en gång om dagen för resten av livet så tycker jag absolut att hunden ska få vara vid liv! Sen kanske medicineringen kommer ge komplikationer (långvarig kortisonbehandling?) senare, men det får man väl när det dyker upp?

Instämmer.

 

[Lager]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Hur mycket skulle du "utsätta" din hund för, rehabilitering på många månader, amputering, rullvagnar? När tycker du att "gränsen är nådd"? Hur mycket spelar ras och aktiveringsbehov in?

Jag skulle inte amputera ben på en hund, jag skulle aboslut inte hålla på med rullvagnar och (har aldrig befunnit mig i en situation där detta varit aktuellt) heller inte med proteser i någon form.

Som jag skrev i den andra tråden går det inte att jämställa en hund med en människa i samma situation. En hund kan inte verbalt uttrycka eventuell smärta/obehag, den kan inte socialisera utan sin rörelseförmåga, och den kan inte få några nya intryck när den måste vara passiv. Hundar är enormt anpassningsbara och det har vi som människor inte rätt att utnyttja till vilket pris som helst. Många av "speciallösningarna" som finns är enbart till för ägarna, inte för djuren.

Jag gör heller ingen större skillnad emellan raser med olika behov, bara för att pensionärsbichon frisén fixar ett liv med 3 tio minuters promenader per dag betyder det inte att det är ett bra liv för denna vovve. Att den skulle klara sig på tre ben för inte saken "bättre". Att en schäfer i god kondition kan (/kommer att) bråka mer om den inte får utlopp för energin betyder inte att bichon frisén har det bra.

"Gränsen är nådd" exempelvis om en äldre hund utsätts för månadslånga behandlingar, eller en funktionsnedsatt hund hålls vid liv bara för att det är fysiskt möjligt. Det är behandlande veterinär tillsammans med ägaren som får göra en bedömning. Men som ägare kan det vara svårt att inse när det är dags, och det är då veterinärens uppgift att rekommendera avlivning.


Berätta gärna om lägen där du bestämt att det varit dags för hunden att vandra vidare, trots att det kanske fanns en chans att hunden kunde överleva.

Hade en medelålders labbe som blev påkörd och bröt ett stort antal ben i kroppen - den avlivade jag direkt efter röntgen på djursjukhuset. Han skulle sett fram emot många månader i gips vilket sedan skulle följas av ytterligare månader av sjukgymnastik. Prognosen var inte särskilt god då han också hade skador på mjälten. Det blev aldrig någon diskussion, han fick aldrig vakna upp (drogades i djurambulansen).

En annan labbe, 17 år gammal, ramlade nedför trappan när hon försökte jaga katten. Hon bröt tassen i fallet och vet rekommenderade avlivning då hon var så gammal att hon troligen inte skulle vaknat ur op.narkosen. Läkningen skulle också gått långsamt och hon hade redan lätt artros. Hon avlivades på plats inne hos vet.

Senaste schäfern utvecklade EP som äldre herre, och började äta fenemal i högre och högre dos. Tillslut låg han mest i soffan och stirrade apatiskt, gick på sina promenader, åt sin mat, och hälsade när man kom - men "jaget" var borta i hans ögon. Neddrogad till tusen, ointresserad av omgivningen. När jag försökte sänka dosen (i samråd med vet) började han krampa på nätterna igen - då åkte jag in och avlivade.

Den enda hund som jag i mitt hjärta känner fick gå för länge var jaktlabben. Hon var intensiv långt upp i åren så jag tog inte till mig hur grav artros hon hade. Hon fick kortison som åttaåring och gick på det tillsammans annat fram tills hon blev 12 - då klarade hon inte att gå i trappor, hade tappat muskulatur och till och med jag började fatta att de dåliga dagarna övervägde. Åkte in och avlivade utan att konsultera, bara beställde hos vår vanliga vet som efteråt sade att det var rätt beslut.

Har aldrig haft oturen att behöva avliva en yngre hund, de jag haft som blivit dåliga har kommit upp i åldrarna och haft ett "yrkesliv" bakom sig. Vet därför inte hur jag skulle göra om jag stod med en tvååring i gipsvagga, men litar på att min osentimentala vet skulle ett ärligt svar.


