Förlåt älskade häst

[esther]

Har ett unghässto som har varit sjuk och har haft ett föl. Vi har aldrig riktigt fått lära känna varandra under "normala omständigheter".

Hon har under sista tiden varit svår att ha på gången, hal som en orm, har slunkit hit och dit och vägrat stå stilla. Jag har försökt ignorera det som inte funkat och gett massa beröm när hon har stått still, men framstegen har varit små. Kände mig rätt uppgiven, tvivlade på min förmåga att få det att funka.

I kväll testade jag att köra enkel klickerträning med henne på gången. Jag gick en kurs för länge sedan, och brukar använda det lite på ett annat sto när hon står på gången.

Vad sker? Jo hon har stått i sin box, iakttagit, och bara väntat på att få visa vad hon kan! Slingrandet har troligen handlat om att hon förtvivlat försökt göra rätt, dvs samma saker som jag har tränat med det andra stoet; backa, flytta undan, markera med mulen osv.

Hon klarade alla "grundövningar" på första försöket, inget komplicerat, men ändå sånt som andra hästar har behövt öva och repetera vid flera tillfällen.

Detta betyder att hon förtvivlat har försökt att vara mig till lags, och jag har bestraffat henne för det!

Jag kan inte göra detta ogjort, men just nu är jag bara så glad att jag har förstått hennes beteende, och nu ska jag försöka kommunicera med henne utifrån hennes förutsättningar, min smarta galna vackra Foekje!

Är det någon annan som har fått en aha-upplevelse när det gäller kommunikationen med er häst?

 

[nexxa]

Sv: Förlåt älskade häst

Det där 'aha' upplevelserna kan man leva på läänge.
Jag har haft en del sådana och de gör en alladels varm om hjärtat!

 

[Nekifynn]

Sv: Förlåt älskade häst

Jag har haft ganska många aha-upplevelser. Vissa av upplevelserna har fått mig att skämmas över min okunskap och i efterhand har jag undrat hur jag så totalt kunnat blunda för att jag behandlade hästar illa. Andra aha-upplevelser är ganska värmande upptäckter som inte har behövt rasera en massa psykiska spärrar.

Detta blev längre än vad jag hade tänkt mig och den som inte känner för att läsa en massa kan hoppa till de sammanfattande punkterna längs ner.


Här berättar jag om min tyngsta insikt:

Jag började rida vid 15 års ålder och lärde mig "dressyr" och hoppning på allehanda ridskolor. När jag var 23 år red jag lektioner på ett stall med en orginell och mycket krävande ridlärare. Då hände hände något som markerar början på det jag tänker berätta om -- jag fick ryggskott så att jag inte kunde rida på ett bra tag. Då började jag mer och mer att ifrågasätta om hästarna verkligen tyckte det hela var kul. Standardursäkten att hästarna var mycket piggare och mer väldresserade än på flertalet ridskolor tynade bort. När jag blev tillräckligt bra i ryggen för att börja rida igen så tog jag några enstaka lektioner på det stallet men det kändes inte bra. Av en slump fick jag höra talas om ett stall med en annan stil. Jag fastnade för det lugna sättet att hantera hästarna och för ridstilen som bland annat innebär att man låter hästens mun vara ifred när man inte behöver ge någon signal i tyglarna.

Då insåg jag felet i att ha "kontakt på tyglarna" och göra "halvhalter" på det sättet jag hade lärt mig. Det hela hade varit ganska obehagligt för hästarna jag red. När jag skulle tränsa hade hästarna markerat sitt ogillande av bettet genom att lyfta undan huvudet och knipa ihop munnen. Ingen av hästarna som jag hade träffat på de tidigare stallen hade släppt in ett bett i munnen frivilligt och jag tog inte protesterna på allvar -- jag trodde att det var helt i sin ordning att man skulle ta tag om hästens nosrygg och pilla den i mungipan för att få in bettet i häststackarens mun. Jag har minne av skav på mina fingrar från tyglarna och det var inte det värsta tecknet på ett grotestkt tygeldragande. Det är rätt skrämmande att det kallades för "dressyr" och att jag trodde på det.

På det nya stallet gick saker och ting framåt och jag vande mig vid att hästen öppnade munnen helt självmant när jag tränsade. Efter en tid började hästen till och med att sträcka fram mulen mot bettet.


