Fick skolidrotten dig att gilla idrott och rörelse?

[Elo]

Önskar min idrott hade varit sådär på gymnasiet!

Läraren sa att hans främsta jobb var att alla skulle hitta något som de ville göra själva, på fritiden. Och då var han tvungen att servera ett mycket varierat bord av saker att göra och testa.

 

[MissFideli]

Absolut inte. Jag har aldrig blivit mobbad i skolan, men heller aldrig varit en av de populärare, vilket gjorde att jag ofta valdes om inte sist så bland de sista. Om inte kompisen fick välja.
Har aldrig gillat att röra på mig annat än via hästarna och ihop med övervikt, dåligt självförtroende och usel självkänsla så var det inte kul. Att duscha med andra var hemskt, jag utvecklades tidigt och visst pratades och retades det om sånt.

Så nej, gympan var inget som gav mig mersmak. Det enda jag gillade var nog orientering.

 

[Tilly_85]

Själv så avslutade jag min skoltid med att avsky allt vad idrott hette förutom ridsporten. Av flera olika skäl så tog det många år innan jag ens kunde gå på ett jympapass på friskis utan att få ångest. Klarade aldrig av att hänga med klasskamraterna på idrottslektionerna, kände mig alltid ful, klumpig och korkad som inte klarade av övningarna och var överviktig också. Och barn är ju som bekant inte alltid snälla mot varandra om någon inte håller måttet typ. Och idrottsläraren gav noll stöttning åt oss som blev utanför och aldrig ens blev valda i ett lag. Under hela min skoltid så fick idrottsläraren tvinga ett lag att låta mig vara med.

Men det här är inte tänkt som en skriva av mig tråd eller ångesttråd där ni ska tycka synd om mig. utan jag undrar om det såg ut så här för fler? Jag gick började skolan 1981.

Någon som vet hur det ser ut idag? Är det fortfarande så att eleverna får välja lag själva när det aktiviteter eller sporter som ska utföras i lag?

Någon som har haft en skoliidrott eller lärare som verkligen har fått ditt intresse för idrott att växa?

Har hyfsat bollsinne, bra balans och vågar en del i idrott men avskydde skolidrotten speciellt på högstadiet. Tror det hörde ihop med att kroppen förändrades en del då, kände mig otroligt klumpig fastän jag kanske inte var det och fick ångest av konditionstesterna. Att de få idrottslärare jag haft varit helt hopplöst speciella spelar väl också in. Men nä, tycker faktiskt skolidrotten fick motsatt effekt på mig, fick mindre lust att röra på mig pga den kommer inte helt ihåg hur vi valde lag, tror läraren gav oss nr som blev till lag, typ alla ettor till denna hörnan, alla tvåor till denna. Sen har jag nog ett svagt minne av att vi gjorde sånn att den som kom sist in i laget valde nästa, typ nr 1 valde nr 2 på laget som i sin tur valde nr 3 och så vidare tills alla spelare var valda.

 

[Islandshästryttare]

Nu har jag frågat nioåriga dottern och hon sa att läraren pekar ut lag genom att räkna.

Hon tycker om idrott och bäst är springa inkl springlekar typ pjätt och simma. De har ganska blandat innehåll och både hon och jag gillar läraren

Härligt att höra att barnen inte väljer själva och att hon gillar idrotten! Det verkar som att hon har en jättebra lärare och att det är mer rörelseglädje som fokuseras på!

 

[MidnightSoul]

Skolidrotten gav men för livet och inget positivt förrän gymnasie tiden.

Man vart vald sist, det var ren mobbing på lektionerna, speciellt brännboll fy fan. Verkligen skällsord, klagomål om vilket slagträ man använde, om man sprang/inte sprang och lärarna gjorde inte ett jävla skit. Vilken chock jag fick när jag av nån anledning spelade brännboll med parallell klassen. Folk var snälla, sa positiva saker. Vad konstigt att det helt plötsligt gick 80 ggr bättre...

