Jag brukar se mig själv som en person som mer ser till personlighet än till yttre attribut och eventuell kategori hos dom jag möter. Ändå har jag märkt några tendenser hos mig själv som jag undrar var dom kommer ifrån... Är det människans inneboende förkärlek för att sortera allt vi upplever i fack som spökar med mig? Eller är det så att jag faktiskt är en rasist?
Vissa människor är ju väldigt tydliga med att det ska vara en viss ras. Somliga är islandshästfrälsta, andra kan inte tänka sig något annat än halvblod, ytterligare några vurmar för fjordingar och andra för araber, frieserhästar, lipizzanare eller spanska hästar. Det är som att det hos vissa människor finns något speciellt band till just en viss hästras.
Jag har som sagt sett mig som en openminded, en som gillar alla sorters hästar oavsett ras. Men jag märker ändå att det är något som tillalar mig extra mycket med en viss ras. Ser jag en sån så tittar jag till extra, det är bara som en särskild känsla i hjärtat.
Hur kan det ha blivit så? Och varför?
Den första bekantskap jag minns var en korsning mellan halvblod och nordsvensk. Han var min lägerhäst på mina två första ridläger. Han var latare än en tvärdöd flodhäst, men han var coolast och snällast i världen. Sen var jag i övre tonåren när jag fick rida en riktig kallblodstravare, en superrolig kille som jag blev jätteförtjust i. Jag minns att vi travade iväg i en i mitt tycke normalfrisk trav, men när jag vände mig om var alla kompisar borta. När vi hade stannat och väntat en stund kom dom galopperandes som dårar i horisonten. DET var ett travsteg som hette duga det!
Sen dröjde det många år tills jag fick förmånen att sitta på ett kallblod igen, denna gång en äkta nordsvensk brukshäst. Han användes mest till körning, men skulle gå med en lektion på ett ridläger. Dom andra på lägret var halvblodsdamer som rynkade på näsan åt allt med kraftig man och hovskägg, men jag räckte glatt upp handen när frågan kom på tal. Jag fick många konstiga nedlåtande blickar, men när jag satt upp – jiiiisus vilken härlig upplevelse! Nordsvenskkillen tyckte att det var lite lattjolajbans att bli riden för ovanlighetens skull, och gick och spände sig och visade upp sig, frustade och taktade. Den dressyrlektionen svävade jag på moln. Han var sååå underbar! Den ökade traven jag upplevde när jag släppte fram alla dom många hundra kilosarna på diagonalen, är något av det häftigaste jag gjort i ridväg!
Sen har jag varit iväg på långweekendturer, där jag har fått sitta på nordsvenska travare. Och dessa underbara härliga hästar har gått rakt in i hjärtat på mig, som hade dom en extra gräddfil in dit! Först han som ridledaren inte vågade ge till någon deltagare förrän hon hade sett hur vi red. Han var pigg. Och då menar jag PIGG. Och stark. Folk hade visst blivit rädda för honom, och hon undrade om det var OK med mig att rida honom. He he – om det var OK? Men självklart!! Give him to me – me löööööööv!! Jag kan nog inte påminna mig en enda gång jag har suttit på en häst som jag har tyckt varit FÖR pigg (så länge energin går framåt och inte uppåt, vill säga). Jag vill ju att det ska gå undan!
Och på ett annat ställe fick jag stifta bekantskap med den muttriga nordsvenskefarbrorn som kunde ha lite åsikter. Men jag hade aldrig några som helst problem med honom. Också en kille utan krusiduller, gick fram överallt, bra fart, tvekade inte. Pigg och cool. Cool och pigg.
