N
notok
Jag är nästan helt säker på att min sheltie Zimba har epilepsi . Han blir 8 år gammal i april och ända sedan han var ca 2 har han haft några anfall /år.
I början varade anfallen i ca 2-3 minuter och har sakta blivit längre. Idag gick det upp till hela 25(!) minuter innan han var helt återställd -så långa anfall har han aldrig haft förut.
Jag har sökt runt lite på internet och tycker att beskrivningarna känns överensstämmande med hans tillstånd. Jag har förut läst att man bör ta tiden på anfallen (därför vet jag att det varade i ca 25 minuter). Skrev ner hela händelseförloppet som jag minns det. Vad tror ni?
----
Klockan 11.00 hörde jag Zimba springa in till mig (han brukar ligga vid dörren) -något som är mycket ovanligt. Inte att han kommer, men att han springer. Först tänkte jag att han kanske jagade en fluga, men när jag kunde se honom såg jag att han krampade. Det var främst höger sida och huvudet var böjt längs med kroppen. Han sprang nästan in i väggen, han kunde inte balansera ordentligt. Han var stel och benen var styva. Han la sig ner och jag höll honom nära och klappade honom över hela kroppen utan att anfallet tonade ut.
Efter några minuter lyfte jag upp honom i sängen och fortsatte samma behandling där. Han verkade slappna av lite. Ögonen var vattniga (tänk dig en människa som ska börja gråta). Han uppträdde oroligt. Rädd att jag skulle försvinna. När jag slutade prata med honom blev han märkbart oroligare. När jag kollade vad klockan var stod hon på 11.10. Då började jag bli orolig. Anfallen brukar bara vara i några minuter, absolut inte 10!
Ringde mamma därefter och anfallet fortsatte. Efter några minuter började han slappna av mer och mer, men uppenbart medtagen och inte bra. Jag satt och pratade med honom och klappade honom hela tiden.
Ca kl. 11.15 verkade han tillräckligt bra för att gå själv, så jag satte ner honom på golvet och gick någon meter bort. Han ville absolut inte vara själv och försökte komma till mig, men bakbenen, framför allt vänster bak, ville inte samarbeta och vi förflyttade oss åter igen till sängen och fortsatte med prat och klappningar. Ögonen var fortfarande vattniga, han var orolig och skakade. Framför allt i vänster bak. Han lugnade sakta ner sig efter det och man kunde känna att han slappnade av mer och mer.
Klockan 11.22 märktes det bara av på ögonen. De var fortfarande tomma (som om han stirrade ut i tomma intet) och vattniga. Då var det över. Han mådde nästan helt bra. Började röra på sig mer och mer. Lyfte ner honom från sängen och han gick. Det märktes dock på hans sätt att han inte var helt återställd. Han var väldigt närgången och fortfarande lite orolig i blicken, men efter ytterligare några minuter var han sitt vanliga jag igen.
Under hela anfallet sökte han min blick och lugnande ord.
Har ringt djursjukhuset och de tyckte inte att han behövde komma in nu när han mådde bättre, men vi ska boka tid för undersökning när mamma kommer hem sen (lösa det så jag kan ha bilen) så förhoppningsvis får han komma dit snart.
I början varade anfallen i ca 2-3 minuter och har sakta blivit längre. Idag gick det upp till hela 25(!) minuter innan han var helt återställd -så långa anfall har han aldrig haft förut.
Jag har sökt runt lite på internet och tycker att beskrivningarna känns överensstämmande med hans tillstånd. Jag har förut läst att man bör ta tiden på anfallen (därför vet jag att det varade i ca 25 minuter). Skrev ner hela händelseförloppet som jag minns det. Vad tror ni?
----
Klockan 11.00 hörde jag Zimba springa in till mig (han brukar ligga vid dörren) -något som är mycket ovanligt. Inte att han kommer, men att han springer. Först tänkte jag att han kanske jagade en fluga, men när jag kunde se honom såg jag att han krampade. Det var främst höger sida och huvudet var böjt längs med kroppen. Han sprang nästan in i väggen, han kunde inte balansera ordentligt. Han var stel och benen var styva. Han la sig ner och jag höll honom nära och klappade honom över hela kroppen utan att anfallet tonade ut.
Efter några minuter lyfte jag upp honom i sängen och fortsatte samma behandling där. Han verkade slappna av lite. Ögonen var vattniga (tänk dig en människa som ska börja gråta). Han uppträdde oroligt. Rädd att jag skulle försvinna. När jag slutade prata med honom blev han märkbart oroligare. När jag kollade vad klockan var stod hon på 11.10. Då började jag bli orolig. Anfallen brukar bara vara i några minuter, absolut inte 10!
Ringde mamma därefter och anfallet fortsatte. Efter några minuter började han slappna av mer och mer, men uppenbart medtagen och inte bra. Jag satt och pratade med honom och klappade honom hela tiden.
Ca kl. 11.15 verkade han tillräckligt bra för att gå själv, så jag satte ner honom på golvet och gick någon meter bort. Han ville absolut inte vara själv och försökte komma till mig, men bakbenen, framför allt vänster bak, ville inte samarbeta och vi förflyttade oss åter igen till sängen och fortsatte med prat och klappningar. Ögonen var fortfarande vattniga, han var orolig och skakade. Framför allt i vänster bak. Han lugnade sakta ner sig efter det och man kunde känna att han slappnade av mer och mer.
Klockan 11.22 märktes det bara av på ögonen. De var fortfarande tomma (som om han stirrade ut i tomma intet) och vattniga. Då var det över. Han mådde nästan helt bra. Började röra på sig mer och mer. Lyfte ner honom från sängen och han gick. Det märktes dock på hans sätt att han inte var helt återställd. Han var väldigt närgången och fortfarande lite orolig i blicken, men efter ytterligare några minuter var han sitt vanliga jag igen.
Under hela anfallet sökte han min blick och lugnande ord.
Har ringt djursjukhuset och de tyckte inte att han behövde komma in nu när han mådde bättre, men vi ska boka tid för undersökning när mamma kommer hem sen (lösa det så jag kan ha bilen) så förhoppningsvis får han komma dit snart.
Senast ändrad av en moderator: