Förlossningsdepression

[makarontanten]

Första gången jag tittar in på föräldrar(jag har inga barn själv)...

Undrar om någon har råd och tips angående förlossningsdepression. Jag blev för ca 8 veckor sedan faster till en underbar pojke. Tyvärr mår ju nu mamman till barnet inte så bra och jag gör allt för att hjälpa dem. Mamman har legat inlagd två veckor,och jag och bror min har alltså haft pojken.

Mamman är nu hemma igen,pappan har börjat jobba. Mamman är ganska apatisk,men har mig och två andra kompisar som hjälper till med att avlasta den tid då pappan jobbar. Hon är enbart själv med barnet ett par timmar varje dag när vi har svårt att komma ifrån jobb och andra måsten i våra egna liv..

Jag är där,fixar mat,är psykolog,barnvakt och försöker peppa så gott jag kan. Ett ganska tungt jobb i en supertråkig händelse. Min undran till er är om någon har erfarenhet, eller vet hur man på bästa sätt hjälper till i detta läge?

Jag har hört att det kan ta mellan ett halvår till ett år innan man är helt bra,men på hur lång tid ungefär brukar det vara så bra att man klarar sig någorlunda självständigt igen?

Ska man rikta in sig mest på barnet eller mamman(alltså hjälpa till med matning/blöjbyten/trösta mm, eller att bara stödja mamman i det, så att hon gör det själv)?Tänker i första hand på,då mamman också behöver knyta an till barnet,så att inte jag "tar över" den biten och förstör banden med min hjälp.

Mamman sköter pojken efter bästa förmåga,den går ingen nöd på honom,men säger att hon inte känner glädje över honom.Jag vet att de apatiska känslorna kommer gå över så småningom...

 

[Soapbubble]

Sv: Förlossningsdepression

Vilken hjälp får mamman av sjukvården? Träffar hon någon psykolog?

 

[lingonben]

Sv: Förlossningsdepression

För det första: all min respekt och beundran till dig och dina kompisar som rycker in och stöttar Det kan inte vara någon lätt sits direkt, för någon. Både att orka med allt rent praktiskt och att fundera över anknytning och sånt. Precis som Soapbubble undrar jag dock hur det funkar från sjukvårdens sida? Om det är så illa att mamman behövt ligga inlagd p g a förlossningsdepression så tycker åtminstone jag att det borde följas upp ganska tätt. BVC brukar ha psykologer knutna till sig, vad säger BVC-sköterskan som den lille är knuten till? I vårt landsting görs hembesök någon av de första veckorna och de pratar specifikt om depressioner. Här finns även föräldra-spädbarnshus dit man kan få gå om föräldraskapet haft en jobbig start, p g a depression eller sjukdom. Det funkar ungefär som det jobb ni gör dvs se till att hemmavarande föräldern inte är ensam på dagtid utan får stöttning, sällskap och uppmuntran i föräldrarollen. Min kompis som hade ett riktigt extremt kolikbarn fick gå dit varje dag i flera veckor, i princip för att få äta, vila och peppas att orka.

Mitt råd rent konkret är att ringa BVC och ställa exakt samma frågor som här. Berätta att du vill hjälpa och stötta men att du behöver lite vägledning. Och fråga om dagverksamhet med!

 

[jerseyko]

Sv: Förlossningsdepression

Jag fick förlossningsdepression när jag fick mitt första barn 07. Och kände sen igen symptomen när jag väntade nr.2 född januari 2010. Så redan under graviditeten började jag medicinering och kontakt med läkare och psykolog.
Jag är fortfarande dålig och var för ett tag sen JÄTTE dålig och var inlagd.


Jag har aldrig känt mig som en dålig mamma. Det som har vart jobbigt är allt runt omkring. Första året med dottern var vi hemma båda två då min man vart långtidssjukskriven och då kändes allt jättebra, men så började han jobba igen och "allt" blev mitt ansvar.

