Enmanshund

[Lillefrun]

Igår var vi ute ett par timmar men såg till att Alvin och Milou hela tiden hade tillgång till skugga och vatten och dom hade kylvästar på sig och jag spolade av dom på hela kroppen med ljummet/kallt vatten.

Det tråkiga och bra samtidigt är att dom är så kopplade till just mig, det negativa är att dom lätt stressar upp sig när dom inte kan vara med mig. Jag var i och badade en stor del av tiden och då var dom inte nöjda. Fick hitta på saker som att leta mat, tugga ben och ett litet träningspass för att bryta lite men sen är det viktigt för dom att acceptera att jag inte är hos dom hela tiden så då ignorerade jag dom helt och tänkte att dom ger upp. Men det tar lång tid innan dom slappnar av. Alvin är lugnast och lägger sig men Milou tycker det är jobbigt.

Tränar aktivt på att dom ska kunna slappna av utan mig, har gjort det med båda från början men det är ändå svårt. Som igår. Jag var några meter bort och badade, dom kunde höra mig prata och ändå blir dom oroliga. Har läst och pratat med andra kinesägare och uppfödare om att kineser verkligen älskar sin familj men att dom alltid väljer ut en specifik person som dom tyr sig till mest. Och jag bor själv så då är det ju mig dom fått stå ut med , stackarna har ju inte haft något val även om dom i perioder när jag varit sjuk och borta längre perioder bott hos mina föräldrar. Men vi tre har vi ju ett väldigt tätt band som aldrig sviktar. Dom har valt mig.

Men jag vill att dom ska vara ok med att bara ligga och vila, passivitet och vara okej med att det är andra som hanterar dom vilket Alvin är. Men det är fasligt svårt faktiskt med Milou. Vi har kommit så långt att han kan vänta i bilen utan att skälla och yla om jag går iväg men alla andra stannar i bilen, förr fick han spelet även om han inte var ensam men nu lägger han sig ner. Så fort det är möjligt ber jag mamma gå med honom i kopplet och testar även med pappa ibland och mormor och mitt ex men dom klarar det inte lika bra. Och instruktören på klubben försökte men hon hade också svårt att få honom att slappna av utan mig.

Det är liksom inte det bara att han vill ha just mig, han vill VARA hos mig. Som igår. Det rimliga var ju att göra som Alvin och njuta på gräsmattan och sola lite varvat med skugga. Men Milou försökte springa till mig fast han var fastbunden och jag bara var några meter bort. För att han ville se mig och vara hos mig.

Jag tror vi testat i princip allt nu, men tänker att det gäller att ha is i magen och tålamod. Han är inte lastgammal utan kommer lugna ner sig. Får väl acceptera att jag fått en riktig enmanshund.

Hur är era hundar? Har dom valt ut en särskild person? Hur är dom när dom inte kan vara precis hos er? Ni som bor flera, har era hundar någon favorit människa?

edit, jag vet mycket väl hur det ska vara och hur man så att säga ”ska” träna men det är inget som biter på Milou. Vet allt med passivitetsträning, ensamhetsträning, stärka honom osv så ber inte om råd utan mer om någon har liknande upplevelser

 

[Fetaost]

Nja, det är lite olika favvoperson beroende på vad som ska ske. Tex så föredrar gamlingen min sambo när det ska mysas men mig när vi är ute och går. Han lyssnar bättre på mig. Men på det stora hela så är det små skilnader och inget som har betydelse i vår vardag.
Överlag är båda hundarna väldigt glada i alla folk och har inga problem att lämnas bort eller liknande.
Har inte tränat dem i detta öht utan det är deras natur.

 

[Red_Chili]

Mycket av sånt där är ju genetiskt också. Just därför hör jag mig noga för om hur föräldrahundarna och släktingar är, för tex sådant syns inte ens på BPH eller MH. Sedan är det väl som med mycket annat att man kan förstärka och "matta ut" vissa personlighetsdrag till en viss gräns.

För egen del så har jag ju valt hundar av en ras som är känd för att ha bra av-knapp. De vill ha full fart eller ingen fart, och så är de självständiga och orädda på det, även om de såklart älskar sin familj också. Men det gör att så länge de mår bra och inte har massor av överskottsenergi, då är det inte direkt komplicerat att få dem att koppla av oavsett miljö. Mina kan ligga och koppla av lika bra hemma som ute på vandring eller på tävlingsplatser eller på besök hemma hos främlingar.