Sen var det en av dom absolut härligaste och roligaste hästar jag suttit på. Lilla norsvenska tjejen, som inte hade något stopp. Hon gick fram precis överallt där du styrde henne. Hon forsade rakt igenom snårskog, och jag lovar att hade jag styrt mot en stenmur så hade jag nästan förväntat mig att hon skulle mörsat rakt igenom den. En av dom tuffaste coolaste härligaste ivrigaste piggaste hästar jag suttit på! Svår att hålla, trots att hon var mjuk och känslig. Jag fick tänka, rida och aktivera henne varje sekund, annars drog hon iväg. Så himla rolig! Och grymt snabb var hon. Trots att hon var liten kunde hon springa ifrån större och lättare hästar med längre ben, jävlar vilken galopp hon hade, har nog aldrig ridit så fort.
Varje gång jag ser en nordsvensk så suger det i hjärtat och jag kan inte låta bli att kasta långa blickar. Jag sitter ibland och drömmer bland nordsvenskannonser. Men jag förstår inte riktigt varför inte denna underbara hästras skulle kunna användas till något annat än skogsmulleridning eller körning? Man ser ju nästan aldrig någon nordsvensk i något annat ridsammanhang än just skogsturer, och jag ser aldrig i annonserna någon nordsvensk som har någon utbildningsnivå.
Jag har fått förklarat för mig att nordsvenskar inte har tålamod att ridas dressyr på, att dom tycker att det är tråkigt. Men beror inte det på hur man lägger upp träningen? Att harva i ridhus eller på ridbana och bara rida runt runt runt hela tiden tycker egentligen jag också är vansinnigt enahanda (men nu är det ju det jag är utlämnad till som ridskoleryttare). Hade jag haft möjlighet att bestämma själv skulle jag rida mycket mer omväxlande. Men för den sakens skull kan man väl ändå rida dressyrrörelser? Och så har jag fått förklarat för mig att dom inte kan hoppa. Jag undrar lite över det också... Brukshästarna är kanske lite väl tunga i kroppen, men nordsvenska travare kan ju nästan vara som ett kraftigare halvblod. Skulle inte dom kunna hoppa?.... En meter skulle man väl kunna lära dom flesta hästar att ta sig över, eller?....
Nåja. Det spelar väl egentligen ingen roll. Men nånting är det ändå med dessa nordsvenskar som har kapat mitt hjärta, och jag önskar att jag hade möjlighet att nån gång lära känna någon av dessa roliga hästar lite närmare.
Här är några av de underbara typer jag mött:
Vissa människor är ju väldigt tydliga med att det ska vara en viss ras. Somliga är islandshästfrälsta, andra kan inte tänka sig något annat än halvblod, ytterligare några vurmar för fjordingar och andra för araber, frieserhästar, lipizzanare eller spanska hästar. Det är som att det hos vissa människor finns något speciellt band till just en viss hästras.
Jag har som sagt sett mig som en openminded, en som gillar alla sorters hästar oavsett ras. Men jag märker ändå att det är något som tillalar mig extra mycket med en viss ras. Ser jag en sån så tittar jag till extra, det är bara som en särskild känsla i hjärtat.
Hur kan det ha blivit så? Och varför?
Den första bekantskap jag minns var en korsning mellan halvblod och nordsvensk. Han var min lägerhäst på mina två första ridläger. Han var latare än en tvärdöd flodhäst, men han var coolast och snällast i världen. Sen var jag i övre tonåren när jag fick rida en riktig kallblodstravare, en superrolig kille som jag blev jätteförtjust i. Jag minns att vi travade iväg i en i mitt tycke normalfrisk trav, men när jag vände mig om var alla kompisar borta. När vi hade stannat och väntat en stund kom dom galopperandes som dårar i horisonten. DET var ett travsteg som hette duga det!
Sen dröjde det många år tills jag fick förmånen att sitta på ett kallblod igen, denna gång en äkta nordsvensk brukshäst. Han användes mest till körning, men skulle gå med en lektion på ett ridläger. Dom andra på lägret var halvblodsdamer som rynkade på näsan åt allt med kraftig man och hovskägg, men jag räckte glatt upp handen när frågan kom på tal. Jag fick många konstiga nedlåtande blickar, men när jag satt upp – jiiiisus vilken härlig upplevelse! Nordsvenskkillen tyckte att det var lite lattjolajbans att bli riden för ovanlighetens skull, och gick och spände sig och visade upp sig, frustade och taktade. Den dressyrlektionen svävade jag på moln. Han var sååå underbar! Den ökade traven jag upplevde när jag släppte fram alla dom många hundra kilosarna på diagonalen, är något av det häftigaste jag gjort i ridväg!