 

[Islandshästryttare]

Jag började i skolan 95.
Idrottslektionerna gjorde att jag fick ångest och mådde dåligt merparten av skolgången. Jag var inte med en enda gång på idrotten från första klass till nian. Jag var livrädd för bollar, och lärarens version av en varierad idrottslektion var killerball, spökboll, fotboll, basket, brännfotboll, brännboll, doppboll...
Lägg till då att jag var osäker som satan, inte gillade min kropp, avskydde att byta om bland folk med mera.

Idrottslektionerna spenderades på en bänk i gympasalen med hjärtat i halsgropen, och jag hoppade till varenda gång en boll studsade mot något. Kallsvettandes...

Min pappa fick kämpa som ett djur för att få skolan att förstå att det liksom inte bara var för mig att börja vara med på lektioner. Det satt ju himla mycket längre in än att jag inte ville. Han försökte få dem att ge mig andra övningar att göra på egen hand, men det var omöjligt för läraren att ge mig andra uppgifter än bollsporter.
I nian lyckades jag precis på gränsen få G i betyg, då hade skolan hyrt in en tant och satt upp en träningscykel i källaren. Jag fick gå dit två kvällar i veckan och cykla en timme med tanten vakandes över mig. En lektion skulle vi studsa en boll fram ochh tillbaka till varandra och jag fick panik. Vi gick över till att öva på att hålla i en boll.

Jag minns att jag mådde skitdåligt när jag skulle börja ettan i gymnasiet, bara för att jag skulle vara tvungen att gå idrott och hälsa. Minns även att jag då bestämde mig för att jag inte kunde ha det så. Bokade möte med läraren och förklarade hela grejen.
Bästa. Läraren. Någonsin
Vi gjorde en pakt bara jag och han att om jag lovade att försöka, lovade han att anpassa. Om han anpassade! Jag fick 4-5 olika grejer att välja på varje lektion utöver att vara med på lektionen. Jag gick ut med MVG i betyg varje läsår i gymnasiet. I trean var jag med på alla idrottslektioner förutom bollsporter.
Han fick mig att gilla att röra på mig. Inte bollsporter, och inte i stora grupper med människor jag inte känner, men i dag är jag en aktiv person som springer och styrketränar mer än gärna.

Så även om min resa med skolidrotten mest var ett helvete vände det och blev bra till slut, allt tack vare en enda lärare som förstod.

Åh vad härligt att höra att det fanns en sån fantastisk lärare som du hade på gymnasiet. Han verkar ju verkligen fatta grejen tycker jag med att vara lärare Bra gjort av dig att våga boka det mötet också!

 

[Brassneck]

Hatade det från början till slut. Är född -86. Gympan i skolan var det enda ämnet där man skulle veta allt redan från början. ”Nu ska vi spela fotboll” och så förväntades det att alla skulle veta hur man gjorde. Eller friidrott eller redskap. Fy fan.
Eftersom jag höll på med hästar och cyklade till stallet varje dag var jag ändå ganska vältränad. En gång kördes hela skolan ut i skogen och så fick vi ta oss hem 7-8 km hur vi ville (springa/gå). När vi kom tillbaka fick vi gå hem för dagen. Jag var bland de tio första.
Vilket innebär att läraren anklagade mig för fusk.
Skolkade extremt mycket, fick ändå godkänt betyg.

Jag tror att mycket av min ångest och oförmåga att ens försöka beror på att jag har väldigt svårt att göra saker jag inte är extremt säker på inför folk, vilket typ hela skolidrotten gick ut på. Tycker fortfarande det är obehagligt att typ bowla eller spela minigolf eller andra aktiviteter som de flesta tycker är jättekul...

 

[_Taggis_]

Jag gillade aldrig idrotten, men jag var väldigt aktiv på min fritid men att vara i stallet 7 dagar i veckan är ju tydligen inte giltigt... Jag började skolan -91 och jag tyckte att idrotten från mellanstadiet men ffa på högstadiet och gymnasiet, mest handlade om att framhäva de som redan idrottade med någon sport som gick att utöva på skolidrotten. Vi andra var inte så viktiga.
Värst var bad, då jag alltid haft komplex för min kropp och att stå uppradade i ett badhus var inget annat än kroppsbedömning för mig. Samma sak med eländiga hinderbanor där en ska hjälpas åt att lyfta varandra över och genom hinder. Skolidrotten fick mig att hata min kropp ännu mer. Och dessutom var det alltid stressigt att hinna duscha och göra sig iordning innan nästa lektion, varpå många slarvade med sånt eller undvek att bli svettiga för att det var för jobbigt med den stressiga proceduren. För att inte tala om att killarna älskade att komma in i vårt duschrum.