Det är inget jag tränat medvetet på, utan de får helt enkelt hänga med på våra vardagliga aktiviteter (jag hittar inte på något "extra" bara för miljöträning) och håller koll så att tex unga valpar inte har något olämpligt att tugga på när det är dags att vila.

Sedan är det klart, om jag planerat att vara borta en hel kväll på födelsedagsfirande eller liknande med mycket människor, mycket spring, mycket ätbart inom nåbar höjd för en lång salukinos, då ser jag till att ge dem rejäl motion innan så att de faktiskt är trötta också, för då sover de lite extra bra. Men även om det inte går av någon anledning, så vet jag att de kan ligga och koppla av. Det som kan krävas då är att jag någon gång extra får påminna dem om att inte stjäla mat från borden eller tigga från främlingar.

 

[Gnist]

Mina blir lite per automatik enkvinnashundar på så vis att matte är viktigaste människan som finns, men de är inte fixerade vid mig.
De kopplar av oavsett vad jag gör, de fixar galant att lämnas ensamma/i sällskap med andra människor utan att bli stressade.

Enmanshund har för mig noll att göra med fixering vid en person på så vis att de alltid måste vara som ett plåster på denna. Det för mig är mer ett problem med psyket/separationsångest.

 

[Bulldoozer]

Har haft "enmans" hundar i min närhet som snarare varit helt fixerade vid en person med separationsångest som följd. Tror det är både genetiskt och att en del ägare undermedvetet stärker beteendet då det i början är rart att hunden är så husse/matte-kär och när man väl inser nackdelarna så har beteendet blivit befäst.
Har haft hundar som är lite mer enmans hundar men som ändå accepterat andra och funkat utan problem att lämna själva utan separationsångest.
Numera tränar både jag och maken hundarna samt att jag vid tillfälle låter andra prova träna dom ibland då jag tycker det för mig är positivt om andra kan träna mina hundar (tex om jag skulle få för mig att resa bort eller blir skadad). Nessie var verkligen inte en enmans hund utan hängde glatt på den människa som erbjöd jobb. De vi har hemma nu är glada i den människa som råkar vara hemma, om flera är hemma så den som erbjuder aktivitet eller i Nikes fall den det går att ligga och sova med..

 

[inverterad]

Det här kommer kanske att låta lite hårt, men: konceptet "enmanshund" handlar för mig antingen om bristande träning/felaktig träning, eller en hund som inte är helt mentalt stabil dvs socialt osäker. Alla mina hundar har haft olika relationer till olika personer i familjen och har i olika grader prioriterat mig därför att jag bidragit med det som för dem har mest värde dvs träning och fokuserat arbete. Men alla har gått att lämna bort utan minsta problem och vem som helst har kunnat ta kopplet och gå iväg. Att hunden ska fixa att sitta uppbunden ser jag som en ren tränings/lydnadsfråga.

Jag håller med @Gnist Och @Bulldoozer att begreppet ofta romantiseras av människor som gärna vill läsa in "kärlek" och "ett speciellt band" när det istället mer handlar om bristande träning och/eller bristande socialitet. Jag arbetar aktivt för att mina hundar INTE ska vara enmanshundar - det gör livet enklare och roligare för både mig och dem.

 

[tuaphua]

Min hund tyr sig till mig främst. Men hon är väldigt social och umgås gärna med sambo, vänner/familj och tycker även främlingar är spännande och kul. Föräldrarna var väldigt trygga och sociala. Och uppfödaren är bra på att få fram trygga individer, både vad gäller avel, socialisering och rätt hund till rätt människa.
Och min tjej är rätt orädd öht. Det är en mjuk individ. Men inte otrygg. Hon var sen i utvecklingen, som den linjen kan vara, och vi fick vänta kanske 1-1,5 v längre än normalt att hämta hem henne just för att hon psykiskt skulle hinna med och bli trygg. Det var helt rätt.
Jag är jättenoga med att djuren ska knyta an till andra än mig. Och att de har en egen grundtrygghet.
Jag lever så att hundarna är med mig dygnet runt nästan. Sambos hund blir IOM det mer upprörd om jag är borta än om han är det. Jag är mer en konstant för henne. Hon är lite mindre trygg än min hund. Och blir hon osäker går hon till mig. Och hon lyssnar bättre på mig. Jag är lite mer tydlig och konsekvent. Och är väldigt chill i min energi. Men hon är husses tjej på så sätt att hon liksom vet att de hör ihop.
Hon behöver lite mer träning för att bli helt trygg i alla olika situationer. Och sambon lär sig mer och mer. Så både hon och deras relation blir bättre och bättre.

