En liten hund, så mycket kärlek

I maj 2009 bestämde jag och min dåvarande sambo oss för att köpa en hund, en stor hund.
Ett par veckor senare hittade jag en annons på blocket, en liten lurvig hund som satt på en gräsmatta med en boll.
Sambons sa direkt nej, absolut inte! Men efter lite tjatande gav han med sig och vi åkte för att hälsa på. En vecka senare hämtade vi den lilla fluffbollen Ruben, drygt ett år gammal och det sötaste jag sett.

Att köpa den lilla hunden kan ha varit det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Min mamma hade drabbats av cancer och avled bara någon vecka senare, pappa var sjuk sen flera år tillbaka och behövde hjälp med allt från begravning till försäljning av hus och flytt till nytt boende.
Jag vet inte om jag klarat allt det där utan Ruben. Han har tröstat, hittat på bus och fått mig att skratta även när livet varit som mörkast.

När jag började jobba igen fick min pappa vara hundvakt. Han tyckte absolut inte om små hundar men avgudade Ruben och skämde bort honom mest av alla. Vi hade stora hundar under min uppväxt, det var disciplin och ordning och reda. Ruben däremot satt bredvid pappa i soffan och åt från egen tallrik.

Jag är så glad att han fanns för min pappa de sista åren i hans liv, gav honom närhet, tröst och tog honom på lugna promenader.

Ruben har varit med mig överallt, när jag gifte mig och när jag skiljde mig, flyttat mellan olika boende och känt sig lika hemma överallt, i stallet, på träningar, tävlingar. Alla jobbfester där Ruben varit den mest uppskattade deltagaren av alla.

Nu fyller han snart 14 år, min vapendragare och bästa vän. Än är han en pigg och glad lite kämpe som leker och busar varje dag.
Jag vet att vår resa tillsammans närmar sig sitt slut och att livet aldrig mer kommer bli sig likt den dagen han inte är med mig längre. Sorgen kommer vara obeskrivlig men tacksamheten är ännu större.

Tack Ruben, tack för att du kom in i mitt liv den där dagen för snart 13 år sedan.
Tack för all kärlek, tröst och glädje du skänkt mig och så många andra.

 

[TinyWiny]

Så har jag känt med varje hund. Mitt liv har inte varit enkelt men mina hundar har funnits där för mig på ett sätt som ingen annan. En och en har de funnits (och nuvarande finns!) där vid precis rätt tillfälle i mitt liv. Som om de hade det som livsuppgift att finnas där för mig och jag för dem. Min förra hund fanns med mig när livet gick fullkomligt åt helvete och jag landade i rullstolen men han fanns där vid min sida varenda sekund. Jag kan fortfarande känna ett stygn av smärta när jag tänker på att när det vände åt rätt håll igen för mig tog cancern över hans kropp. Jag är så ledsen att han inte fick uppleva de promenader jag kan gå nu men jag tror att de vi möter finns med oss på olika sätt vid olika tidpunkter för att de verkligen behövs just då och jag är så tacksam för att jag har haft lyckan att få ha dem hos mig.

Det är så hårt att mista dem och man tror att det aldrig kommer kännas bra igen men så plötsligt finns det en annan individ som behöver en lika mycket om än på kanske ett annat sätt och minnet av den tidigare hunden kan få det där kärleksfulla glimret runt sig istället för enbart sorg.

 

[pepp]

Så himla fint skrivet, sitter på jobbet och började gråta ❤
Han verkar vara en sån personlig liten clown. Och är en riktig bukekaraktär!