Jag hoppas verkligen att dagens ungdomar har en bättre situation.

 

[Araminta]

Nä, jag gillade aldrig idrott. Började ettan 1996 och var en udda fågel socialt och motoriskt klumpig (lång och gänglig, svag och okoordinerad). Har inga skräckhistorier från idrotten och jag deltog på lektionerna men jag kände mig utsatt och skämdes ofta över min fysiska oförmåga.

Jag har testat på det mycket genom åren men någon röresle-/träningsglädje hittade jag först i år - 30 år gammal.

 

[godisklubba]

Skolidrotten är nog det ämnet som gett mig mest ångest genom hela grundskolan men jag har aldrig skolkat då jag är för plikttrogen. Jag kommer från en "sportig" familj, mamma spelade tex i stadslaget i fotboll några år. Gick i fem olika sporter samtidigt och la all sin fritid på alla sporter hon kunde "komma över". Pappa har lite likadan bakgrund, men med sportande föräldrar också. Och det har jag inte ärvt, jag hatar allt vad gruppaktiviteter innebär och hade alltid ont i magen och huvudet på tisdagar och torsdagar... dvs dagarna vi hade idrott på schemat.

Jag har alltid haft extremt svårt att acceptera min egen kropp och avskydde att byta om och duscha med de andra. Även att delta i gruppaktiviteter på det sättet som skolidrotten är (och var) är inte min grej. Troligen eftersom jag är autistisk.

Lärarna insåg i alla fall snabbt att det inte gick bra när eleverna fick välja lag själv. Någon blev ju alltid utfryst, så de började räkna 1, 2, 1, 2. Vilket ledde till att killarna skrek på oss "sämre" att ställa oss i en viss ordning så att de skulle slippa oss. Vilket lärarna köpte för vi kunde ju bara ställt oss någon annan stans i ledet Jag har haft över 10 idrottslärare, så det är inte bara en som gjort fel.

Som många andra nämnt var det ens prestation utan instruktioner/hjälp att förbättras som bedömdes. En gång fick vi en karta och kompass kastad till oss, sen skulle vi orientera en viss sträcka inom X antal minuter för att uppnå vissa betyg. En annan gång hade läraren lagt en liten matta i mitten av idrottshallen. En och en skulle vi gå fram och hjula, stå på händer (inte mot en vägg) och slå kullerbyttor. Vi hade inte fått öva något innan eller fått något så likt en förklaring på hur man gör. Om man inte kunde skrattade alla, samtidigt som läraren skrev ned en bokstav bakom ens namn på ett papper... jättekul. Not.

När de började prata om att utöka antalet timmar idrott i skolan fick jag panik. Jag ville inte ha mer av den plågan idrotten var och är SÅ tacksam över att jag gått ut 9an innan detta blivit verklighet.

I gymnasiet fick jag en hemsk idrottslärare. Han tex vägrar att kalla en elev hens nya namn. Hen är transexuell och bytte namn efter att hen började på skolan, men läraren använder 2 år senare fortfarande det gamla namnet. Läraren har också sagt att han ser fram emot simningen så att han "får se alla tjejer". En elev som spelar i para-landslaget fick F i idrott och hälsa 1 för att hen inte kan springa och simma pga sin muskelsjukdom...
(Ja, den läraren är anmäld!)

Jag tentade av idrotten på en annan skola förra året och det är SÅ SKÖNT att aldrig mer vara tvingad att idrotta med andra. Har alltid skyllt på att sport inte är något för mig och att jag inte kan. Men har faktiskt börjat uppskatta det efter att jag blivit av med skolidrotten, eftersom det är på mina villkor och vill jag inte göra något så behöver jag inte. Deltar inte i gruppaktiviteter än, men det går minst lika bra att träna själv. Att jag kan uppskatta att röra mig nu är dock verkligen inte tack vare idrotten i skolan för den var inget annat än en ren plåga!

