Fobier - när bör man söka hjälp?

[MML]

Jag har en fobi, som jag levt med mer eller mindre så länge jag kan minnas. Det är något jag är van vid att leva med, och som jag nog har tänkt inte påverkar mig så mycket i vardagen. Den senaste tiden har min fobi dock ökat i omfattning, och jag kom i dag på mig själv med att allvarligt överväga att sluta med något (som jag egentligen inte alls vill sluta med) för att slippa möta det min fobi gäller. Det fick mig att börja fundera - är det dags att söka hjälp för det här nu?

Jag läser mig till att man bör söka hjälp om fobin begränsar livet. Det gör den väl inte riktigt, eftersom jag trots allt inte slutat med aktiviteten (ännu), men ju mer jag tänker på det, desto fler små undvikande- och säkerhetsbeteenden kan jag se hos mig själv, som kanske inte fullt ut begränsar livet, men helt klart påverkar det.

I dag hamnade jag i en situation då jag trodde att jag skulle möta det min fobi handlar om. Jag kunde dock undvika det, och höll mig samman tills jag kom hem. Nu känner jag hur mycket det faktiskt tagit på krafterna - jag är helt slut och känner mig alldeles gråtfärdig av någon slags mental utmattning.

Om svaret är ja, det är dags att söka hjälp - var vänder man sig? Är det en fråga för vårdcentralen, psykiatrin (jag har/ska ha viss kontakt med psykiatrisk mottagning av andra orsaker och är alltså redan patient där) eller bör jag hitta någon privat terapeut?

 

[Hippocampus]

Jag gick i hypnosterapi. Min erfarenhet är att kommer du åt orsaken till ditt dåliga mående kommer den försvinna. Fobin alltså. Utan att egentligen ha ”behandlat den” enskilt.

 

[MML]

Jag gick i hypnosterapi. Min erfarenhet är att kommer du åt orsaken till ditt dåliga mående kommer den försvinna. Fobin alltså. Utan att egentligen ha ”behandlat den” enskilt.

Vad intressant! Gick du i hypnosterapi specifikt för terapi, då? Hjälpte det?

Jag tycker över lag att mitt psykiska mående är så mycket bättre nu än vad det varit på länge. Därför känns det lite märkligt att fobin blir värre, trots att måendet över lag är bättre. Visserligen är det mer stressigt en period just nu, men jag vet inte om det är rimligt att "normal" tillfällig stress gör fobier värre på det sättet?

 

[Squie]

KBT fins ju också. Utsätta sig för fobin o tankemönster.
För många år sedan hade jag ngt fobier o gick till VC. De remitterade mig vidare. Sk. Egenremiss finns m vet inte hur det funkar med det. Jag gick i KBT:n för det.

 

[Ninnurur]

Börja med vc, de kan remittera dig vidare. Jag förespråkar KBT, men det är för att min far är den som jobbat mest med fobibehandling med KBT i världen typ

Så, som nyfiken jag är undrar jag ju vilken fobi det rör sig om? Det har iofs bbetydelselös behandling också, KBT fungerar bäst på specifika fobier.

 

[Philosophia]

Jag har en fobi, som jag levt med mer eller mindre så länge jag kan minnas. Det är något jag är van vid att leva med, och som jag nog har tänkt inte påverkar mig så mycket i vardagen. Den senaste tiden har min fobi dock ökat i omfattning, och jag kom i dag på mig själv med att allvarligt överväga att sluta med något (som jag egentligen inte alls vill sluta med) för att slippa möta det min fobi gäller. Det fick mig att börja fundera - är det dags att söka hjälp för det här nu?

Jag läser mig till att man bör söka hjälp om fobin begränsar livet. Det gör den väl inte riktigt, eftersom jag trots allt inte slutat med aktiviteten (ännu), men ju mer jag tänker på det, desto fler små undvikande- och säkerhetsbeteenden kan jag se hos mig själv, som kanske inte fullt ut begränsar livet, men helt klart påverkar det.

I dag hamnade jag i en situation då jag trodde att jag skulle möta det min fobi handlar om. Jag kunde dock undvika det, och höll mig samman tills jag kom hem. Nu känner jag hur mycket det faktiskt tagit på krafterna - jag är helt slut och känner mig alldeles gråtfärdig av någon slags mental utmattning.

Om svaret är ja, det är dags att söka hjälp - var vänder man sig? Är det en fråga för vårdcentralen, psykiatrin (jag har/ska ha viss kontakt med psykiatrisk mottagning av andra orsaker och är alltså redan patient där) eller bör jag hitta någon privat terapeut?