Vad är livskvalitet hos en hund? Och hur märker man att en hund är "lycklig"? En ständigt viftande svans? Så länge hunden är smärtfri?

Djur ska ha ett "yrke", en uppgift som får dem att känna sig viktiga. Detta kan vara av mindre karaktär, eller mer krävande, det är inte exakt vad hunden gör som är poängen - utan att den vet att den är omtyckt och har en tydlig uppgift i gruppen.

En hund kan vara döende och ändå vifta på svansen - det finns heller inga absoluta svar på om en hund har smärtor eller inte. Jag chansar inte, finns det en osäkerhetsfaktor så räknar jag med att hunden har ont. Den kan inte berätta det själv så det är min uppgift att garantera att den ska behöva lida.

Ett värdigt hundliv innebär att hunden har socialt utbyte med andra hundar, att den får utlopp för sina fysiska behov av rörelse och aktivitet - bus, mys, sömn - och att den får veta varje dag att den är viktig.

 

[Jenka]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

kl

Från hundrullstolssidan som länkades till i förra tråden:

Bäste/a hundälskare. Har din hund fått rörelseproblem kan en rullstol vara ett hjälpmedel. Detta hjälpmedel gör din hund mobil på egen hand, utan att vara beroende av din hjälp att bära din vän.

Här låter det som att alternativet är att hunden ska bäras eller ges viss rörelsefrihet i rullstol. Det finns ett alternativ till som jag tycker är att föredra (avlivning).

 

[Aliide]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Och jag säger att man kan amputera hundens alla fyra ben och slänga upp på en skateboard. Den hunden kan säkert vifta på svansen eller vara en perfekt sällskapshund för någon människa som har samma handikapp....

 

[Jenka]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Och jag säger att man kan amputera hundens alla fyra ben och slänga upp på en skateboard. Den hunden kan säkert vifta på svansen eller vara en perfekt sällskapshund för någon människa som har samma handikapp....

Men vilken bra idé! Perfekta husdjuret, bygga in en potta i skateboarden. Behöver aldrig gå ut med den om jag inte har lust.
Hunden kommer fortfarande (innan den ger upp helt iaf ) låta ögonen hänga med i omgivningen och vifta på svansen och vara glad över uppmärksamheten om jag pratar med honom.
Det måste ju vara ett bra hundliv!?

 

[Atalantha]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Kan berätta om det enda scenarito jag behövt uppleva hittills, men det var med häst. Var inne på hältutredning med honom och passade på att kolla upp hans spatt som varit vilande sedan fölsben. Vi gjorde det "bara för att" kan man säga, det var frambenet som behövde hältutredas. Efter böjprov sa vet att hon varken såg eller kände någon anledning till röntgen men att vi absolut kunde röntga ändå om jag ville. Sagt och gjort så röntgade vi alla 4. Frambenet var friskt men hans spatt var det värsta hon sett. Hon sa rätt ut "hade jag inte sett honom själv hade jag inte ens trott på att hästen kunde ta ett steg ens en gång" och (någonting i stil med) "Det är ett mirakel att man inte märkte någonting på böjprovet/när han sprang i gången". Hon förklarade hur hans framtida liv skulle behöva se ut; inget lek i hagen, väldigt lite ridning, ingen galopp, ingen hoppning, knappt någon ridning alls sommartid för då går han i stor hage/vandrar mycket och han har en konstant molande värk i bb. När hon rablade upp dessa var svaret självklart, det ska han inte behöva utlida! Utan ridning hade han klarat sig, men när han varken får leka i hagen eller galoppera? Nej, hans skulle bli tokdeprimerad! Så fastän vet sa att han kunde fortsätta tog jag beslutet att låta honom somna in. När jag bestämt mig sa vet att hon tyckte det var rätt beslut.