Sen har jag varit iväg på långweekendturer, där jag har fått sitta på nordsvenska travare. Och dessa underbara härliga hästar har gått rakt in i hjärtat på mig, som hade dom en extra gräddfil in dit! Först han som ridledaren inte vågade ge till någon deltagare förrän hon hade sett hur vi red. Han var pigg. Och då menar jag PIGG. Och stark. Folk hade visst blivit rädda för honom, och hon undrade om det var OK med mig att rida honom. He he – om det var OK? Men självklart!! Give him to me – me löööööööv!!
Jag kan nog inte påminna mig en enda gång jag har suttit på en häst som jag har tyckt varit FÖR pigg (så länge energin går framåt och inte uppåt, vill säga). Jag vill ju att det ska gå undan! Och på ett annat ställe fick jag stifta bekantskap med den muttriga nordsvenskefarbrorn som kunde ha lite åsikter. Men jag hade aldrig några som helst problem med honom. Också en kille utan krusiduller, gick fram överallt, bra fart, tvekade inte. Pigg och cool. Cool och pigg.
Sen var det en av dom absolut härligaste och roligaste hästar jag suttit på. Lilla norsvenska tjejen, som inte hade något stopp. Hon gick fram precis överallt där du styrde henne. Hon forsade rakt igenom snårskog, och jag lovar att hade jag styrt mot en stenmur så hade jag nästan förväntat mig att hon skulle mörsat rakt igenom den. En av dom tuffaste coolaste härligaste ivrigaste piggaste hästar jag suttit på! Svår att hålla, trots att hon var mjuk och känslig. Jag fick tänka, rida och aktivera henne varje sekund, annars drog hon iväg. Så himla rolig! Och grymt snabb var hon. Trots att hon var liten kunde hon springa ifrån större och lättare hästar med längre ben, jävlar vilken galopp hon hade, har nog aldrig ridit så fort.
Varje gång jag ser en nordsvensk så suger det i hjärtat och jag kan inte låta bli att kasta långa blickar. Jag sitter ibland och drömmer bland nordsvenskannonser. Men jag förstår inte riktigt varför inte denna underbara hästras skulle kunna användas till något annat än skogsmulleridning eller körning? Man ser ju nästan aldrig någon nordsvensk i något annat ridsammanhang än just skogsturer, och jag ser aldrig i annonserna någon nordsvensk som har någon utbildningsnivå.
Jag har fått förklarat för mig att nordsvenskar inte har tålamod att ridas dressyr på, att dom tycker att det är tråkigt. Men beror inte det på hur man lägger upp träningen? Att harva i ridhus eller på ridbana och bara rida runt runt runt hela tiden tycker egentligen jag också är vansinnigt enahanda (men nu är det ju det jag är utlämnad till som ridskoleryttare). Hade jag haft möjlighet att bestämma själv skulle jag rida mycket mer omväxlande. Men för den sakens skull kan man väl ändå rida dressyrrörelser? Och så har jag fått förklarat för mig att dom inte kan hoppa. Jag undrar lite över det också... Brukshästarna är kanske lite väl tunga i kroppen, men nordsvenska travare kan ju nästan vara som ett kraftigare halvblod. Skulle inte dom kunna hoppa?.... En meter skulle man väl kunna lära dom flesta hästar att ta sig över, eller?....
Nåja. Det spelar väl egentligen ingen roll. Men nånting är det ändå med dessa nordsvenskar som har kapat mitt hjärta, och jag önskar att jag hade möjlighet att nån gång lära känna någon av dessa roliga hästar lite närmare.
Här är några av de underbara typer jag mött:
