Fixerad vid diagnos

[Sandra -74]

Igår fick jag ta bort min bästa vän. Det känns tomt nu då jag har haft henne i 15 år.
Hon stod på Skara för utredning och veterinärerna där försökte hitta vad som var fel. Det började med att hon fick ödem under buken. Sedan blev det hela tiden värre och fast veterinärerna gjorde det de kunde så blev hon inte bättre.
Just nu vet jag en massa symtom men inte vad som gjorde henne så dålig.

Kommer önskan att veta varför hon blev sjuk släppa?

Någon som varit i samma sits?

 

[Vita_N_6520]

Sv: Fixerad vid diagnos

Ni gör ingen obduktion?

Du kommer nog aldrig kunna släppa det helt, men du har ju symtomen så förr eller senare kommer det förmodligen reda ut ett och annat.

Jag har inte riktigt varit med om samma sak, men jag fick (valde att) avliva en häst som var halt i över ett år trots att det inte var något "fel" på henne.

 

[Sandra -74]

Sv: Fixerad vid diagnos

Valde att inte göra obduktion, det ger mig inte henne tillbaka, men känslan finns där ändå att få veta.

 

[noble art]

Sv: Fixerad vid diagnos

Min blev 19 år, fick ta bort honom för 2 veckor sedan. Min hade nedsatt njurfunktion, men vet tror att det ev var ytterligare ngt annat då han inte svarade på antibiotikan. Jag var inne på 2 klinik undersökningar och de frågade om jag ville komma en tredje gång, för att ev se om det var en tumör. Men då var han redan såpass nedgången o hatar allt vad vet o undersökningar heter, samtidigt som jag visste att man ändå ej kan göra ngt åt tumören. Jag förstod att han inte skulle klara det, men trodde nog att han skulle få sitt sista sommarbete- han led inte, utan var som en mkt gammal häst, trött men positiv.
Efter 2 veckor blev han sämre, så jag åkte in direkt. Det var som om kroppen o flera organ hade gett upp, så då fick han somna in. Jag funderar oxå på vad som gjorde honom så sjuk så snabbt (blev sjuk i påskas) och vad var det som slog ut njurarna? Vad var det mer än det? Hade han varit äldre hade jag inte funderat så mkt.
Samtidigt som jag inte heller brydde mig om att obducera då det ändå inte får honom tillbaka.

 

[Alexandra_W]

Sv: Fixerad vid diagnos

Igår fick jag ta bort min bästa vän. Det känns tomt nu då jag har haft henne i 15 år.
Hon stod på Skara för utredning och veterinärerna där försökte hitta vad som var fel. Det började med att hon fick ödem under buken. Sedan blev det hela tiden värre och fast veterinärerna gjorde det de kunde så blev hon inte bättre.
Just nu vet jag en massa symtom men inte vad som gjorde henne så dålig.

Kommer önskan att veta varför hon blev sjuk släppa?

Någon som varit i samma sits?

Jag tror det släpper. Och ersätts av en 'stilla undran' men ändå vetskapen om att oavsett vad diagnosen var så fanns det inga andra val.

Jag vet fortfarande inte säkert (trots obduktion, utökad sådan med) vad fullblodet dog av. Det närmaste jag har är en kvalificerad gissning (från vet och patologerna) som dock har många, många obesvarade frågetecken.

Men jag funderar inte så mycket på det längre faktiskt, alltså på varför (saknar honom så det gör ont gör jag fortfarande, han dog i nov -09). För oavsett svaret på frågan varför, så det hade inte förändrat något. Det fanns inget annat att göra än att låta honom vandra vidare liksom.

Då var det värre, mycket mycket värre, när han stod på djursjukhuset och de försökte komma på vad som var fel, gjorde en miljon undersökningar, och behandlade osv men utan att VETA. Och direkt efter fanns ofta tanken 'tänk om han hade kunnat räddas om de bara innan hade kunnat sätta en diagnos, tänk om...'

Närmsta tiden efter funderade jag en hel del, och hoppades verkligen att obduktionen skulle ge en diagnos. Då kändes det himla viktigt. Men jag fick aldrig ett säkert svar, och det tog inte så lång tid innan det faktiskt kändes ganska oviktigt. Just för att så som det blev, så om så obduktionen slagit fast att 'diagnosen är X' - så det hade inte förändrat något.

Beklagar din förlust =/

 

[Sandra -74]

Sv: Fixerad vid diagnos

Jag tänker lite så som du... om de hade funnit diagnos hade hon gått att rädda då? Hon fick en massa plasma och ändå gick inte blodvärdena upp så vet innerst inne att hon inte skulle klara sig ändå.
När jag var uppe för att säga farväl så var det ingen tvekan. Hon kom inte fram till boxdörren ens när vi kom, hon hade inte ätit någon betfor och pellets och hon var en matglad nordsvensk. Har aldrig förekommit att hon inte äter.

 

[Luna10]

Sv: Fixerad vid diagnos

Vet inte om det är till någon hjälp, men min fick också ödem under buken. Han fick dessutom febertoppar, biljud på hjärtat och koliksymptom (de kom först).
Vet här hemma trodde först det var förstoppningskolik, för det var de symtomen. Sen kom ju ödemen och ansträngt hjärta och vi åkte till Ultuna. Där konstaterades en handbolls-stor tumör på ena njuren, han avlivades direkt. Han blev 26 år.
Jag blev tillfrågad om de fick ta honom till obduktion i undervisningen, de fick de så gärna, kanske det kan hjälpa någon annan häst. Jag behövde alltså inte betala obduktionen, i så fall hade jag inte gjort det, vi hade ju en diagnos redan, och jag visste att det inte hade funnits mer att göra i alla fall.