Jag brukar alltid vara den som djuren tyr sig till. Även andras folkilskna eller rädda djur.
Sambon visste det när han köpte hund och räknade med att jag som är ”en häxa med alla djur” skulle bli hundarnas nr 1.
Men jag är jättenoga med att uppmuntra kontakt med andra och egen trygghet och vilja att själv utforska/försöka saker. Jag kan ju bli sjuk, behöva åka bort, behöva göra mig av med dem etc.

 

[Viva]

Tiken är helt och hållet "min" hund även om hon är rätt flockbunden i stort. Hon vill inte gärna gå någon längre promenad med någon annan om jag är hemma, rastningar går bra. Å andra sidan vill hon inte gärna gå med mig när någon annan är hemma och fixar med mat så antagligen kommer jag bara på andra plats. Är jag inte hemma går hon med vem som helst men hon spanar efter mig. Går vi på promenad kan hon springa en bit bort men hon checkar alltid att jag är med och skulle aldrig vara utom synhåll någon längre stund. Hon har däremot inga problem att bli lämnad ensam hemma, eller i bilen eller hos någon annan om jag ska iväg. Hon har klippkort hos veterinären och det är inget problem, varken att de tar henne och går eller att ha henne där. Det är en väldigt trygg hund. Hon förföljer mig inte hemma (annat än till köket) men båda hundarna vill gärna vara där vi människor är. I mångt och mycket är det där att hon inte följer med andra en träningssak, och ett personlighetsdrag. Hon har väldigt starka åsikter ibland om hur och när promenader ska ske.

Hanen går precis som tiken att lämna överallt och med vem som helst men han följer även med på promenader utan problem. Där verkar inte hans osäkerhet spela in. Jag är nog hans sitta-i-knäet-människa. Husse är hans busa-och-bita-i-händerna människa. Men han kan gå runt och mingla om det finns fler människor på plats. Han är betydligt mer social än tiken.

 

[Nota]

Jag ser min ena hund som enmanshund hon bryr sig bara om mig och är inte intresserad av främlingar och hälsar lite kort på dom vi känner medans min andra hund hoppar upp i knäet och gärna umgås med vem som helst.

Min ensamnshund är varken fixerad eller svår att lämna bort till hundvakt hon är bara inte intresserad av folk i allmänhet.
Och hon går bra att ha med ute på allmänningar eller binda någonstans vid behov,hon behöver inte vara på mig hela tiden.


Det är min tolkning av enmanshund.

 

[Migo]

Mina gamla är -mina- hundar, de följer knappt med maken ut på promenad trots att han bott med dem i 2 år snart. De tycker om honom, men de väljer mig. De älskar folk, är helt trygga med att vara själva osv, men bandet som uppstått av 10 års arbete ihop är enormt starkt. Det är vid min sida det roliga händer

Zoe är 100% makens hund. Hon väljer alltid hans sällskap och det har krävts lite extra övertalning att få henne att träna med mig när han är med. Hon är också helt trygg i sig själv och inte alls beroende av folk, men väljer husse!

Mako kan nog vara en hund som blir lite svår för andra att jobba med, verkar vara utpräglad enmanshund (hans mamma är likadan). Just nu dessutom i en social spökålder-fas, så han är lite försiktig mot främmande. I honom är det definitivt en kombination av osäkerhet och förarbundenhet!

Tam är så ung så det är svårt att säga så mycket mer än att han älskar alla. Han är jättekompis med hyresvärdens åttaåriga dotter, knallar glatt iväg från oss för att hänga med hyresvärden i sadelkammaren i kanten av tomten och tror att alla människor är jättesnälla. Får se hur han ändrar sig när det blir dags att träna.

Tas som flyttade hit som unghund har inte knutit an till någon av oss på det sättet. Han jobbar glatt med vem som helst.

 

[Tualma]

Min hund har mig som nr 1, äldsta dottern som nr 2, resten av familjen på plats 3. Det är ju inte så konstigt utan i den ordningen som respektive person lägger tid och träning på hunden.
Därefter kommer vänner. Särskilt barn är ju roliga lekkompisar och det gnys och bjäffas om han ser barn leka utomhus på tomten och han inte får vara med. Det tänker jag inte är så konstigt, då han är ung och lekfull.

Han tycker att män som han inte känner såväl kan vara lite läskiga. Det jobbar vi på.

