C
cafu
Hej!
Har ett 3-årigt nsv brukssto med problemet att hon alltid har varit extremt flockbunden. Detta har komplicerat hanteringen väldigt och normala vardagssysslor som att gå till och från hagen har varit saker vi fått kämpa med väldigt.
Sedan hon kördes in i höstas har det dock gått framåt på så sätt att hon i samband med körning nu kan lämna gården och sin kompis utan att bry sig särskilt. Att försöka gå en enkel promenad med henne däremot är dock fortfarande problematiskt, då hon gärna tar varje chans att försöka vända hemåt. Då hon dessutom gärna stegrat när hon inte får sin vilja fram har detta varit förenat med viss fara och obehag inför vad som faktiskt skulle hända. Har hittills redan fått ett knä pajat p g a att jag föll och tappade balansen en gång när hon stegrade sig som 1-åring.
Men jag har tänkt som så att det går över, att hon bara måste få tid, men ibland tvivlar man...
Hon tömkördes och kördes en del under våren men har nu haft "semester" under juni och i princip bara gått på bete med sin kompis här hemma (givetvis med daglig tillsyn). Nu i juli tänkte jag vi skulle komma igång med träningen inför en premiering i slutet av månaden, och även passa på att i samband med detta försöka få in så mycket "ensamträning" som möjligt. Har således varje dag tagit in henne från hagen först och därefter kompisen till lösdriftshallen en bit bort i samma byggnad, därefter hanterat henne själv i stallet, kört och sedan tagit ut henne till hagen först så att hon dessutom fått träna på att vara i hagen själv en stund. Kan tyckas simpelt, men de första gångerna förra veckan var det nästan med livet som insats...
Att hon alls följer med mig känns nästan som ett under, för hon är otroligt spänd, försöker ideligen springa förbi och runda mig, alternativt fryser fast i backen, för att inte tala om när vi ska passera grisarna (som hon haft i hagen intill drygt en månad), då blåser hon upp sig och ser ut som att hon ska flyga i luften när som helst. Kort sagt, hästen känns som en krutdurk som kan explodera när som helst. När hon gått in i boxen för att äta sitt kraftfoder och jag stängt till luckan för att hon inte ska försöka ta sig ut blir jag nästan rädd av att se dessa oerhörda krafter som finns även i en liten häst (hon är bara strax över 1,45 cm). Hon slänger med huvudet, dansar runt, stegrar mot dörren och verkar allmänt panikslagen. Ibland har jag trott att hon bara är sur för att hon stängs in själv, men hon blir faktiskt nästan varje gång rejält lös i magen och i hennes blick lyser oron.
Efter några dagars träning förra veckan tyckte jag ändå att hon började lugna sig, men i dag var hon som förbytt igen. Jag försöker vara lugnet själv när jag tar in och ut henne, går och småpratar lugnande med henne och nog har det någon effekt eftersom hon trots allt följer med. Men det känns jättejobbigt att bara en sådan sak att leda sin häst själv ska kännas som dagens pärs, i synnerhet nu eftersom jag själv är gravid med bara 3 månader kvar och inte direkt är rädd för egen del men för att det skulle hända nåt med magen.
Jag har kämpat så med det här men samtidigt ska det väl vara kul att ha häst, man ska inte behöva ha en klump i magen varje gång man ska hantera sina djur? Det skulle därför vara väldigt intressant att höra om det finns fler med erfarenhet av hästar med detta problem, om det blivit bättre och i så fall hur? Kort sagt - finns det hopp? Jag är beredd att kämpa vidare men kanske inte hur länge som helst...
Jag tror att det till viss del är genetiskt men känner mig samtidigt väldigt ledsen över att hon som precis avvand fölunge blev instängd i en mörk box dygnet runt de första 2 veckorna när hon precis kommit hem till mig p g a att bonden som ägde gården där hon stod vägrade låta mig släppa ut henne i hagen till sin häst (med motiveringen att hon skulle lära sig var hon hörde hemma först, i efterhand framgick det att han i själva verket var rädd att en olycka skulle ske antingen en häst eller en människa i samband med utsläpp/insläpp då hans häst uppenbarligen inte var att lita på - mycket riktigt sparkade hon också veterinären illa då han några dagar senare skulle veterinärbesiktiga min häst. Hästen avlivades och jag fick illa kvickt skaffa nytt sällskap..). Hur mycket kan en sådan händelse ha påverkat....?