Jag har många vänner som jag umgås med på dagarna och då mår jag bra, men så kommer man hem till kaos, disk, tvätt, sopor, det ska lagas mat, det är stökigt. Vilket gör att jag faktiskt knappt är hemma. Jag är ute med ungarna hela dagarna och åker sen till stallet.


Att inte ha känslor för sitt barn tror jag ganska många känner. Man har lärt känna en individ i magen och sen måste man lära känna på nytt när de är på utsidan. Därför säger jag att ni ska stötta mamman och låta henne sköta barnet och lära känna sonen "på nytt"

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsdepression

Om mamman är apatisk låter det märkligt att hon inte är sjukskriven så att pappan kan vara hemma? Verkar konstigt att de skrivit ut henne utan uppföljning, läkarkontakt eller sjukskrivning?

 

[Mammadutt]

Sv: Förlossningsdepression

Mamman bör bli sjukskriven, pappan bör gå på föräldraledigt.
Jag minns nästan inget av dotterns första år för jag var såpass under ytan.
Har hon kontinuelig kontakt med psykiatriker (medicin) och psykolog (samtal)?
Kan ta lång tid att få ordning på mediciner.

Det viktigaste är SÖMNEN. Att mamman får sova hela nätter, därav bör pappan ta barnet på natten.
Rutiner är a och o, sömnen, fasta matrutiner, motion (frisk luft). Och mediciner före ev amning (hon ska absolut inte prioritera amning före sin egen hälsa tex).

Har mamman haft tendenser till psykisk ohälsa tidigare?

Eloge till er som ställer upp!

 

[makarontanten]

Sv: Förlossningsdepression

Tack till er som svaratLånar min egen knapp och försöker svara så gott det går...

Fortfarande är läget ganska tungt. Som ni säkert förstår så har jag inte skrivit ut alla detaljer (tyckte inte det hade med saken att göra,då min fråga gällde hur JAG stöttar bäst).

I den här historien finns mycket att ta hänsyn till,och pga det är det också extra jobbigt.

Min bror vägrar (chockad/ledsen/förtvivlad?) inse att mamman är så dålig som hon faktiskt är. Detta har tyvärr gått ut över förhållandet som inte känns jättestabilt i dagsläget.Har försökt prata med honom,men han är av åsikten att det bara är att kämpa och att hon får rycka upp sig..

Min bror är en rastlös människa som inte fixar att "bara" gå hemma,han vägrar vara hemma, så länge det inte är absolut nödvändigt= akutsituation. Detta var något de kom överens om innan,så han är alltså inte beredd på att gå hemma och vara föräldraledig.
.
De har precis köpt hus,vilket betyder att även inkomster behövs i nuläget. Dessutom kom flytten snabbt inpå förlossningen,bara en månad efter, med allt var det för med sig i stress och press mitt i allt elände.

Mammans släkt/vänner finns 85 mil bort (de kan alltså inte närvara).

Mamman har haft ätstörningar tidigare, vilket blir en extra börda,då kroppen nu inte är som hon vill ha den..

Hon har gjort kejsarsnitt och har heller inte kunnat amma.Inte heller träna då kroppen alltså är väldigt viktig för henne.

I övrigt så har hon samtal med psykolog och läkare regelbundet. Hon har även fått antideppresiva och ångestdämpande.Anledningen till en så tidig utskrivning beror alltså på pappan och alla andra omständigheter. Vi som lovat hjälpa henne har ett "schema" vi går efter så hon är ensam så lite som möjligt. Tyvärr är det svårt att få allt att gå ihop,då jag jobbar natt och min bror skift. Dödstrött är bara förnamnet efter att ta hand om både deras och mitt egna hem,jobb,hund,barn,sambo etc....

Tackar för tipset om att ringa BVC,ska göra detta imorgon,då jag antar de har haft stängt nu över påskhelgen. Föräldra-spädbarnsgrupper har jag aldrig hört talas om,men ska kolla upp om det finns här i närheten.

 

[Petruska]

Sv: Förlossningsdepression

Helt ärligt. Du kan inte bära det där. Det kan ta ett år för en förlossingsdepression att gå över.