Jag som har en anhörig med snarlik problematik tycker att man inte ska vänta tills man får stora problem - för det kan bli riktigt handikappande. Du beskriver att du ägnar dig åt undvikarbeteenden och då har det ändå gått rätt långt. Med undvikarbeteenden så lär du hjärnan skapa mönster som är svåra att ta sig ur och därför är det bättre att så att säga mota Olle i grind.

Precis som @Ninnur så förespråkat jag KBT och jobba med exponering.

 

[Hippocampus]

Vad intressant! Gick du i hypnosterapi specifikt för terapi, då? Hjälpte det?

Jag tycker över lag att mitt psykiska mående är så mycket bättre nu än vad det varit på länge. Därför känns det lite märkligt att fobin blir värre, trots att måendet över lag är bättre. Visserligen är det mer stressigt en period just nu, men jag vet inte om det är rimligt att "normal" tillfällig stress gör fobier värre på det sättet?

Ja precis. Efter 16 års dåligt mående med depression, ångest, fobier (som eskalerade till slut) utan att blivit frisk av ”den riktiga vården” (bup, VC, kbt, piller etc) så var jag nära att ge upp. Symtom-lindring gjorde mig inte frisk.
Gick i hypnosterapi (privat, alternativ-vård) 10 gånger. Det var 18 år sen och jag har inte haft ett jobbigt återfall efter det.
Det var dyrt, jobbigt som fan, mycket tårar och även fysiskt sjuk men inget fick stoppa mig.
Vi ”rotade” inte i fobierna utan de försvann när depressionen och ångesten försvann.

 

[starcraft]

Jag tycker absolut du ska söka innan det hinner gå så långt att du slutar med det du egentligen vill göra och det faktiskt hindrar ditt liv i ännu större omfattning. Vanliga är väl att gå via vc och få remiss. Jag orkade inte riktigt det pga dålig vc, men fick hjälp via videosamtal med psykolog på kry. Fick gå något ”program” för just tvångstankar och fobier. Funkade väldigt bra och fick ju dessutom tid inom någon vecka vill jag minnas.

 

[Fjordfrälst]

Sök vc och ta hjälp av KBT

 

[lilstar]

Eftersom fobin förvärras är det dags att söka hjälp och det gör du i första hand hos din vårdcentral.

 

[monster1]

Jag har en fobi, som jag levt med mer eller mindre så länge jag kan minnas. Det är något jag är van vid att leva med, och som jag nog har tänkt inte påverkar mig så mycket i vardagen. Den senaste tiden har min fobi dock ökat i omfattning, och jag kom i dag på mig själv med att allvarligt överväga att sluta med något (som jag egentligen inte alls vill sluta med) för att slippa möta det min fobi gäller. Det fick mig att börja fundera - är det dags att söka hjälp för det här nu?

Jag läser mig till att man bör söka hjälp om fobin begränsar livet. Det gör den väl inte riktigt, eftersom jag trots allt inte slutat med aktiviteten (ännu), men ju mer jag tänker på det, desto fler små undvikande- och säkerhetsbeteenden kan jag se hos mig själv, som kanske inte fullt ut begränsar livet, men helt klart påverkar det.

I dag hamnade jag i en situation då jag trodde att jag skulle möta det min fobi handlar om. Jag kunde dock undvika det, och höll mig samman tills jag kom hem. Nu känner jag hur mycket det faktiskt tagit på krafterna - jag är helt slut och känner mig alldeles gråtfärdig av någon slags mental utmattning.

Om svaret är ja, det är dags att söka hjälp - var vänder man sig? Är det en fråga för vårdcentralen, psykiatrin (jag har/ska ha viss kontakt med psykiatrisk mottagning av andra orsaker och är alltså redan patient där) eller bör jag hitta någon privat terapeut?

Om du har strategier kring din fobi skulle jag säga att den påverkar ditt liv och kanske tom din omgivning, definitivt dags att ta tag i det.

 

[Midsommarblomster]

och jag kom i dag på mig själv med att allvarligt överväga att sluta med något (som jag egentligen inte alls vill sluta med) för att slippa möta det min fobi gäller.

Som svar på trådens rubrik så.. här.

Jag har ingen erfarenhet själv men jag hade nog kontaktat vårdcentralen i första hand. Kan de hjälpa, och det inte brinner i knutarna, så är det ju mest ekonomiskt.

 

[MML]

Tusen tack för era svar! Det är skönt att få lite bekräftelse på att det faktiskt kan vara läge att ta tag i det här nu. Jag är ju så van vid att ha den här fobin, och tycker väl någonstans att det är lite pinsamt eftersom jag är mycket väl medveten om hur ologiskt det är. Men, som ni också är inne på, när det börjar inkräkta på sådant jag vill göra så är det kanske dags att ta fobin på allvar.

