mian1
Trådstartare
Jag försöker vara konsekvent, tänka ett steg längre och inte skapa några vanor som sedan kan utvecklas till ovanor. Även om jag bestämmer saker som hästen gillar så vill jag vara den som bestämmer. Ridning och hästhanteringen ska ske tryggt, stillsamt och ansvarsfullt.
:smirk:
Förut var jag feg-matte som faktiskt tyckte att det var så obehagligt att sitta upp på hästen att jag blev en mästare på att hitta på ursäkter och undanflykter varför ridningen inte skulle bli av. Nu vill jag helst inte sitta av alls! Ridningen är jätterolig och jag känner mig helt trygg på hästens rygg, helt trygg då jag hanterar henne.
Och ungefär samtidigt som fegheten och obehaget försvann så försvann det där ansvarsfulla och ordentliga.
Nu vill jag helst ha full fräs hela tiden, hopp och skutt, bus i skogen och jag tycker faktiskt att det är jättekul då hon smiter iväg och drar ett ärevarv på nån liten äng. Bortförklaringen för medryttare eller make som är med på ridturen är att "hon stack". Vilket hon alltså inte alls gör
I vilket fall är många av de där små busen när hon skuttar rakt ut i skogen eller springer en liten bit på hennes initiativ och jag låter henne göra det. Uppmuntrar buset. Än så länge känns det okej för hon lyssnar de gånger jag inte vill ha bus, läser av att det inte är en busdag. Frågan är om det håller i sig eller om min släpphänthet förstör det där lydiga och lugna som vi tränat på? För egentligen ska det ju vara alltid eller aldrig - inga ibland. I övrigt är hon inte en häst som går att ha några ibland med. Man måste vara väldigt konsekvent för att hon ska förstå, veta vad som gäller. Annars blir hon irriterad och förvirrad.
Det är ju så roligt när hon är så glad och så full av liv. Samtidigt som det är viktigt att hon ska kunna gå att ridas av andra också så småningom. Då måste hon lyda och inte busa i fri fart i skogen.
Är det okej att ha lite förfall i ledningen? Eller förstör jag henne (ännu mer)? Jag är helt klart den sämsta lärare hon kan få, men vi har väldigt roligt ihop i alla fall
:smirk:
Förut var jag feg-matte som faktiskt tyckte att det var så obehagligt att sitta upp på hästen att jag blev en mästare på att hitta på ursäkter och undanflykter varför ridningen inte skulle bli av. Nu vill jag helst inte sitta av alls! Ridningen är jätterolig och jag känner mig helt trygg på hästens rygg, helt trygg då jag hanterar henne.
Och ungefär samtidigt som fegheten och obehaget försvann så försvann det där ansvarsfulla och ordentliga.
Nu vill jag helst ha full fräs hela tiden, hopp och skutt, bus i skogen och jag tycker faktiskt att det är jättekul då hon smiter iväg och drar ett ärevarv på nån liten äng. Bortförklaringen för medryttare eller make som är med på ridturen är att "hon stack". Vilket hon alltså inte alls gör
I vilket fall är många av de där små busen när hon skuttar rakt ut i skogen eller springer en liten bit på hennes initiativ och jag låter henne göra det. Uppmuntrar buset. Än så länge känns det okej för hon lyssnar de gånger jag inte vill ha bus, läser av att det inte är en busdag. Frågan är om det håller i sig eller om min släpphänthet förstör det där lydiga och lugna som vi tränat på? För egentligen ska det ju vara alltid eller aldrig - inga ibland. I övrigt är hon inte en häst som går att ha några ibland med. Man måste vara väldigt konsekvent för att hon ska förstå, veta vad som gäller. Annars blir hon irriterad och förvirrad.
Det är ju så roligt när hon är så glad och så full av liv. Samtidigt som det är viktigt att hon ska kunna gå att ridas av andra också så småningom. Då måste hon lyda och inte busa i fri fart i skogen.
Är det okej att ha lite förfall i ledningen? Eller förstör jag henne (ännu mer)? Jag är helt klart den sämsta lärare hon kan få, men vi har väldigt roligt ihop i alla fall