Jag är född 2003 och slutade 9an Juni 2019. Tvivlar lite på att skolidrotten är så mycket bättre nu. I teorin kan jag hålla med om att det låter bättre nu än när tex min mamma gick i skolan, men i praktiken - nej. Även om jag fattar att det varierar från skola till skola och att det finns guldkorn också.

 

[Islandshästryttare]

Skolidrotten är nog det ämnet som gett mig mest ångest genom hela grundskolan men jag har aldrig skolkat då jag är för plikttrogen. Jag kommer från en "sportig" familj, mamma spelade tex i stadslaget i fotboll några år. Gick i fem olika sporter samtidigt och la all sin fritid på alla sporter hon kunde "komma över". Pappa har lite likadan bakgrund, men med sportande föräldrar också. Och det har jag inte ärvt, jag hatar allt vad gruppaktiviteter innebär och hade alltid ont i magen och huvudet på tisdagar och torsdagar... dvs dagarna vi hade idrott på schemat.

Jag har alltid haft extremt svårt att acceptera min egen kropp och avskydde att byta om och duscha med de andra. Även att delta i gruppaktiviteter på det sättet som skolidrotten är (och var) är inte min grej. Troligen eftersom jag är autistisk.

Lärarna insåg i alla fall snabbt att det inte gick bra när eleverna fick välja lag själv. Någon blev ju alltid utfryst, så de började räkna 1, 2, 1, 2. Vilket ledde till att killarna skrek på oss "sämre" att ställa oss i en viss ordning så att de skulle slippa oss. Vilket lärarna köpte för vi kunde ju bara ställt oss någon annan stans i ledet Jag har haft över 10 idrottslärare, så det är inte bara en som gjort fel.

Som många andra nämnt var det ens prestation utan instruktioner/hjälp att förbättras som bedömdes. En gång fick vi en karta och kompass kastad till oss, sen skulle vi orientera en viss sträcka inom X antal minuter för att uppnå vissa betyg. En annan gång hade läraren lagt en liten matta i mitten av idrottshallen. En och en skulle vi gå fram och hjula, stå på händer (inte mot en vägg) och slå kullerbyttor. Vi hade inte fått öva något innan eller fått något så likt en förklaring på hur man gör. Om man inte kunde skrattade alla, samtidigt som läraren skrev ned en bokstav bakom ens namn på ett papper... jättekul. Not.

När de började prata om att utöka antalet timmar idrott i skolan fick jag panik. Jag ville inte ha mer av den plågan idrotten var och är SÅ tacksam över att jag gått ut 9an innan detta blivit verklighet.

I gymnasiet fick jag en hemsk idrottslärare. Han tex vägrar att kalla en elev hens nya namn. Hen är transexuell och bytte namn efter att hen började på skolan, men läraren använder 2 år senare fortfarande det gamla namnet. Läraren har också sagt att han ser fram emot simningen så att han "får se alla tjejer". En elev som spelar i para-landslaget fick F i idrott och hälsa 1 för att hen inte kan springa och simma pga sin muskelsjukdom...
(Ja, den läraren är anmäld!)

Jag tentade av idrotten på en annan skola förra året och det är SÅ SKÖNT att aldrig mer vara tvingad att idrotta med andra. Har alltid skyllt på att sport inte är något för mig och att jag inte kan. Men har faktiskt börjat uppskatta det efter att jag blivit av med skolidrotten, eftersom det är på mina villkor och vill jag inte göra något så behöver jag inte. Deltar inte i gruppaktiviteter än, men det går minst lika bra att träna själv. Att jag kan uppskatta att röra mig nu är dock verkligen inte tack vare idrotten i skolan för den var inget annat än en ren plåga!

Jag är född 2003 och slutade 9an Juni 2019. Tvivlar lite på att skolidrotten är så mycket bättre nu. I teorin kan jag hålla med om att det låter bättre nu än när tex min mamma gick i skolan, men i praktiken - nej. Även om jag fattar att det varierar från skola till skola och att det finns guldkorn också.