Jag är väldigt mycket för livskvalité, och har tänkt igenom olika scenarion. Voffsan var på höftutredning och vi misstänkte starkt höftproblem. Under tiden vi väntad på resultatet tänkte jag "vad gör jag om"? Lång rehabilitering skulle nog innebära somna in, hon är en hund som får stressproblem om hon inte får träna några dagar i veckan, och det skulle vara totalt ohållbart om hon skulle vila i flera månader. Hon är en livsglad 3-åring med mkt bc-beteende i sig som måste få springa och tänka. Höftproblem som hade inneburit operation med smärta eller lång rehab som följd hade jag nog inte utsatt henne för.

Katten var under utredning för diabetes. Till och med då övervägde jag att i sådana fall låta honom somna in. Hann inte bestämma mig helt, men iom att han blir oerhört stressad av nya miljöer, fullkomligt hatar sprutor, är livrädd för nya människor osv så lutade det mer åt det hållet.

Det näst värsta som finns är att förlora en vän.
Det värsta som finns är att se vännen lida!

 

[Milosari]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Det svåra är inte om hunden råkar ut för en allvarlig olycka eller sjukdom. Det är om den blir gradvis sämre. När hunden vissa dagar är pigg och glad, medan den andra dagar verkar må ganska kasst. För grejen är den att man vänjer sig. Man tycker att hunden är jätteglad de dagar den inte är seg, man tänker inte på att promenaderna blir kortare och långsammare.

Jag närmar mig den sitsen med Minina (15 år om en månad). Vi har åkt många turer till veterinären det senaste halvåret och parallellt med att benen inte är så friska som förr så har det varit lite andra smågrejer. Men jag tänker såhär att så länge hon är i stort sett smärtfri med mediciner och de andra småproblemen inte är för jobbiga för henne, så länge hon får ett par-tre tokryck i veckan och kan gå i trappor/hoppa in och ut i bilen utan att tveka, då får hon vara kvar. Får hon ytterligare problem, som juvertumörer eller liknande, så kommer jag inte att operera. Jag räknar INTE med att få hjälp av någon veterinär att avgöra när det är dags (en vet föreslog för några månader sedan att vi skulle operera bort en 2 x 2 mm bula i huden och skicka på analys...), utan tar hellre diskussionen med vänner och familj som känner henne bra.

Loke, 10 ½ år, är väldigt fräsch för sin ålder och har en enorm livslust och livsglädje. Jag räknar med att kunna ha kvar honom i flera år till, och råkar han ut för något som kräver operation eller annan behandling så kommer jag självklart ge honom det. Men givetvis, innebär det total stillhet i flera månader eller stora smärtor under konvalecensen, så får jag avstå. Inte på grund av hans ålder, utan på att han är så pass livlig och aktivitetskrävande.

 

[escodobe]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Det beror helt på individ och förutsättningarna.
Mintioåriga rottis har de senaste månaderna fått rimadyl 2 gånger om dagen eftersom han har spondylos. Han är, med reservation för att han lugnat ned sig något senaste året(Han är sådan där som fortfarande misstas för sprallig unghund) , fortfarande lika glad och pigg och rör sig gärna.
Det jag sökte var för att han ett kortare och stolpigigare steg bak. Annars märks det ingen skillnad på honom. Veterinären sa att det nog är en gammal skada han dragits med, han har ju slagit idiotvurpor och allmänt levt "hårt" fysiskt som tillslut blivit spondylos

Jag vet inte hur nödvändiga de är, det märks egentligen ingen större skillnad men de ska visst se till att det inte blir värre. Att han går stolpigt behöver inte betyda att han har ont tydligen.
Det känns okey, han har inga restriktioner alls mer än att jag har täcke om det är regnblåst och kallt samtidigt (bara kyla verkar han inte spänna sig av) och är mer noga med uppvärmning. Annars får han springa, hoppa, brottas osv.
Hade han inte fått det hade jag tagit bort honom. Koppelvila är inget alternativ, han måste får springa.

Nu ska jag in, har en tid på måndag men åker kanske in tidigare eftersom han låter illa när han ligger ned. Blir domen "kennelhosta" vila två veckor och så är det bra, så är det okey.
Är det något allvarligare, som kommer kräva ingrepp eller liknade så får han nog somna in. Han måste få lov att kunna ha roligt, varje dag.