Här kommer en annan upptäckt som också dröjde längre än den borde ha gjort:

Hästen som jag brukade rida på det sistnämnda stallet började visa tvekan inför bettet när jag skulle tränsa. Jag blev något förbryllad när han först sträckte fram mulen men sedan fipplade med munnen istället för att ta emot bettet direkt. Jag trodde att det hade att göra med att jag ridit för en ny instruktör som fick mig att ändra på ridningen och jag tänkte att förändringarna i min ridning kanske hade förstört delar av det samarbete jag hade byggt upp. Min ändrade ridning kan ha med saken att göra, men efter en tid upptäckte hästens ägare att hästen hade spräckt en framtand. Ägaren brukade inte rida den hästen särskilt ofta och jag hade inte berättat att hästen betedde sig underligt när jag tränsade. Jag hade inte en tanke på att kolla hästens tänder när han började tveka med att ta emot bettet.


Ytterligare en insikt angående hästars munnar:

Detta har inträffat nyligen och på motsatt sida av Atlanten. Jag red en häst som lätt blev spänd när jag tog i tyglarna. Hästen hade visat viss tvekan mot att öppna munnen när jag tränsade. (Tvekan var tydlig men jag behövde inte göra något särskilt för att hon skulle öppna munnen.) Ridningen hade inte gått bra och jag hade varit alltför hårdhänt med tyglarna. Jag tog en paus, skämdes över min ridning och tänkte försöka rätta till skadan genom rida lite igen men undvika att göra samma fel. När jag tränsade hästen igen blev jag paff -- hästen öppnade munnen nästan direkt och visade mindre motvilja mot att bli tränsad än före ridpasset.

Under ett senare ridpass där jag också gjorde en paus betedde sig hästen på samma sätt. Såhär tolkade jag hästens beteende:

1. Jag red hästen bara en gång i veckan och någons annans ridning gjorde henne mer tveksam mot bettet.
2. Hästen ville så gärna bli riden och få springa av sig så att hon brydde sig mindre om obehaget från bettet.

När detta hände stod hästen i boxen praktiskt taget dygnet runt. Nu får hon äntligen gå ute i hagen och jag undrar om det kan ha något att göra med mina envisa kommentarer. Nu har jag skaffat ett bettlöst träns (Robert Cooks design) och det verkar vara en smartare lösning än att rida med bett. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att testa tränset på ovanstående häst.


En sammanfattning:

• Att rida med "kontakt på tyglarna" och "halvhalter" så som jag hade lärt mig är plågsamt för hästarna.
• Kolla hästens tänder!
• Att en häst öppnar munnen frivilligt när man tränsar den betyder inte att hästen trivs med att ha ett bett i munnen.

Nu längtar jag tillbaka till Sverige och till en viss häst -- en smart häst som jag brukade rida utan huvudlag men med halsrep. Jag kan berätta om många fler aha-upplevelser ifall någon är intresserad.

 

[Bewildered]

Sv: Förlåt älskade häst

Aha-upplevelser jag haft..

Många av de små "aha" jag fått har i mångt och mkt kommit från "svåra" hästar.

De två hästar som lagt grunden till mitt tankesätt hette Dayhan och Lady Tweety. Dayhan var den första häst att vinna mitt hjärta och på honom lärde jag mig helt sonika att mjuka händer och en lugn ryttare gör underverk. Dayhan hade så ont i sin rygg men kämpade på (ridskola..), han lärde mig framför allt ödmjukhet i ridsammanhang, att söka felet hos mig själv i stället för hos hästen.

Lady Tweety aka Tuva, lärde mig att inte alla hästar kan ridas på samma sätt. Samt denna underbara lilla grej som kallas tillit. Vi har ridit ute i skogen i bäckmörker, ridit vilse, hållt på att bli överkörda, mött vildsvin osv. Hon tog alltid hand om mig - och visade mig bestämt att hon inte accepterade något som helst som var "orättvist".

Zanna, första hästen jag red/körde in lärde mig det simpla faktum att oavsett vad du har i hästens mun - litar den inte på dig så drar den.. Grimma, bett, bettlöst träns osvosv - allt handlar om tillit och kommunikation.

Collonell Boogie lärde mig mkt i hantering av häst - att vara tydlig och lugn, konsekvent och schysst. Att alla hästar inte tar en "ordentlig tillrätta visning" utan kräver att man minutsiöst förklarar och visar vad man vill.

Felicia som lärde mig att behandla henne som jag ville att hon skulle behandla mig. Var jag orättvis och lite tuff så blev hon precis likadan, känslig, tydlig, lyhörd och "schysst" så ställde hon upp i vått och torrt.

Aquila - som lärde mig återigen att en häst blir vad man gör den till och hur mkt vikt det ligger i att man förtjänar hästens tillit. Aquila som kämpade sig genom orkanen Gudrun med mig på ryggen, som inte skyggade för fallande träd eller flygande plåt när vi blev överraskade av stormen. Som under sin tränings/problemlösnings tid, kämpade och gjorde allt för att förstå och göra rätt.