Jag hade ringt BVC, MVC, Soc - allt jag kunde komma på. Här behövs professionell hjälp, nu.

Om inte du kan förklara för din bror att det här är en akut situation och att han måste bära ansvaret, så får någon myndighet/vårdinrättning förklara det för honom, och om de inte lyckas med det får de ju vidta andra åtgärder. I dagsläget får ju inte barnet den vård det behöver av sina föräldrar (även om jag är övertygad om att du drar ett stort lass och gör väl ifrån dig, men du kan ju inte i längden vara huvudansvarig vuxen i din brors familj därför att han inte tar sitt ansvar).

Tycker han att huset är viktigare än kvinnans hälsa och barnets behov av vård? Tycker du att huset bör vara viktigare för honom än kvinnans hälsa och barnets behov av vård?

 

[makarontanten]

Sv: Förlossningsdepression

Jag kan bara hålla med dig i allt du skriver,du har helt rätt och jag vet att dethär för mycket även för mig.

Läkaren som skrev ut mamman har pratat med min bror,utan resultat,och mamman har ju gått med på denna lösning,så vad kan de mer göra (läkaren alltså)?

Ett annat "problem" som inte tagits upp här än,är också en anledning till att det är svårt med brorsan.

Precis som jag, har även min bror haft en lite trasslig uppväxt (orkar inte gå in på vad),och han har ingen annan än mig att anförtro sig åt i ett även för honom, skitjobbigt läge. Han är inte en person som är direkt bra på att visa känslor direkt,utan mer den lite ytligt "tuffe" killen.. När jag "går på" honom visar han även taggarna utåt för mig och vägrar prata om saken. Säger bara att allt är okej,men visar en helt annan sida när han är själv med mamman (enligt henne).

Jag vill igentligen inte lägga mig i deras förhållande alls,utan bara stötta med just barnet. Förhållandet är ju deras sak,men tyvärr påverkar det ju även hennes humör/depression till det sämre när han inte stöttar och hon blir ledsen. Jag vill ju inte heller att min brorsa ska må dåligt och känna att han inte har någon i detta läget (trots att han gör fel,är han min älskade bror). Svårt att väga av och göra rätt med andra ord!!

 

[Petruska]

Sv: Förlossningsdepression

Jag förstår att det är svårt för dig. Som du säkert har tänkt på själv med oro, står ni ju inför en rätt stor risk att även det lilla barnet får en trasslig uppväxt (även om det kanske blir på ett annat sätt än för dig och din bror).

Det enda jag kan tänka ut är att du ser till att göra allt du kan för att din bror - och mamman - ska förstå att du bara vill dem väl, ärligt. Och att situationen inte håller, du orkar inte.

Och sedan ringa verkligen allt du kan komma på. BVC, MVC, Soc (en del kommuner har sk familjecentraler), BUP (kan vara till stor hjälp i fall som detta), Kyrkans familjeverksamhet - tills det finns någon form av plan som inte kräver att du är en övermänniska, och som helst familjen känner sig någorlunda trygg med. Sen kan du ju vara världens bästa faster på lite mer rimliga villkor.

Som det ser ut nu, går det ju som du själv beskriver med stor risk mot separation, och i värsta fall kan ingen av dem ta hand om barnet sen.

 

[jerseyko]

Sv: Förlossningsdepression

Låter som det inte bara är mamman som mår dåligt.

Min man visar väldigt dåligt när han inte mår bra, och det som funkar bäst (enligt honom!) är att stänga inne sig och jobba-äta-sova.
Gör pappan något annat än jobbar?

Våran ekonomi har oxå varit jätte tuff, klarar de inte det själva skulle jag rekomendera kommunens rådgivare som är gratis där de kan gå igenom allt och känna sig trygga. Att de inte behöver oroa sig för att pengarna inte ska räcka eller föräldradagarna osv.

Kan du inte få din bror att inse att det här är en akutsituation? Den som blir hårdast drabbad är ju hans son.