När jag är ute och grejar och han inte är med, så blir han lite upprörd faktiskt. Då kan stå och ljuda även om resten av familjen är hemma. Om någon i familjen aktiverar honom under tiden går det bra. Likaså om han är i sitt trygga rum bakom gallergrind. Då lägger han sig bara ner och sover direkt.
Han har även gärna koll på mig och smyger efter mig mellan våningarna om han inte sover hårt. Jag vet inte riktigt om det är något vi kan träna bort eller som lägger sig med tiden. Det är vår första hund, så vi får se.

Jag är glad att han har sin plats där han alltid är trygg och slappnar av. Det känns som det viktigaste i alla fall.

Han har pga våra tragiska omständigheter fått lära sig att gå ut med många olika personer här under sommaren och det har gått bra. Han följer med hyfsat villigt, men tycker kanske inte att det är jätteroligt att gå ut med folk han inte känner.

Så lite av en enmanshund är han nog egentligen.

(Edit pga obefintlig styckesindelning...).

 

[Tualma]

När jag är ute och grejar och han inte är med, så blir han lite upprörd faktiskt. Då kan stå och ljuda även om resten av familjen är hemma.

Hund blir alltså upprörd när jag pysslar ute och han står så att han ser mig från fönstret. Inga problem för mig att åka iväg. Det är han chill md.

 

[Lillefrun]

Nja, det är lite olika favvoperson beroende på vad som ska ske. Tex så föredrar gamlingen min sambo när det ska mysas men mig när vi är ute och går. Han lyssnar bättre på mig. Men på det stora hela så är det små skilnader och inget som har betydelse i vår vardag.
Överlag är båda hundarna väldigt glada i alla folk och har inga problem att lämnas bort eller liknande.
Har inte tränat dem i detta öht utan det är deras natur.

Det är så intressant hur olika dom kan vara, Alvin följer snällt med och går i kopplet med i princip alla. Men det är mig han lyssnar på när jag går med Milou. När jag kallar in Milou eller andra kommandon lyder Alvin direkt på ren rutin antar jag och gör det jag säger till Milou oavsett vem det är som håller i kopplet. Alvin är ju en liten gubbe nu så han tycker det är mysigt att slappa i soffan med pappa när jag är på kurs med Milou. Då brukar dom somna i soffan tillsammans Och Alvin åker alltid i pappas knä i bilen fast det finns plats bak hos mig och det är uppskattat, Alvin blir djupt besviken om han inte får åka fram. Och han vandrar runt och vill bli gosad med av alla. Så han uppskattar verkligen min familj,men när det verkligen gäller är det jag som är självklar.

Milou är så otroligt snäll mot alla, gosig, vill vara nära och busar, han minglar runt och vill bli klappad på och vara i fokus eller ligga i andras knän. Så han är ju definitivt inte hämad socialt. Alla älskar honom för att han är så mycket hund i så litet format. Men problemet är till stor del att han behöver ramar och tydlighet som dom flesta inte klarar att ge honom förutom mamma som det ändå går rätt bra med när dom är ensamma. Försöker förklara för dom som ska ta honom att det går bra bara dom är tydliga och konkreta. Sen kan han bo hos andra i flera veckor om jag är bortrest eller sjuk, bodde hos mina föräldrar 6 veckor när jag var som sjukast i covid och 2 veckor hos mormor och morfar när jag var bortrest för några år sedan. Så då är han ju trygg. Men mitt ex beskrev att gå och vara med Milou som att köra en formel-1 bil jämfört med andra hundar.

Men han sätter alltid mig förstört och det är väl okej när det fungerar men som i helgen när han inte nöjer sig med att jag inte syns fast vi är nära, då blir det jobbigt och jag vill inte ha det så. Alvin ligger ju bara där och njuter men Milou tar lång tid på sig. Jag tränar med honom och han gör framsteg men jag tycker inte det är gulligt eller charmigt så jag göder inte det beteendet. Men så är det nu.

Han kom till mig när han var 6,5 månader och vet inte om det kanske spelar in. Önskan om att få vara i centrum utan konkurrens av flera andra hundar.

 

[WildWilma]

De två jag har nu har mig som nummer 1 i familjen men de har inga problem med att jag inte är med dem hela tiden. Just nu ligger ingen av dem ens i samma rum som mig då det valt att sova på andra ställen i huset. Hade blivit tokig av en hund som var som en plåster på mig konstant. Unghunden ligger dock gärna nära mig när jag vilar/sover men annars är hon oftast någon annanstans. Både går gladeligen på promenad med någon annan och kan lämnas bort och ensamma hemma helt utan problem.