 

[Alexandra_W]

Sv: Fixerad vid diagnos

Jag tänker lite så som du... om de hade funnit diagnos hade hon gått att rädda då? Hon fick en massa plasma och ändå gick inte blodvärdena upp så vet innerst inne att hon inte skulle klara sig ändå.
När jag var uppe för att säga farväl så var det ingen tvekan. Hon kom inte fram till boxdörren ens när vi kom, hon hade inte ätit någon betfor och pellets och hon var en matglad nordsvensk. Har aldrig förekommit att hon inte äter.

Nej precis. Jag hann också ta farväl, 'två gånger' till och med. Jag fick träffa honom dag 13 (han stod på intensivvård i princip hela tiden), och då hade han en BRA dag, eller bra eftermiddag. Han fick morötter, vi kelade och han fick äta lite gräs osv. Hade de där sagt ' han är frisk, ta hem honom' hade jag trott dem om jag inte vetat hur det varit sas. Så bra mådde han. Ändå grät jag hejdlöst när jag åkte hem, och sa att 'han kommer aldrig mera hem, det kommer inte gå' Så någonstans på något vis visste jag redan där.

Dagen efter vände det igen och de ringde och bad mig komma in, för de fick det inte under kontroll och det fanns inte mer att göra. Jag hann precis in, och även om han inte led (jag tror inte ens han var medveten om att jag var hos honom dock, han mådde uruselt men var tungt medicinerad så han hade inte ont) så fanns det liksom ingen som helst tvekan om att det var över, det fanns inte mer att göra nu.

Så jag fick både mitt farväl, och den där oerhört tunga men ändå viktiga insikten att 'ingenting spelar någon roll längre med provsvar och undersökningar, det är dags att släppa taget nu'.

Det svar jag fick redan samma dag efter den första ytliga delen av obduktionen var - och jag tror du om du obducerat hade fått samma svar - att vad det än var för diagnos, så hade ingenting de gjort kunnat rädda honom. Det 'visste' jag ju redan innan, men på något vis var den bekräftelsen en tröst.

Det och vetskapen att både jag och veterinärerna verkligen 'gjorde allt' och försökte, det räcker såhär i efterhand. Visst, kunde jag skulle jag gärna få ett svar, men det förändrar ingenting och är inte viktigt på samma sätt som det kändes och jag trodde då. Jag tror att det mest där i den mest akuta, svåra sorgen var ett bearbetningssätt. Fokusera på det, något som går att ta på, inte är abstrakt osv, för att styra bort lite från den extrema, förlamande sorgen och insikten att 'han är borta, han finns inte mer'. Det är inte första häst jag förlorat men den som gjort och gör ondast. Delvis för han var Drömhästen med stort H, men nog också för allt gick så fort, och att han stod på djursjukhuset 2 v innan han dog, och det var svårt att få hjärnan att 'fatta' att den tomma boxen hemma stod för något annat än att 'hästen står på kliniken'. Och jag tror att fokusera på 'i alla fall få svar' var ett sätt att inte bryta ihop alldeles i sorgen, och sen med tiden i en takt man 'klarar av att hantera' släppa det. Den mänskliga hjärnans försvars- och hanteringsmekanismer är ju imponerande ibland.

Hoppas det känns bättre snart, så bra det nu kan kännas.

 

[palle]

Sv: Fixerad vid diagnos

Var det en skimmel ?

För i så fall var det troligtvis skimmelcancer, melanom, din häst hade.
Den sätter sej även invärtes på alla inre organ så det snabbt blir en total organkolaps....

Min första skimmel tog det bara 2.5 v från första symptom, ödem under magen och svullna lymfkörtlat, tills hon inte ens kunde stå upp själv.

 

[Sandra -74]

Sv: Fixerad vid diagnos

Nej, hon var inte skimmel.

kl.
Tack alla för era tankar. Tiden får göra sitt i detta fallet. Det är inte första hästen eller djuret jag har fått ta bort, men i de andra fallen har jag vetat vad som drabbat dem.

 

[Fibusen]

Sv: Fixerad vid diagnos

Ingen häst dock,men fick lov att ta bort min förra hund,utan att veta vad det berodde på... Kramper,okontaktbar,yr,stel,han var bara 11 månader,allt såg bra ut på proverna,veterinären visste inte vad det var.

Allt brast tillslut,och slemhinnorna började blöda,allt brast liksom,han var tack och lov redan inlagd då,så det vart ett snabbt avslut,så han behövde inte blöda ihjäl,eller lida,men jag fick aldrig säga hejdå riktigt...

Det är 7 år sen i år,och jag kan fortfarande bli jätteledsen när jag tänker på honom,och jag undrar fortfarande var det var som hände,tror på nån slags förgiftning,men vad hade han fått i sig,och vart hade han hittat det? Många tankar finns kvar i huvudet fortfarande,och det gör fortfarande ont i hjärtat,men jag kan se tillbaka på våran tid med glädje nu,och prata och berätta om honom utan att rösten stakar sig och jag får tårar i ögonen,jag kan le och skratta när jag tänker på han,det kunde jag inte de första åren.

Finns så mycket man ältar och ångrar,så mycket om och men,och kanske,men det gör inte så att man får tillbaka sitt älskade djur endå,tyvär. Man får försöka se tillbaka på den underbara tiden man hade med sitt djur,och vara tacksam för att just jag fick möta just denna underbara varelse,och att hjärtat gråter betyder ju bara att man älskat sitt djur nått så oändligt,och det är den finaste gåvan man kan få!

Vill bara tilägga att jag har,som dig,även tagit bort andra djur,häst bla,men har då som sagt vetat orsaken...