 

[makarontanten]

Sv: Förlossningsdepression

Det där är väl lite av kärnan du beskriver. Jag är livrädd för att pojken ska ta just skada,och det är väl också här jag har kommit in och försöker vara "extramamma" när de inte orkar. Jag vill att oavsett hur det går med föräldrarnas relation (som jag ändå hoppas löser sig när de mår bättre),så ska grabben ha en stabil person i mig som är ganska nära släkt. Då jag inte själv har några barn,så känner jag att jag istället kan ta mig an grabben som min egen under den tiden som behövs. Skulle det krisa i framtiden har jag lovat att gå in och bli stödfamilj åt dem.

 

[makarontanten]

Sv: Förlossningsdepression

Precis så är det med pappan här också. Jag har ju läst en del på nätet om just förlossningsdepressioner och det verkar som att det är vanligt att även pappan kan få en "släng" av det. Det är väl det som gör det så svårt,båda mår ju dåligt och kan inte stötta varandra alls. Att de dessutom visar det på olika sätt gör det änmer komplicerat.

Pappan jobbar som sagt. Istället för att visa känslor och stötta i barnet när han är hemma så gör han annat. Han målar om hemma i det nya huset,han lägger trädgård,han sår gräs,planterar buskar,handlar utemöbler mm mm. kan tyckas helt onödigt i denna situation,men jag tror att det är hans sätt att "bidra" till framtiden och att samtidigt ha egenterapi för sig själv i detta.

Svårt att ändra på någon också,man kan ju inte tvinga någon att göra annorlunda,man kan bara försöka prata lite lugnt och hjälpa till där det behövs...

Vill även poängtera att barnet inte på något sätt mår dåligt. Han är en go och glad unge och skriker nästan aldrig. Mamman (och pappan) gör det de ska med honom och båda ger honom ömhet. Mamman pratar och skrattar med honom,och på sjukhuset sa de att när de ser henne med honom kan de inte tro att hon har en förlossningsdepression. BVC berömmer för att han är fin och växer så det knakar och att han verkar trygg och lugn. Jag är även noga med att han ska sitta mycket i knäet/famnen när jag har honom,just för att han ska få all närhet och kärlek han kan behöva för att känna sig älskad.

 

[jerseyko]

Sv: Förlossningsdepression

Absolut är det så, det som då var "bättre" men min man var ju att han inte gjorde något, och inget själv. Jag peppa honom att åka ut och jaga fast han var trött, och sen tjata jag som f*n på att han skulle börja träna. Och när han väl började så tog det nog bara 2-3 veckor innan han verkligen hade vänt. Från att ha spytt ur sig allt negativt om allt när han kom hem från jobbet till att istället ta upp allt som gått bra.

 

[Mammadutt]

Sv: Förlossningsdepression

Jag fortsätter propsa på att pappan ska omedelbart gå på föräldraledigt, vilket han MÅSTE om mamman blir sjukskriven. Pappan MÅSTE då ta mesta av ansvaret, men det kan innebära att i praktiken tar pappan det han orkar och mamman det hon orkar. Och ni andra fortsätter antagligen hjälpa till.

Deras förhållande kommer inte hålla många månader till om inte något görs NU. Och även om det görs nu är det ingen garanti. Trust me jag vet PRECIS vad jag talar om. För vad händer om det brakar. Ingen tar hand om barnet? Mamman för sig kraschad och pappan för sig. Barnet då?

Om BVC är som de ska så bör det gå att få fart på hjälp och avlastning och stöd. Läkare specialiserad på deprimerade föräldrar tex.

Har de tidigare diagnoser och inne i vuxenpsyk så finns det BRA stöd att få där. Jag rekommenderar att du eller den som har mest pondus tar och ringer omgående till vuxenpsyk.

Håll absolut stenkoll så mamman inte tappar verklighetsuppfattningen, minsta lilla tecken på att hon är "borta" ska ni ta på högsta allvar.

Been there... (5 år senare fortfarande sjukskriven)