Vad tråkigt att höra att det inte blivit bättre nuförtiden. Hade ändå hoppats på att det gått framåt sen jag gick i skolan. Härligt att du kunnat börja träna lite iallafall! Själv tog det tills jag var runt 40 år innan jag kunde delta i en gruppaktivitet igen men ibland kan fortfarande ångesten komma på ett gruppass t.ex. även om det blir mer sällan. Låter verkligen som att du hade lärare på gymnasiet som hade en helt fruktansvärd människosyn. En sån person borde inte jobba i skolan alls enligt mig barn och ungdomar ska ha goda förebilder.

 

[Islandshästryttare]

Tack för alla svar! Är helt överväldigad av responsen i tråden. Väldigt tråkig läsning dock, många verkar ju ha haft lika hemska upplevelser av skolidrotten som jag. Hade ju hoppats att lite yngre människor som gått i skolan senare än mig hade haft bättre upplevelser men det verkar ju tyvärr vara mer undantag än regel. Helt fruktansvärt med lärare som sexuellt antastat elever.

 

[Takire]

Helt fruktansvärt med lärare som sexuellt antastat elever.

Det är det, och nu kom jag på att skolkamrater till mig ansåg att en av lärarna var åt det hållet. Jag märkte det aldrig själv så jag undrar hur det egentligen var. Känns konstigt att ha missat, men samtidigt var jag nog ofta rätt inzonad i mig själv. Även.andra saker har kunnat gå mig förbi så.

 

[Gnist]

Jag gillade idrott och rörelse redan innan det var aktuellt med någon skolidrott och var väldigt aktiv inom allehanda sporter på fritiden, så den påverkade inte min åsikt om fysisk aktivitet åt något håll.

Nu är det ju ca en evighet sedan jag idkade skolidrott/gympa men vi hade väldigt varierande och framförallt säsongspåverkade lektioner, både utom och inomhus. Utomhus på vinter = skidåkning/skridskoåkning/dra till pulkabacken ex.vis, blandat med vanlig innegympa, mycket konditionsbyggande övningar, mycket lagsporter, resor till badhuset för simning och sommartid blev det mycket fotboll, friidrott, löpning osv, men vi hade också flugspöteknik och såna där lite mer udda grejor ibland, som egentligen inte hade så mycket med idrott att göra

Vi hade också både långvandring med övernattning och cykelturer med övernattning, fick lära oss att använda spritkök och sån lite basic matlagning på såna mackapärer och det har ju iofs noll med idrott att göra, men ingick ändå i skolan några gånger/år, så "min" l/m-skola var en rätt aktiv sådan rent generellt och det speglade nog samhället rätt väl som det var där jag växte upp.

 

[MidnightSoul]

Jag gillade idrott och rörelse redan innan det var aktuellt med någon skolidrott och var väldigt aktiv inom allehanda sporter på fritiden, så den påverkade inte min åsikt om fysisk aktivitet åt något håll.

Nu är det ju ca en evighet sedan jag idkade skolidrott/gympa men vi hade väldigt varierande och framförallt säsongspåverkade lektioner, både utom och inomhus. Utomhus på vinter = skidåkning/skridskoåkning/dra till pulkabacken ex.vis, blandat med vanlig innegympa, mycket konditionsbyggande övningar, mycket lagsporter, resor till badhuset för simning och sommartid blev det mycket fotboll, friidrott, löpning osv, men vi hade också flugspöteknik och såna där lite mer udda grejor ibland, som egentligen inte hade så mycket med idrott att göra

Vi hade också både långvandring med övernattning och cykelturer med övernattning, fick lära oss att använda spritkök och sån lite basic matlagning på såna mackapärer och det har ju iofs noll med idrott att göra, men ingick ändå i skolan några gånger/år, så "min" l/m-skola var en rätt aktiv sådan rent generellt och det speglade nog samhället rätt väl som det var där jag växte upp.

Oj påmin mig inte om skridskor. Man lärade ta med sig egna eller lånade av nån man kände, annars fick man IG. Så enkelt när alla jämngamla man kände hade samma idrottsklass som en själv och ens föräldrar ansåg att det var för dyrt med skridskor. Bläääää

 

[BornAgain]

För min del var skolidrotten ett onödigt ont. Om den inte har blivit oändligt mycket bättre vore det ett fall framåt för folkhälsan att skippa den.

(När jag började på gymnasiet red jag, tränade wado kai karate tre gånger i veckan och cyklade fyra km till skolan varje dag. Men eftersom jag var rund och inte hade bollsinne fick jag ändå ständiga predikningar om vikten av att röra på sig samtidigt som jag blev placerad på bänken i lagsporter. Det enda jag lärde mig var att jag inte kunde och borde låta bli)

 

[godisklubba]

Vad tråkigt att höra att det inte blivit bättre nuförtiden. Hade ändå hoppats på att det gått framåt sen jag gick i skolan. Härligt att du kunnat börja träna lite iallafall! Själv tog det tills jag var runt 40 år innan jag kunde delta i en gruppaktivitet igen men ibland kan fortfarande ångesten komma på ett gruppass t.ex. även om det blir mer sällan. Låter verkligen som att du hade lärare på gymnasiet som hade en helt fruktansvärd människosyn. En sån person borde inte jobba i skolan alls enligt mig barn och ungdomar ska ha goda förebilder.

Så skönt att du kan delta i gruppträning nu! Trist att det ska ta sån tid att "laga" en människa bara

Jag kommer nog aldrig delta i gruppträning igen och går inte till tex gym där folk kan se mig göra saker. Jag känner inte något behov av det utan är väldigt tillfreds med mitt "tränande" själv

Håller med om att lärare i skolan ska vara förebilder för barnen/ungdomarna. Men tyvärr känns kulturen i idrott som ämne fortfarande lite macho och allmänt hård. Det känns som att det liksom hänger kvar sen förr och en sån sak sitter mycket djupare än att bara ändra några regler eller läroplanen, tror jag. Saker som inte skulle accepteras under en svenskalektion är liksom acceptabelt under en idrottslektion.
(Jag har gått på tre olika grundskolor och som sagt haft över 10 idrottlärare, så det är troligast inte kulturen på en ensam skola)

 

[mars]

Hatade det från början till slut. Är född -86. Gympan i skolan var det enda ämnet där man skulle veta allt redan från början. ”Nu ska vi spela fotboll” och så förväntades det att alla skulle veta hur man gjorde.

Kunde inte skrivit det bättre själv. Va likadant fast jag är ca 20 år äldre än dig.
Sen det klassiska som varit i alla år att eleverna har i uppgift att välja inför lag, så alltid samma personer kom sist. Kan inte för mitt liv begripa varför inte den uppgiften ligger på läraren.

 

[godisklubba]

För min del var skolidrotten ett onödigt ont. Om den inte har blivit oändligt mycket bättre vore det ett fall framåt för folkhälsan att skippa den.

(När jag började på gymnasiet red jag, tränade wado kai karate tre gånger i veckan och cyklade fyra km till skolan varje dag. Men eftersom jag var rund och inte hade bollsinne fick jag ändå ständiga predikningar om vikten av att röra på sig samtidigt som jag blev placerad på bänken i lagsporter. Det enda jag lärde mig var att jag inte kunde och borde låta bli)

Men så dubbelmoraliskt! Att först säga att du borde röra på dig mer och sen placera dig på bänken

Jag tycker för övrigt att det du räknade upp är att röra sig mycket. Så mycket har jag aldrig varit fysiskt aktiv i alla fall... och håller med om att ta bort skolidrotten vore bra. Eller åtminstone helt ta bort betygssättning i ämnet. Rörelse är säkert bra för inlärningsförmågan, men jag tycker inte att man ska bli betygssatt i ämnet. Speciellt inte om det är en bedömning utefter ens fysiska förmåga där alla ska uppnå samma sak. Parallellt med det lär vi oss (teoretiskt) att alla kroppar är byggda olika och har olika grundförutsättningar och kan nå olika långt. Bara lite motsägelsefullt...

 

[Sel]

Jag är född tidigt åttiotal och har BARA dåliga minnen från skolidrotten - inget annat ämne har någonsin gett så myket ångest och ont i magen, varit så tävlingsinriktat och dåligt upplagt. Numera gör det inte ont i magen längre, men ont i själen att läsa att så många har haft samma upplevelse.
Stryk skiten tycker jag, om de inte kan göra det bättre än så.