 

[MML]

Så, som nyfiken jag är undrar jag ju vilken fobi det rör sig om? Det har iofs bbetydelselös behandling också, KBT fungerar bäst på specifika fobier.

Det är förstås ett högst medvetet val från min sida att inte skriva om vad fobin faktiskt gäller

 

[MML]

Ja precis. Efter 16 års dåligt mående med depression, ångest, fobier (som eskalerade till slut) utan att blivit frisk av ”den riktiga vården” (bup, VC, kbt, piller etc) så var jag nära att ge upp. Symtom-lindring gjorde mig inte frisk.
Gick i hypnosterapi (privat, alternativ-vård) 10 gånger. Det var 18 år sen och jag har inte haft ett jobbigt återfall efter det.
Det var dyrt, jobbigt som fan, mycket tårar och även fysiskt sjuk men inget fick stoppa mig.
Vi ”rotade” inte i fobierna utan de försvann när depressionen och ångesten försvann.

Jag har absolut noll kunskap om hypnosterapi, men jag måste säga att det där låter verkligen häftigt! Att tio gångers hypnosterapi kan hjälpa så mycket och så långsiktigt! Det låter verkligen som att det var "värt det"!

 

[Ninnurur]

Det är förstås ett högst medvetet val från min sida att inte skriva om vad fobin faktiskt gäller

Då är det definitivt dags att söka hjälp.

 

[MML]

Då är det definitivt dags att söka hjälp.

Ja, alltså - det är inte så att jag undviker att skriva/prata om fobin för att det är för obehagligt att nämna den (det är inga problem). Det är "bara" det att jag skäms över vad det handlar om, och jag håller gärna diskussionen öppen för diverse fobier och inte enbart just den som jag har

 

[Ninnurur]

Ja, alltså - det är inte så att jag undviker att skriva/prata om fobin för att det är för obehagligt att nämna den (det är inga problem). Det är "bara" det att jag skäms över vad det handlar om, och jag håller gärna diskussionen öppen för diverse fobier och inte enbart just den som jag har

Aha. Om du vill pma om det så gör det, då kan jag ju fråga pappa om tips också.

 

[warg]

Jag känner verkligen igen mig! Jag har också en fobi, som jag helst inte pratar om, och som är jobbig, både som fobi och för att omgivningen har genuint svårt att förstå det där med fobier (de kallar lite allt möjligt fobi och tror att det är samma i princip)¨. Dessutom verkar alla som inte ha fobier ha åsikten att de är väldigt lättbehandlade. För rätt många år sen nu bestämde jag mig för att min fobi var för handikappande, så jag bestämde mig för att "ta itu med den och behandla". Jag uppsökte en psykiatriker som jobbar med KBT. Tyvärr funkade det inte så bra på mig och efter tredje-fjärde sessionen eller något hände något. Jag liksom snedtände på terapin och fick en panikångestattack som varade i flera timmar. Jag blev väldigt rädd för attacken och för mig själv och allting. Jag fick hjälp av vården, men tyvärr satt panikångesten i ett bra tag. Jag blev sjukskriven och det tog ett halvår för mig att komma upp i full arbetstid, under tiden fick jag hjälp från vården (inte samma psykiatriker) med panikångesten. Efter något år var jag tillräckligt bra för att behandlande läkare tyckte att vi skulle göra ett nytt försök med att behandla fobin, men lite försiktigare. Men redan efter första sessionen bestämde han att vi skulle avbryta. Det funkade dåligt på mig och han ville inte att vi skulle hamna i samma läge igen. Jag har istället bestämt mig att lära mig att leva med fobin, acceptera den och se till att när jag kan undvika risksituationer. Jag försöker också aktivt att inte bli "onödigt" styrd av den, men ändå acceptera att den finns där. Men jag tycker verkligen det är svinjobbigt att prata om, framför allt med människor som verkar totalt oförmögna att förstå vilka krafter som finns i en fobi och hur lite man själv kan påverka. Det är inte alls ovanligt att man till och med ses som "lat som inte tar tag i och löser det, för det är ju enkelt med KBT".

 

[MiniLi]

Eftersom du redan är patient inom psykiatrin så tänker jag att det bästa är att lyfta detta med dem, så får de göra en bedömning kring om det är något du kan få hjälp med där eller om det passar bättre på tex vårdcentral.

Jag tror att om du söker vårdcentral direkt finns det en viss risk att de avvisar och hänvisar till att du redan har en pågående kontakt inom psykiatrin. Då kan det vara bra att du har pratat med psykiatrin innan, och tex kan säga till vårdcentralen att psykiatrin har bedömt att denna problematik ska behandlas inom primärvården.