Skippa Dorper, om du vill ha den där lättskötta hobbyflocken med lite lättare tackor.
Folk tar betalt för någon korsning med Dorper i, det är (har varit) hypat. Korsningsfår är korsningsfår.
Korrekt använd Dorper i en köttrasuppfödning är naturligtvis bra, men i Hobbyflocken på naturbetesmarkkanske det är viktigare med viljan att föredra sly och att det är friska lättskötta djur.
Får äter alltså asp, sälg, rönn och björk och ädellöv utom bok, ibland tall, föga gran, men aldrig al - al får man hugga bort.
Ditt grovfoder, har du/får du analys på det?
Målet för vinterfoder till dräktiga tackor är 110-120 smb (jag vill ha 155), 10-11 mj, och max 450 NDF om jag förenklar.
Spätt näringsrikt foder alltså.
Det är foder som skulle gör Shettisar till vandrande spärrballonger med fång på nolltid.
Lättfödda hästar och dräktiga tackor kan alltså inte dela foder rakt av.
Jag ger mina Nordsvenskar i avel och växande unghästar det tackorna lämnar på foderbordet som "för grovt", som en del av kraftfodret. Det handlar om kanske 1 kg/häst per dygn.
Dessutom behövs det lämpligt kraftfoder i lagom givor (beroende på analysen av grovfodret) under åtminstone högdräktighet och de första sex veckorna av digivningen, om lamm och tackor är på stall. När de kommit ut på det näringsrika vårbetet, så ersätter betet även kraftfodret.
Det är fodret till den dräktiga tackan och lammen som avgör hur bra lammen kommer igång att växa och fortsätter växa och hur bra slaktlammen blir. Om man ligger i underkant på utfodringen, så får man mindre lamm, och tackor som ger sämre med mjölk och därmed sämre tillväxt hos lammen.
Det är också mycket viktigt att får får tillräckligt med rätt sorts mineraler. Får är extremt känsliga för Selenbrist.
Utfodringsprinciperna är identiska oavsett ras, men ju större tackan är desto mer äter hon såklart.
Lantraserna är mer "programmerade" på slyätande och örtätande än vad köttraserna inklusive Dorper är. Lantraserna väljer ofta "saftigt sly" före örter för att avsluta med gräs..
På lite utmagrad åkermark, och naturbetesmark, så passar helt enkelt lantraser bättre, eftersom de är konstruerade för att söka efter olika sorters ätliga växter (de äter dessutom sådant som man skulle kunna tro är oätligt som liljekonvalj).
Köttraserna är avlade för äta gräs och baljväxter på kultiverade betesmarker, de äter visserligen sly, men föredrar inte sly som lantraserna.
Fina skinn får man genom att fundera på lock, glans och eventuellt om djuren blir skäckiga. Dessutom blir ullen "bättre" på får som är rätt utfodrade, både näringsmässigt och avseende mineraler.
Det finns några olika sorters ull att hålla reda på (obs, jag förenklar):
Glansig Gotlandsull - mycket krusig per cm
Mjuk finfibrig Finull - mycket krusig men föga glans
Gobeläng ull - mindre krusig, något grövre
Ryaull - ännu mindre krusig (långkurvig snarare), något grövre
Köttrasull från t.ex. Texel, som ger kortare fibrer - utmärkt till ullblandningar för garn och stoppning
I princip all ull kan spinnas eller tovas, men de som tovar mycket brukar föredra Gobeläng eller Ryaull, medan de som vill ha mjukt garn att sticka av, gärna vill ha finullsgarn, eller en blandning finull samt någon andel gotland/gobeläng/ryaull. Ren gotlandsull blir "lite stum" som garn. Ryaull och delvis Gobelängullen blir lite grov som garn (passar bättre till raggsockor) och kan upplevas lite stickig.
Bäst lockar och bäst glans finns hos Gotlandsfåren. På Gotlandsfår har man avlat bort benägenheten att bli skäckig eller prickig hos, och eftersträvat jämnt färgade gråa skinn i olika nyanser med slutna lockar, även om det ibland förekommer mörkare partier längs ryggen eller benen ibland, men det är inte önskvärt hos de renrasiga. Sveriges talrikaste fårras.
Vill man ha fin, mjuk ull med små lockar men sämre glans än hos Gotlandsfår, så kan man använda rasen Finull, som alltså gett namn till ulltypen "Finull". De finns Svarta, vita eller bruna enfärgade. De har en benägenhet att ge många lamm, vilket är både positivt och negativt, fyrlingar och femlingar är jobbigt för fåraherden, men benägenhetn utnyttjas vid korsning med köttraser som brukar ge få lamm (1-2).
Min ras (Helsingefår) ger mycket skäckar med både stora och små mönster (ibland tre-fyrfärgade ljust grått, brunt, svart och vitt), och även en del nougatbruna eller beiga fällar, men de är mindre lockiga och mindre glansiga än än Gotlandsfår och finull. Ryaull är vanligast, men de kan också ha gobeläng eller finull, och har oftast grövre ull än Finullsfår, och som hos alla allmogefår förekommer inslag av märghår och dödhår.
Det finns fler raser som ger olika färger, där skäckar förekommer med varierande teckning är vanligt. Ovan bara några exempel.
Välj någon några egenskaper som du attraheras av, och sök en ras som ger egenskaperna.
Använd bra baggar ur den rasen konsekvent i ett antal generationer 3-5 åtminstone, i fjärde-femte generationen så kommer du då nästan ha renrasiga får i den ras vars egenskaper du var intresserad av.
Om du blandar hit och dit bland raserna, i tron att du ska få fram får som har t.ex. färgerna från en ras, modersegenskaperna från en annan ras, lättföddheten från en tredje ras, ulltypen från en fjärde ras o.s.v., så fungerar det inte riktigt så. Hur generna kombineras och vilken effekt korsningar i flera led verkligen ger, är oerhört komplicerat.
Då satsar du på att avla fram en ny fårras, vilket tar enormt lång tid och ett enormt engagemang.
Avla istället dina får mot renrasigt enligt ovan.
Jag började själv min bana inom fåruppfödning för drygt 20 år sedan med en liten grupp korsningsfår (tre stycken) av köttrastyp, köpta från en bekant.
När jag sedan efter några år, började förstå mer om egenskaper, och vilka får som passar på just min gård, så insåg jag att det var enklare med renrasigt, eftersom egenskaper följer rasen.
Jag valde att köpa fem renrasiga tackor i en ras jag verkligen ville hålla på med, jag behöll de blandrastackor jag redan hade och betäckte även dem med renrasiga baggar ur den valda rasen, och slaktade alla blandraslamm. Det tog åtta år innan blandrasfåren "tog slut" på gården.