En helt fantastisk kväll

Igår var en helt fantastisk kväll för min del. Det var nämligen både terminens och hela 2017 sista finsittning, på en mycket fin restaurang inne i stan.
För engångskull hade jag faktiskt lyckats hitta en klänning jag kände mig vacker i, och komplimangerna haglade under hela kvällen. Har nog aldrig känt mig så fin i hela mitt liv - snacka om självförtroendeboost!
Kvällen fortsatte i samma härliga anda. Det blev 3-rätters middag helt i min smak. Dessutom var servitörerna ytterst professionella och handlade mycket smidigt kring mina allergier, stort + 1 på det! Till middagen hörde ett härligt "program" med bl.a. utdelning av div. priser och utmärkelse. Några ur mitt närmaste gäng blev prisade - riktigt härligt, det var verkligen så välförtjänt!
När middagen var slut var det dags för dans. Först traditionsenlig vals, därefter mer "modern" dito.
Oh well, dressyrryttare som jag är, borde jag ha någon form av taktkänsla i dans också. Det har jag inte.
Trodde jag (i all välmening!) skulle slippa att behöva krossa tår, men nepp - blev uppbjuden av en kille ur mitt närmaste gäng. Var faktiskt helt fantastiskt att dansa vals med honom, även om jag var allt annat än bra på det.
Efter det så testade jag verkligen mina vingar på dansgolvet och dansade inte bara med "mitt gäng" utan med de flesta på festen. Det var faktiskt riktigt roligt och kändes överlag riktigt bra. Blev också något av ett "kramkalas" där jag under kvällens gång bl.a. kramade de flesta killarna på festen. Kramade också Honom några gånger, vilket såklart kändes lite extra bra. Snacka om varm, härlig känsla i kroppen efter det. Kanske ska börja samla på kramar?
Nej, men överlag en helt fantastisk kväll där jag verkligen fick må riktigt bra under några timmar! Det här kommer jag att kunna leva på länge!

Bland de mindre roliga sakerna hör bl.a. att jag blev både ditskjutsad och hemkörd - fast jag egentligen inte hade bett om skjuts. Men så länge som jag ändå fick gå på festen ska jag väl inte klaga allt för högljutt, jag kunde ju faktiskt ha blivit förbjuden från det, eller ännu värre fått några konsekvenser sedan jag åkte till faddergruppsreuinonen förrförra helgen utan mammas tillåtelse, och dessutom drog på F. Gasquen förra onsdagen utan riktig hel tillåtelse....
Därtill råkade "min chaufför" se när jag fick en hejdå kram, vilket kanske inte var "sådär väldigt populärt", och något jag fått höra om otaliga gånger idag...................

Aja, huvudsaken att kvällen var helt magiskt fantastiskt. Det är de minnena som ska få leva kvar och brinna starkast!

 

[Dressyrtjejen_97]

Vilket roligt inlägg att läsa! Det är ju så det ska kännas att plugga och få nya vänner, och dansa borde vi alla göra oftare! Inget gör människor så glada som att hoppa runt tillsammans till musik

Men dina föräldrar behöver ju klippa navelsträngen. Går det inte att prata med dem? Hade de "övervakare" när de var 20?

Pratade med en kollega om barnuppfostran häromdagen och hon berättade att hon hade vägrat prata med sin dotter i flera dagar efter att denna tatuerat sig mot mammas vilja. Dottern var 21 vid tillfället!

Jag kände spontant att hade det varit min mamma hade jag nog sagt upp kontakten, men hon var nöjd med sitt föräldraskap.

Poängen är att jag tror inte dina föräldrar kommer att ändra sig med mindre än att du sätter ner foten och ber dem att sluta styra ditt liv. Ett steg kan vara att säga nej till skjuts, förklara att du är vuxen och att du vill klara dig själv.

Haha "hoppa runt tillsammans till musik" - vilken målande beskrivning av vad vi gjorde

Pappa går väl att prata med, men så är inte han det stora problemet heller. Mamma är det "svårt att nå fram till" så att säga. Jag kan börja prata lugnt och sansat om något, men det spårar allt som allra oftast ur rätt så snabbt, och då inte pga. mig.

