Nu är det ju rätt länge sen jag var barn, och det kan säkert ha utvecklats sen dess, men då var det som vi trodde var dressyr (eller det som vi kallade att "rida vanligt") på ridskolan urtråkigt. Verkligen urtrist. Och jag hade förmodligen tyckt att det var precis lika tråkigt om jag hade gjort det som vuxen, det var mest en himla massa trav på fyrkantspåret och på stora volterna och lite snett igenom. Vi levde för hopplektionerna, för att det äntligen hände nått då, och drömde väl allihop om en egen ponny och kunna rida ut i skogen.
Jag fick min första egna ponny när jag var elva, och första tävlingsponnyn (i hoppning) som trettonåring. Det var först när jag blev för gammal för att tävla ponny som jag började rida "seriös" dressyr på samma hopponny, och blev riktigt fast. Det var ju mycket, mycket roligare (och svårare!) att rida bra dressyr, än vad det var med hoppningen egentligen, men på ridskolan fick det intresset aldrig en möjlighet att blomma ut. Inte ens under storhäståren, just för att det förmodligen är svårt för instruktören att göra ett intressant pass för sju-åtta ekipage. Min ponny som tävlat upp till medelsvår hoppning, men egentligen aldrig hade gått en enda riktig dressyrträning, hade utan problem kunnat gå direkt ut och plockat placeringar i lätt A-programmen, rörelserna i sig är ju inte svåra på den nivån för en normalutbildad häst. Men jag vågade inte ta steget ut med en C-ponny mot stora då, så det blev först med min nuvarande som jag åkte ut och tävlade.
Hur stor är ponnyn? En tanke är ju att föräldrarna (för är det en liten ponny är det ju egentligen föräldrarna som letar häst) inte letar efter en renodlad dressyr- eller hopphäst i det läget, utan vill ha en trevlig allroundponny som barnet kan ha kul med.
