- Svar: 4
- Visningar: 445
... men jag står stilla, fortfarande väntandes på att livet ska börja trots att det nu bara är ett år kvar till 30.
Det är på dagar som den här som jag inser hur lite avtryck jag gör i andras liv, och det gör ont att bli påmind. Ingen (utöver den absolut närmsta familjen) skulle märka om jag försvann. Så småningom skulle de få reda på det, och några skulle bli ledsna, men få skulle sakna mig. Hur kan man sakna någon man nästan aldrig träffar?
Ingen partner (och vill ju egentligen inte heller ha någon). Inga nära vänner som jag kan prata om precis vad som helst med. Det är också svårt att skaffa vänner när man inte är så haj på det sociala spelet, och när sociala tillställningar tömmer en på batteri för flera dagar framåt. På vardagarna jobbas det, och på helgerna går all tid till att vila upp mig för att orka med kommande vecka. En enda plan en enda dag stressar mig så mycket att hela dagen blir "uppbokad".
Jag har varit så trött, så länge. Någon gång i tonåren tog energin liksom bara slut och kom aldrig tillbaka igen. Ofta blir det som dimma i huvudet. Även saker som jag kan ha sett fram emot väldigt länge brukar bli jobbiga att ta sig igenom, för på ett ögonblick försvinner all ork och hjärnan stänger av. Hemmet är ofta kaos för att det inte finns någon energi till att hålla det iordning. Enda anledningen till att det inte är fullständig misär är för att det dåliga samvetet smyger sig på (mina katter går före allt, de förtjänar bättre) och till slut triggar igång en städning som tenderar att pågå långt in i natten.
Jag vet lika lite vad jag "vill bli" idag som jag visste för 10 år sedan. Jag känner mig vilse och otillräcklig. Jobben kräver en stresstålig, snabblärd, effektiv, och självständig individ som är en bra team player. Jag är inget utav det. Det finns inget jag brinner för som kan bli en karriär. Jag har inte haft ett enda jobb i mitt liv där jag inte förr eller senare får ett sammanbrott p.g.a. stress eller för att någon gav feedback som inte var 100 % positiv. Börjar jag gråta så gråter jag sedan hela dagen. Inte så attraktivt för en arbetsgivare.
Jag förstår att jag skulle behöva kontakt med en psykolog. Jag har försökt några gånger förut. Under tonåren, när jag inte klickade med psykologen. Efter att hon satt mig på antidepressiva (som jag går på än idag) så sade hon att jag saknade motivation att bli bättre och släppte mig. Jag hade en psykolog under studietiden, men efter att hon blandade ihop mig med en annan patient tappade jag förtroendet fullständigt. Hade också en psykolog som inte kändes bra när jag blev sjukskriven för några år sedan. Jag fick då en remiss till en klinik jag hört gott om, men när jag äntligen, äntligen, äntligen hade samlat upp orken till att kontakta dem så sade de bara att de hade fullt och inte kunde hjälpa mig.
Jag förstår att det ligger något mer bakom. Jag misstänker starkt autism, kanske ADHD, kanske båda. På något vis hade det varit skönt att få en diagnos, men jag vet inte ens hur man ska börja? Jag är rädd att bli skrattade åt om jag skulle nämna det för vården, eller att de skulle himla med ögonen för att det tycks vara "inne" med diagnoser just nu. Och tanken på en så lång väntan innan processen ens kommer igång känns övermäktigt på något vis. Hur ska jag orka, när jag inte orkar något annat i livet?
Tiden går och går och går. Jag blir äldre men kommer ingen vart. Andra utbildar sig, klättrar i karriären, och/eller bildar familj, eller reser, eller umgås med vänner... Jag sitter här, ensam i offerkoftan, och undrar om livet någonsin kommer att börja.
Det är på dagar som den här som jag inser hur lite avtryck jag gör i andras liv, och det gör ont att bli påmind. Ingen (utöver den absolut närmsta familjen) skulle märka om jag försvann. Så småningom skulle de få reda på det, och några skulle bli ledsna, men få skulle sakna mig. Hur kan man sakna någon man nästan aldrig träffar?
Ingen partner (och vill ju egentligen inte heller ha någon). Inga nära vänner som jag kan prata om precis vad som helst med. Det är också svårt att skaffa vänner när man inte är så haj på det sociala spelet, och när sociala tillställningar tömmer en på batteri för flera dagar framåt. På vardagarna jobbas det, och på helgerna går all tid till att vila upp mig för att orka med kommande vecka. En enda plan en enda dag stressar mig så mycket att hela dagen blir "uppbokad".
Jag har varit så trött, så länge. Någon gång i tonåren tog energin liksom bara slut och kom aldrig tillbaka igen. Ofta blir det som dimma i huvudet. Även saker som jag kan ha sett fram emot väldigt länge brukar bli jobbiga att ta sig igenom, för på ett ögonblick försvinner all ork och hjärnan stänger av. Hemmet är ofta kaos för att det inte finns någon energi till att hålla det iordning. Enda anledningen till att det inte är fullständig misär är för att det dåliga samvetet smyger sig på (mina katter går före allt, de förtjänar bättre) och till slut triggar igång en städning som tenderar att pågå långt in i natten.
Jag vet lika lite vad jag "vill bli" idag som jag visste för 10 år sedan. Jag känner mig vilse och otillräcklig. Jobben kräver en stresstålig, snabblärd, effektiv, och självständig individ som är en bra team player. Jag är inget utav det. Det finns inget jag brinner för som kan bli en karriär. Jag har inte haft ett enda jobb i mitt liv där jag inte förr eller senare får ett sammanbrott p.g.a. stress eller för att någon gav feedback som inte var 100 % positiv. Börjar jag gråta så gråter jag sedan hela dagen. Inte så attraktivt för en arbetsgivare.
Jag förstår att jag skulle behöva kontakt med en psykolog. Jag har försökt några gånger förut. Under tonåren, när jag inte klickade med psykologen. Efter att hon satt mig på antidepressiva (som jag går på än idag) så sade hon att jag saknade motivation att bli bättre och släppte mig. Jag hade en psykolog under studietiden, men efter att hon blandade ihop mig med en annan patient tappade jag förtroendet fullständigt. Hade också en psykolog som inte kändes bra när jag blev sjukskriven för några år sedan. Jag fick då en remiss till en klinik jag hört gott om, men när jag äntligen, äntligen, äntligen hade samlat upp orken till att kontakta dem så sade de bara att de hade fullt och inte kunde hjälpa mig.
Jag förstår att det ligger något mer bakom. Jag misstänker starkt autism, kanske ADHD, kanske båda. På något vis hade det varit skönt att få en diagnos, men jag vet inte ens hur man ska börja? Jag är rädd att bli skrattade åt om jag skulle nämna det för vården, eller att de skulle himla med ögonen för att det tycks vara "inne" med diagnoser just nu. Och tanken på en så lång väntan innan processen ens kommer igång känns övermäktigt på något vis. Hur ska jag orka, när jag inte orkar något annat i livet?
Tiden går och går och går. Jag blir äldre men kommer ingen vart. Andra utbildar sig, klättrar i karriären, och/eller bildar familj, eller reser, eller umgås med vänner... Jag sitter här, ensam i offerkoftan, och undrar om livet någonsin kommer att börja.
