För min del har det gått varvet runt. I lågstadiet tyckte jag att det mesta var roligt. I mellanstadiet fick jag så många hårda bollar på mig att jag fick panik inför bollsporter, och så den vanliga mobbingvisan att bli vald sist och bli inmosad i väggar och redskap. Dessutom var jag minst i klassen och varken fjäderlätt, vig eller graciös. Början på högstadiet var tuff, men två grejer vände utvecklingen. Dels började jag träna en unghäst som jag var ute på jättemycket promenader med och sprang och hoppade. Dels fick jag en jättesnäll idrottslärare som gav mig löst koppel på lektionerna och lät mig göra vad sjutton jag ville i terrängspåret när de andra spelade bollspel. Jag sprang! Och upptäckte att jag orkade hela. Och fick bättre självförtroende och klarade att vara med på allt. Lämnade högstadiet med en fyra i betyg och behöll den i gymnasiet. Var aldrig någon stjärna men var med på allt och ledde uppvärmningar och lektioner!
Jag tycker att det är trist när det blir för mycket fokus på prestation på idrotten. Elitidrott på högsta nivå är i många fall inte ens särskilt bra för kroppen. Det är så mycket viktigare ur ett samhällsperspektiv att behålla barnets rörelseglädje så länge som möjligt. Att framhålla att all motion som blir av är bra motion. Att psykisk stress och ångest ofta kan lindras genom rörelse. Att fysisk belastning i ungdomen gör mycket stor skillnad för livskvaliteten på ålderns höst, särskilt för kvinnor. Och så vidare.