Har ett 3-årigt nsv brukssto med problemet att hon alltid har varit extremt flockbunden. Detta har komplicerat hanteringen väldigt och normala vardagssysslor som att gå till och från hagen har varit saker vi fått kämpa med väldigt.
Sedan hon kördes in i höstas har det dock gått framåt på så sätt att hon i samband med körning nu kan lämna gården och sin kompis utan att bry sig särskilt. Att försöka gå en enkel promenad med henne däremot är dock fortfarande problematiskt, då hon gärna tar varje chans att försöka vända hemåt. Då hon dessutom gärna stegrat när hon inte får sin vilja fram har detta varit förenat med viss fara och obehag inför vad som faktiskt skulle hända. Har hittills redan fått ett knä pajat p g a att jag föll och tappade balansen en gång när hon stegrade sig som 1-åring.
Men jag har tänkt som så att det går över, att hon bara måste få tid, men ibland tvivlar man...
Hon tömkördes och kördes en del under våren men har nu haft "semester" under juni och i princip bara gått på bete med sin kompis här hemma (givetvis med daglig tillsyn). Nu i juli tänkte jag vi skulle komma igång med träningen inför en premiering i slutet av månaden, och även passa på att i samband med detta försöka få in så mycket "ensamträning" som möjligt. Har således varje dag tagit in henne från hagen först och därefter kompisen till lösdriftshallen en bit bort i samma byggnad, därefter hanterat henne själv i stallet, kört och sedan tagit ut henne till hagen först så att hon dessutom fått träna på att vara i hagen själv en stund. Kan tyckas simpelt, men de första gångerna förra veckan var det nästan med livet som insats...
Att hon alls följer med mig känns nästan som ett under, för hon är otroligt spänd, försöker ideligen springa förbi och runda mig, alternativt fryser fast i backen, för att inte tala om när vi ska passera grisarna (som hon haft i hagen intill drygt en månad), då blåser hon upp sig och ser ut som att hon ska flyga i luften när som helst. Kort sagt, hästen känns som en krutdurk som kan explodera när som helst. När hon gått in i boxen för att äta sitt kraftfoder och jag stängt till luckan för att hon inte ska försöka ta sig ut blir jag nästan rädd av att se dessa oerhörda krafter som finns även i en liten häst (hon är bara strax över 1,45 cm). Hon slänger med huvudet, dansar runt, stegrar mot dörren och verkar allmänt panikslagen. Ibland har jag trott att hon bara är sur för att hon stängs in själv, men hon blir faktiskt nästan varje gång rejält lös i magen och i hennes blick lyser oron.
Efter några dagars träning förra veckan tyckte jag ändå att hon började lugna sig, men i dag var hon som förbytt igen. Jag försöker vara lugnet själv när jag tar in och ut henne, går och småpratar lugnande med henne och nog har det någon effekt eftersom hon trots allt följer med. Men det känns jättejobbigt att bara en sådan sak att leda sin häst själv ska kännas som dagens pärs, i synnerhet nu eftersom jag själv är gravid med bara 3 månader kvar och inte direkt är rädd för egen del men för att det skulle hända nåt med magen.
Jag har kämpat så med det här men samtidigt ska det väl vara kul att ha häst, man ska inte behöva ha en klump i magen varje gång man ska hantera sina djur? Det skulle därför vara väldigt intressant att höra om det finns fler med erfarenhet av hästar med detta problem, om det blivit bättre och i så fall hur? Kort sagt - finns det hopp? Jag är beredd att kämpa vidare men kanske inte hur länge som helst...
Jag tror att det till viss del är genetiskt men känner mig samtidigt väldigt ledsen över att hon som precis avvand fölunge blev instängd i en mörk box dygnet runt de första 2 veckorna när hon precis kommit hem till mig p g a att bonden som ägde gården där hon stod vägrade låta mig släppa ut henne i hagen till sin häst (med motiveringen att hon skulle lära sig var hon hörde hemma först, i efterhand framgick det att han i själva verket var rädd att en olycka skulle ske antingen en häst eller en människa i samband med utsläpp/insläpp då hans häst uppenbarligen inte var att lita på - mycket riktigt sparkade hon också veterinären illa då han några dagar senare skulle veterinärbesiktiga min häst. Hästen avlivades och jag fick illa kvickt skaffa nytt sällskap..). Hur mycket kan en sådan händelse ha påverkat....?
Men om hon har stått i mer än en vecka så får man verkligen kämpa för att hon överhuvud taget ska lämna gården 