Blondie, som när hon var nöjd kramade mig efter ett ridpass, som efter andra tränsningen tog bettet själv, som "buffade" mig mot stigbyglen om jag var för långsam. Som med ständig positiv attityd lärde sig vad hjälperna betydde och alltid försökte. Jag har aldrig haft en sån "kontakt" med en helt grön unghäst innan, hon släppte in mig och litade på mig till 100%. Denna pärla till sto, är ständigt i mina tankar. Min största sorg var att jag lämnade henne kvar i frankrike när jag åkte. En ängel bland hästar. Tack.

Det viktigaste i mina ögon är ödmjukhet gentemot ett djur som ger oss tillit och tappert försöker vara oss till lags och allt för sällan ges en ärlig chans att göra rätt. För ett djur som vi "vägrar förstå" fullt ut, som vi drar ihop med hårda händer, fasta "hjälp/inspänningstyglar", som vi bankar med sporrar, och kör piasavakvastar i arslet på när den inte vågar gå in i transporten. Som accepterar bett som eg. inte får plats i deras mun, som tar när vi rider dom snea i kroppen, rider dom halta och stela, som med ömma munnar, ömma ryggar kämpar på och försöker vara till lags.

Jag är evigt tacksam mot de hästar i mitt liv som fått mig att tänka och ifrågasätta gengse tekniker och taktiker.

Alla hästar jag mött som talat till mig finns kvar i mitt hjärta och där ska dom stanna. Jag hoppas innerligt att jag aldrig glömmer vad de lärt mig.

 

[Immer]

Sv: Förlåt älskade häst

Härligt att läsa om era aha-upplevelser.

Jag tillbringar mycket tid tillsammans med mina hästar, och det går nästan inte en dag utan att jag får en aha-upplevelse. Trots att jag började hålla på med hästar 1964... Man blir aldrig fullärd, det är en sak som är säker.

Immer

 

[malinsky]

Sv: Förlåt älskade häst

men du så hjärteknipande Förstår din förtvivlan, men vad härligt att ni nu förstår varandra (eller, du förstår henne )

 

[malols]

Sv: Förlåt älskade häst

Jag har haft ganska många aha-upplevelser. Vissa av upplevelserna har fått mig att skämmas över min okunskap och i efterhand har jag undrat hur jag så totalt kunnat blunda för att jag behandlade hästar illa. Andra aha-upplevelser är ganska värmande upptäckter som inte har behövt rasera en massa psykiska spärrar.

Detta blev längre än vad jag hade tänkt mig och den som inte känner för att läsa en massa kan hoppa till de sammanfattande punkterna längs ner.


Här berättar jag om min tyngsta insikt:

Jag började rida vid 15 års ålder och lärde mig "dressyr" och hoppning på allehanda ridskolor. När jag var 23 år red jag lektioner på ett stall med en orginell och mycket krävande ridlärare. Då hände hände något som markerar början på det jag tänker berätta om -- jag fick ryggskott så att jag inte kunde rida på ett bra tag. Då började jag mer och mer att ifrågasätta om hästarna verkligen tyckte det hela var kul. Standardursäkten att hästarna var mycket piggare och mer väldresserade än på flertalet ridskolor tynade bort. När jag blev tillräckligt bra i ryggen för att börja rida igen så tog jag några enstaka lektioner på det stallet men det kändes inte bra. Av en slump fick jag höra talas om ett stall med en annan stil. Jag fastnade för det lugna sättet att hantera hästarna och för ridstilen som bland annat innebär att man låter hästens mun vara ifred när man inte behöver ge någon signal i tyglarna.

Då insåg jag felet i att ha "kontakt på tyglarna" och göra "halvhalter" på det sättet jag hade lärt mig. Det hela hade varit ganska obehagligt för hästarna jag red. När jag skulle tränsa hade hästarna markerat sitt ogillande av bettet genom att lyfta undan huvudet och knipa ihop munnen. Ingen av hästarna som jag hade träffat på de tidigare stallen hade släppt in ett bett i munnen frivilligt och jag tog inte protesterna på allvar -- jag trodde att det var helt i sin ordning att man skulle ta tag om hästens nosrygg och pilla den i mungipan för att få in bettet i häststackarens mun. Jag har minne av skav på mina fingrar från tyglarna och det var inte det värsta tecknet på ett grotestkt tygeldragande. Det är rätt skrämmande att det kallades för "dressyr" och att jag trodde på det.

På det nya stallet gick saker och ting framåt och jag vande mig vid att hästen öppnade munnen helt självmant när jag tränsade. Efter en tid började hästen till och med att sträcka fram mulen mot bettet.


