L
lilla_mamma
Alla vill vi väl ha hästar som reagerar för blotta tanken. Tror vi, tills vi har prövat, och märker att vi själva tyvärr inte är lika känsliga.
Häromdagen när jag red för min nya instruktör, fick jag en aha-upplevelse när jag insåg att detta faktiskt är ett grundproblem för mig och min häst. Jag hamnar ofta i lägen när hästen gör mer än jag bett om, men jag själv blir osäker på om jag kanske inte trots allt har gett en inverkan utan att mena det. Detta händer både vid ridning och markarbete.
Ungefär så här: jag sitter still (tycker jag), hästen ökar tempot, jag vet inte om det var jag eller han, blir osäker på om jag ska korrigera, om jag gör det blir det för sent, om jag inte gör det kommer han undan... Och så har den där sekunden jag hade på mig redan gått och det har blivit pannkaka.
Jag måst förstås träna mig på att bli snabbare, men jag misstänker att det finns fysiska gränser för hur snabbt min tröga hjärna kan funka, och jag misstänker att den gränsen är lägre hos mig än hos hästen (en extremsnabb slingerbult).
Jag har funderat på hur jag ska tackla det här, och en variant skulle ju vara att alltid agera som om han faktiskt svarar på en inverkan. Dvs om han ökar så driver jag på, om han börjar gå sidvärts ber jag om ytterligare några steg osv.
Vad tror ni om det? Fördelen är att jag undviker de där tråkiga lägena när jag korrigerar fast det faktiskt var jag som inte hade koll på min kropp. Nackdelen är att jag riskerar att han "får som han vill" i vissa lägen. Pest eller kolera?
Häromdagen när jag red för min nya instruktör, fick jag en aha-upplevelse när jag insåg att detta faktiskt är ett grundproblem för mig och min häst. Jag hamnar ofta i lägen när hästen gör mer än jag bett om, men jag själv blir osäker på om jag kanske inte trots allt har gett en inverkan utan att mena det. Detta händer både vid ridning och markarbete.
Ungefär så här: jag sitter still (tycker jag), hästen ökar tempot, jag vet inte om det var jag eller han, blir osäker på om jag ska korrigera, om jag gör det blir det för sent, om jag inte gör det kommer han undan... Och så har den där sekunden jag hade på mig redan gått och det har blivit pannkaka.
Jag måst förstås träna mig på att bli snabbare, men jag misstänker att det finns fysiska gränser för hur snabbt min tröga hjärna kan funka, och jag misstänker att den gränsen är lägre hos mig än hos hästen (en extremsnabb slingerbult).
Jag har funderat på hur jag ska tackla det här, och en variant skulle ju vara att alltid agera som om han faktiskt svarar på en inverkan. Dvs om han ökar så driver jag på, om han börjar gå sidvärts ber jag om ytterligare några steg osv.
Vad tror ni om det? Fördelen är att jag undviker de där tråkiga lägena när jag korrigerar fast det faktiskt var jag som inte hade koll på min kropp. Nackdelen är att jag riskerar att han "får som han vill" i vissa lägen. Pest eller kolera?