S
SSBLPD
Jag var för ett par veckor sedan ute och körde med (ung)hästen.
Eftersom det har varit torftigt med att hitta en bättre vagn, har jag kört med sulky.
Eftersom jag har problem med mina knän orkar jag inte sitta med dem på fotstöden, de har alltså fått dingla rakt nedåt.
Inte så farligt, har jag tänkt och kört lugnt, försiktigt, efter tydliga fina vägar som är lätt att förutse.
Men så är det ju med hästar.
Att de är levande varelser med riktiga känslor och har även ett personligt liv (som skrivare ungefär!) och ibland ser och kommer de på saker som vi människor (som blott är människor) missar.
Detta hände:
Min häst skyggade för "något".
Den har ALDRIG skyggat förut och det fanns heller inget att skygga för = mattes teori;
Hästen börjar få kondition och tycker att det är tråkigt att söla runt och hoppade till för att hitta på något som gjorde det hela lite mer spännande.
Men;
när hästen hoppade till föll jag ur sulkyn. Men inte baktill, som jag hade "tänkt" (worst case scenario!) utan jag ramlade ned mellan hästen och sulkyn!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Japp. Jag fick sulkyn i ryggen och tippade fram över hästen, som
TACK GODE GUD OCH MIN RÄDDANDE ÄNGEL, är en lugn och beskedlig häst som är trygg i sig själv, som helt enkelt stannade, vände på huvudet och frågade:
"Vad tusan gör du matte?"
Hade det varit min andra häst hade han varit i Kiruna vid det laget.
Jag hade fått sulkyn i ryggen (det var en riktig smäll!!) och dessutom fallit ned vid hästens bakhovar ....
Där kan man tala om att ha hjärtat uppe i näsan (och inte i halsgropen).
Jag tycker oftast att jag är en försiktig och förnuftig hästmänniska som inte tar några onödiga risker. NU förstår jag att det är en jävligt onödig risk att åka i sulkyn, men jag var tvungen att vara med om detta för att fatta.
Så kan det vara ibland.
Och vet ni vad?
Veckan därpå fick jag äntligen tag på en vagn. Vilket gjorde mig jätteglad eftersom jag trodde att det var slutkört för ett långt tag framöver.
Man slutar aldrig att lära sig, eller hur?
Eftersom det har varit torftigt med att hitta en bättre vagn, har jag kört med sulky.
Eftersom jag har problem med mina knän orkar jag inte sitta med dem på fotstöden, de har alltså fått dingla rakt nedåt.
Inte så farligt, har jag tänkt och kört lugnt, försiktigt, efter tydliga fina vägar som är lätt att förutse.
Men så är det ju med hästar.
Att de är levande varelser med riktiga känslor och har även ett personligt liv (som skrivare ungefär!) och ibland ser och kommer de på saker som vi människor (som blott är människor) missar.
Detta hände:
Min häst skyggade för "något".
Den har ALDRIG skyggat förut och det fanns heller inget att skygga för = mattes teori;
Hästen börjar få kondition och tycker att det är tråkigt att söla runt och hoppade till för att hitta på något som gjorde det hela lite mer spännande.
Men;
när hästen hoppade till föll jag ur sulkyn. Men inte baktill, som jag hade "tänkt" (worst case scenario!) utan jag ramlade ned mellan hästen och sulkyn!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Japp. Jag fick sulkyn i ryggen och tippade fram över hästen, som
TACK GODE GUD OCH MIN RÄDDANDE ÄNGEL, är en lugn och beskedlig häst som är trygg i sig själv, som helt enkelt stannade, vände på huvudet och frågade:
"Vad tusan gör du matte?"
Hade det varit min andra häst hade han varit i Kiruna vid det laget.
Jag hade fått sulkyn i ryggen (det var en riktig smäll!!) och dessutom fallit ned vid hästens bakhovar ....
Där kan man tala om att ha hjärtat uppe i näsan (och inte i halsgropen).
Jag tycker oftast att jag är en försiktig och förnuftig hästmänniska som inte tar några onödiga risker. NU förstår jag att det är en jävligt onödig risk att åka i sulkyn, men jag var tvungen att vara med om detta för att fatta.
Så kan det vara ibland.
Och vet ni vad?
Veckan därpå fick jag äntligen tag på en vagn. Vilket gjorde mig jätteglad eftersom jag trodde att det var slutkört för ett långt tag framöver.
Man slutar aldrig att lära sig, eller hur?