Här kommer en annan upptäckt som också dröjde längre än den borde ha gjort:

Hästen som jag brukade rida på det sistnämnda stallet började visa tvekan inför bettet när jag skulle tränsa. Jag blev något förbryllad när han först sträckte fram mulen men sedan fipplade med munnen istället för att ta emot bettet direkt. Jag trodde att det hade att göra med att jag ridit för en ny instruktör som fick mig att ändra på ridningen och jag tänkte att förändringarna i min ridning kanske hade förstört delar av det samarbete jag hade byggt upp. Min ändrade ridning kan ha med saken att göra, men efter en tid upptäckte hästens ägare att hästen hade spräckt en framtand. Ägaren brukade inte rida den hästen särskilt ofta och jag hade inte berättat att hästen betedde sig underligt när jag tränsade. Jag hade inte en tanke på att kolla hästens tänder när han började tveka med att ta emot bettet.


Ytterligare en insikt angående hästars munnar:

Detta har inträffat nyligen och på motsatt sida av Atlanten. Jag red en häst som lätt blev spänd när jag tog i tyglarna. Hästen hade visat viss tvekan mot att öppna munnen när jag tränsade. (Tvekan var tydlig men jag behövde inte göra något särskilt för att hon skulle öppna munnen.) Ridningen hade inte gått bra och jag hade varit alltför hårdhänt med tyglarna. Jag tog en paus, skämdes över min ridning och tänkte försöka rätta till skadan genom rida lite igen men undvika att göra samma fel. När jag tränsade hästen igen blev jag paff -- hästen öppnade munnen nästan direkt och visade mindre motvilja mot att bli tränsad än före ridpasset.

Under ett senare ridpass där jag också gjorde en paus betedde sig hästen på samma sätt. Såhär tolkade jag hästens beteende:

1. Jag red hästen bara en gång i veckan och någons annans ridning gjorde henne mer tveksam mot bettet.
2. Hästen ville så gärna bli riden och få springa av sig så att hon brydde sig mindre om obehaget från bettet.

När detta hände stod hästen i boxen praktiskt taget dygnet runt. Nu får hon äntligen gå ute i hagen och jag undrar om det kan ha något att göra med mina envisa kommentarer. Nu har jag skaffat ett bettlöst träns (Robert Cooks design) och det verkar vara en smartare lösning än att rida med bett. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att testa tränset på ovanstående häst.


En sammanfattning:

• Att rida med "kontakt på tyglarna" och "halvhalter" så som jag hade lärt mig är plågsamt för hästarna.
• Kolla hästens tänder!
• Att en häst öppnar munnen frivilligt när man tränsar den betyder inte att hästen trivs med att ha ett bett i munnen.

Nu längtar jag tillbaka till Sverige och till en viss häst -- en smart häst som jag brukade rida utan huvudlag men med halsrep. Jag kan berätta om många fler aha-upplevelser ifall någon är intresserad.

Åh, vad jag blir glad när jag läser om sådana människor som dig. Jag tycker precis som dig! Jag rider numera akademisk ridkonst just därför att det enligt mig och många andra är mycket snällare och trivsammare för hästen. Det är rent ut sagt för jävligt hur vissa rider sina hästar.. Bara våld, våld, våld.

 

[esther]

Sv: Förlåt älskade häst

Mm, varm om hjärtat men samtidigt med en liten skamsen rodnad på kinden för att man inte har bättre förstånd!

 

[esther]

Sv: Förlåt älskade häst

När jag ändå ska be om ursäkt kan jag ju fortsätta, det finns både stort och smått;

Diddle; för att jag inte stod på mig mot vet när du hade ont, och för att du fick stå hungrig när jag inte fattade att katterna kissat i ditt hö.

Humlis; för att jag glömmer att du är en stor häst i en liten förpackning, respekt åt shettisar!

Isa; för att jag använder STÖRRE BOKSTÄVER än vad som behövs i min kommunikation med dig.

Sen väntar iofs jag på en ursäkt för några blåa tår och ett blåmärke stort som halva Närke på ena skinkan (Hallå Batique...)

Och så har jag kanske en eller två sena morgonfodringar på mitt samvete, men det är enligt mina fyrbenta oförlåtligt, så det hjälper inte att komma efteråt och hoppas på absolution.

 

[Myzan87]

Sv: Förlåt älskade häst

Min ponny har gett mej grymt mycket tillbaka för alla de timmar jag har tillbringat med henne när hon var mindre. Hon är alltid trogen och visar nu upp, trots sina 5½år, en väldigt klok sida av sej själv. Att man inte behöver ta i med hårdhanskarna eller ta till våld. I vissa fall behöver jag inte ens en grimma för att få ut henne från hagen.

Pepsi har, för mej, bevisat att H**ry Bl*kes teorier om ESP och telepati kan fungera om man känner varandra väldigt väl.

Jaja, jag kanske upplevs som flummig nu men det är min aha-upplevelse. Och sedan får någon annan tro på vad den vill