 

[Belethien]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Lägger in en annan synpunkt: Jag pratade med en doktorerande veterinär som träffat ett par rullstolshundar utomlands. Hon sa att de hon sett verkade trivas, en tax var överlycklig eftersom han nu kunde springa mycket snabbare än tidigare, hjul var användbart ju

Även att trycksår, bajsande, belastning o.s.v var inte ett problem. Det var lätt att hantera och hundarna verkade helt ok med allt. Problemet var mest, ur hennes synpunkt, om vagnen gick omkull och ingen var hemma för att hjälpa hunden. Man måste verkligen vara med hunden 24/7 och det är ju inte alla som varken vill eller förstår.

 

[Jenka]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Det låter ju förvisso bra, men jag är fortfarande tveksam.

kl

På samma sida som hänvisats till tidigare stod också att hunden tog som mest 5 steg.

 

[Aliide]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Hon sa att de hon sett verkade trivas, en tax var överlycklig eftersom han nu kunde springa mycket snabbare än tidigare, hjul var användbart ju

Om det är så hundar resonerar så borde vi inom snar framtid kunna lära lära dom hjärnkirurgi.

 

[Aliide]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Intressant. Man "bryr" sig om sin hund tillräckligt för att köpa en rullstol, men man kan inte klippa hundens klor?

 

[Gnist]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

En tråd där ordet är fritt att diskutera livskvalitet, avlivning, rehabilitering etc.

Hur mycket skulle du "utsätta" din hund för, rehabilitering på många månader, amputering, rullvagnar? När tycker du att "gränsen är nådd"? Hur mycket spelar ras och aktiveringsbehov in?

Berätta gärna om lägen där du bestämt att det varit dags för hunden att vandra vidare, trots att det kanske fanns en chans att hunden kunde överleva.


Vad är livskvalitet hos en hund? Och hur märker man att en hund är "lycklig"? En ständigt viftande svans? Så länge hunden är smärtfri?

Diskutera på!

Om prognosen är att hunden har mkt goda möjligheter att bli i det närmaste 100% återställd och rehabiliteringen inte sätter ner livskvaliteten i många månader, så visst får hunden en chans. Se bara på min gamling som blev påkörd av tåget för 4 år sedan

Om amputationen är en bit svans/en tå och hunden blir helt frisk och hel och kan fortsätta leva sitt vanliga liv när det läkt, så visst.

Skulle aldrig någonsin amputera ett ben, sätta hunden i rullvagn eller rehabilitera den om den aldrig kan bli återställd så pass mycket att den klara av sitt jaktliga liv, då en stor del av mina hundars livskvalitet starkt hänger i hop med att de får utlopp för sina nedärvda instinkter att jaga och det är svårt (läs omöjligt) med 3 ben eller rullvagn..

Jag har aldrig och kommer aldrig att vara så egoistisk att jag långvarigt behandlar en hund som har noll livskvalitet kvar, bara för att det är jobbigt för mig själv att fatta beslutet om avlivning.

Jag läser ibland trådar (både här och på andra fora) om hundar som mår uselt, men där ägaren fortsätter att behandla -i en del fall på måfå- månadsvis för att till slut avliva hunden.

Då, när jag läser sådana trådar har jag tänkt (och ibland skrivit) att hade det varit min hund hade jag aldrig plågat den så, utan den skulle ha varit avlivad för flera månader sedan..

Det får -enligt min åsikt- aldrig gå så långt att livskvaliteten försvinner helt för hunden oavsett det beror på skada eller sjukdom.

 

[squarepants]

Sv: Forts. på "hundrullvagnstråden"

Intressant. Man "bryr" sig om sin hund tillräckligt för att köpa en rullstol, men man kan inte klippa hundens klor?

Sådant tycker jag man ser allt för ofta. Senast jag var på en djurklinik var det en tant med en dalmatiner som hade snuskigt långa klor, och så pass grav övervikt att jag ger mig sjutton på att hunden knappt kunde trava. När veterinären kom och frågade vad som var fel på hunden sa hon "Jo.. Han har varit dålig i magen några dagar..."