Min äldre har lite svårt att sitta uppbunden vid träning/bad om jag tränar någon annan hund eller badar. Han har ganska dålig impulskontroll och väldigt hög förväntan på dessa aktiviteter så då låter han. Därför sitter han oftast i bilen istället för uppbunden. Unghunden är betydligt mer balanserad och sitter så gott alltid tyst uppbunden om jag gör något annat, hon har fått sitta med en del vid kurser jag hållt och agerat visningshund/störning. Det händer att hundarna låter (ylar ) lite i bilen om vi är på brukshundsklubben eller annan rolig träningsplats och jag lämnar dem. Då är jag mycket noga med att aldrig gå dit när de låter utan ignorerar eller ropar åt dem på håll att vara tysta. Ofta är de tysta inom någon minut. Ju mer de får träna på att bli lämnade i bilen oavsett situation desto mindre risk att de låter.

 

[Sel]

Jag har ju vad jag verkligen tycker är en enmanshund i shiban. Hon har inga problem med att vara ensam utan mig, eller ens i samma rum som andra människor utan mig. Det är liksom samma sak för det mesta. Ett tomt rum eller ett rum fullt med folk men utan matte har ungefär samma värde - med undantag för kanske två eller tre andra människor som kan ta på henne koppel och gå på en avslappnad promenad.
De accepteras och kan till och med uppskattas (får klappa och mata) om jag inte är där, men uppskattas mer OM jag är där... if that makes sense.
Främlingar göre sig däremot inte besvär överhuvudtaget, och det är inte en särskilt trevlig egenskap. Hon kan säga ifrån rätt skarpt. Hon har inga problem i en social settting eller att bli lämnad ensam, men tafsa inte!
Jag tycker att det här med "enmanshund" romantiseras ibland, men det är inte det minsta roligt om en skulle behöva hundvakt eller hunden behöver bli inlagd till exempel. Jag valde när shiban var jättesjuk att ta med henne hem och ge vätska varannan timme istället för att lägga in henne för dropp, och veterinären höll med.

I trådstarten beskrivs en typ av separationsångest tycker jag, och det är annorlunda.

 

[inverterad]

Jag har ju vad jag verkligen tycker är en enmanshund i shiban. Hon har inga problem med att vara ensam utan mig, eller ens i samma rum som andra människor utan mig. Det är liksom samma sak för det mesta. Ett tomt rum eller ett rum fullt med folk men utan matte har ungefär samma värde - med undantag för kanske två eller tre andra människor som kan ta på henne koppel och gå på en avslappnad promenad.
De accepteras och kan till och med uppskattas (får klappa och mata) om jag inte är där, men uppskattas mer OM jag är där... if that makes sense.
Främlingar göre sig däremot inte besvär överhuvudtaget, och det är inte en särskilt trevlig egenskap. Hon kan säga ifrån rätt skarpt. Hon har inga problem i en social settting eller att bli lämnad ensam, men tafsa inte!
Jag tycker att det här med "enmanshund" romantiseras ibland, men det är inte det minsta roligt om en skulle behöva hundvakt eller hunden behöver bli inlagd till exempel. Jag valde när shiban var jättesjuk att ta med henne hem och ge vätska varannan timme istället för att lägga in henne för dropp, och veterinären höll med.

I trådstarten beskrivs en typ av separationsångest tycker jag, och det är annorlunda.

Mycket bra poäng!

 

[Pilot]

Jag har en hund som är väldigt familjekär men där jag ändå står högst i kurs, hon har mycket integritet och förstår sig inte alltid på sig det där med främlingar.
Den andra är nog lite för ung för att utvecklat sin personlighet på det viset. Älskar alla, även om det också är jag som står överst.
Jag hade nog ändå sagt att båda kan vara lite socialt otrygga, den ena visar det genom att morra och vill vara i fred, och den andra genom att bli väldigt fjäskig.

Den första har fått rejält med filtträning, vilket vi tränar då och då med den andra. Annars så tränar vi på att kunna vara instängda i sovrummet ihop och själva. Likadant med att vara så att de ser mig men inte kan komma nära.
Det är rätt grundläggande, samtidigt som det är lätt att missa om man är själv med dem och alltid hemma osv.
Just det här med att inta alltid ha fritillgång till sin människa tror jag är viktigt att lära sig för att minska separationsångest vid andra tillfällen också.