En vecka kvar

Det är en vecka kvar innan jag ska till psykologen och jag börjar bli nervös. Det känns så viktigt att det blir rätt. Om det inte skulle bli rätt, vad göra jag då? Tänk om jag inte kan uttrycka det jag behöver på ett bra sätt? Tänk om jag råkar börja i fel ände och så blir det någon galen twist på det hela?

Enligt madrs-testet så har jag i alla fall bara en mild depression just nu. Så jag kan vara glad att det inte är helt åt helvete i alla fall. Men tanken att det aldrig kommer att bli bättre än så här suger.

 

[Shaggy]

Min psykolog som var anställd av vårdcentralen och satt på vårdcentralen skrev en journal som endast hon kunde komma åt. Jag har ingen aning om ifall jag skulle kunna läsa den på nätet men tror inte det. Jag tänker inte kolla för det är inget som är viktigt för mig. Hon gav mig massor och ifall hon missuppfattade saker så kvittar det mig totalt.

 

[avslutat medlemskap]

Vad skulle någon ha för nytta och glädje i att läsa vad vården skrivit i journalerna? Det finns säkert både det ena och det andra som står i mina journaler efter utredningen om hästolyckan som sedermera blev sjukpension men vad skulle det hjälpa mig att läsa om detta och i vilket syfte? Gräva ner mig i självömkan? Nej tack, jag har intressantare och roligare saker för mig än att hålla reda på vad som skrivits om mig.

 

[Alexandra_W]

Jag har felaktigheter i min journal. Jag kommer fö inte ens själv via min journal åt paykiatrijournaler. Jag begärde ut dem en gång men det var inte särskilt detaljerat utan bara en sammanfattning. Som jag nog sällan hade hållit med om. Jag höll inte med den gången psykologen intygade till FK att jag helt saknade arbetsförmåga under MINST två år framåt heller. Jag hade rätt, men det står säkert kvar i nån journal i nåt arkiv att när jag var strax över 20 rekommenderades det som då hette tillfällig sjukpension. Rekommenderades tom av FK. Typ ”alla har gett upp Alex”.

Men det gör mig inget. Det som står i journalen är en individs bedömning. I 90% av fallen är det nog korrekt oavsett vad jag tycker. Och de övriga så tja jag är jag ändå.

Den gången de lyckades lägga in en annan människas journalanteckning i min journal och det ploppade upp HIV POSITIV var lite mer påfrestande men det var ganska lätt reda ut det med

Så i den mån du kan försök att inte oroa dig för ev felaktigheter. Och så håller jag tummarna du fr träffa en psykolog du känner förtroende för!

 

[Saeta]

Jag tänker lite att det är som med vilken relation som helst. Det ÄR jobbigt att träffa nya människor (tycker jag). Jag är livrädd inför varje nytt läkarbesök med ny läkare, eller psykolog, eller frisör, tandläkare, klasskompisar osv. Det är omöjligt att veta om personen är vänlig eller om det är en idiot. Det är omöjligt att veta om vi kommer klicka eller inte. Enda chansen att få reda på det är genom att träffa personen.

Ja, det finns många rötägg inom vården. Men de flesta har ju ändå valt yrket för att faktiskt hjälpa andra. Det är ett serviceyrke de har och det är du som ska få den servicen.

Jag har lärt mig att inte ha några förväntningar alls inför en ny läkare/psykolog/liknande. Förr hade jag inställningen att hen säkert kommer "sätta dit mig" eller är en sån som säger "ryck upp dig". Men senaste åren så har jag lärt mig att jag mår bättre av att nollställa mig inför varje nytt besök. Första gången/gångerna går ju ändå ut på att lära känna varandra och det är omöjligt att lära känna någon som en redan i förväg har dömt som en skurk.

Jag brukar dock vara öppen med det här, att jag är rädd och att jag är osäker med nya människor. Sen får det gå som det går. Oftast blir det bra Blir det inte det så ja, då tar jag det då.

Har du svårt att bli uppfattad på rätt sätt så kan du ju säga det, och/eller kanske skriva ner det du tänker också? Som ett komplement liksom.
Heja dig!