Nej, de hade dem verkligen inte. Båda hade flyttat hemifrån. Är lite osäker, men tror att mamma hade hunnit varit gift med sin första man något år då också, och de bodde tillsammans då såklart. (Har för mig att hon gifte sig första gången vid 18-19 års ålder). Men nej, de var absolut inte på något sätt "övervakade" vid 20 års ålder, utan hade flyttat hemifrån, pluggade på universitet/högskola och hade sina egna liv.

I detta fall var dock skjuts villkoret för att jag skulle få gå, så det hade varit svårt att säga nej till. Jag försökte såklart, men först fick jag öht inte gå, utan skjuts var en kompromiss för att jag ens skulle få gå.
Men ja, det är väl som sagt inte helt 100% normalt för en 20 åring att ha det såhär.

 

[Seabaz]

Haha "hoppa runt tillsammans till musik" - vilken målande beskrivning av vad vi gjorde

Pappa går väl att prata med, men så är inte han det stora problemet heller. Mamma är det "svårt att nå fram till" så att säga. Jag kan börja prata lugnt och sansat om något, men det spårar allt som allra oftast ur rätt så snabbt, och då inte pga. mig.

Nej, de hade dem verkligen inte. Båda hade flyttat hemifrån. Är lite osäker, men tror att mamma hade hunnit varit gift med sin första man något år då också, och de bodde tillsammans då såklart. (Har för mig att hon gifte sig första gången vid 18-19 års ålder). Men nej, de var absolut inte på något sätt "övervakade" vid 20 års ålder, utan hade flyttat hemifrån, pluggade på universitet/högskola och hade sina egna liv.

I detta fall var dock skjuts villkoret för att jag skulle få gå, så det hade varit svårt att säga nej till. Jag försökte såklart, men först fick jag öht inte gå, utan skjuts var en kompromiss för att jag ens skulle få gå.
Men ja, det är väl som sagt inte helt 100% normalt för en 20 åring att ha det såhär.

Det är verkligen inte normalt. Du kunde ha gått oavsett och tagit taxi hem! Eller sovit över hos nån annan om du velat det!

 

[Dressyrtjejen_97]

Det är verkligen inte normalt. Du kunde ha gått oavsett och tagit taxi hem! Eller sovit över hos nån annan om du velat det!

De två förstnämnda, fine. Men det hade verkligen blivit hela havet stormar här hemma då. Det sistnämnda hade jag dock inte ens vågat, för i den frågan har jag inte ens pappa med mig så att säga.

 

[Thera]

De två förstnämnda, fine. Men det hade verkligen blivit hela havet stormar här hemma då. Det sistnämnda hade jag dock inte ens vågat, för i den frågan har jag inte ens pappa med mig så att säga.

Så du får inte sova över hos en kompis, oavsett kön?

För att?

 

[Dressyrtjejen_97]

Så du får inte sova över hos en kompis, oavsett kön?

För att?

Därför att mammas nojja typ.

 

[em-pirre]

Men vad händer om du bara lugnt säger att nu går du på fest och du kommer hem imorgon alt vid viss tidpunkt med skjuts av kompis. Och om dom gnäller säger du lika sansat att du är vuxen och nu går du, hejhej.

 

[em-pirre]

Därför att mammas nojja typ.

Men det är HENNES PROBLEM.

 

[Dressyrtjejen_97]

Men vad händer om du bara lugnt säger att nu går du på fest och du kommer hem imorgon alt vid viss tidpunkt med skjuts av kompis. Och om dom gnäller säger du lika sansat att du är vuxen och nu går du, hejhej.

Vad som händer? Well, hon blir stressad och börjar "panika" över det. Det finns liksom inte, utan man måste försöka upprätta någon form av dialog dagar/veckor i förväg och sedan köra med "förhandlingar". Särskilt nu efter att jag just drog i väg utan tillåtelse för några veckor sedan.

 

[Seabaz]

Vad som händer? Well, hon blir stressad och börjar "panika" över det. Det finns liksom inte, utan man måste försöka upprätta någon form av dialog dagar/veckor i förväg och sedan köra med "förhandlingar". Särskilt nu efter att jag just drog i väg utan tillåtelse för några veckor sedan.

Men du är 19-20 år nånting. Det är din fulla rätt att göra vad du vill, när du vill och med vem du vill.
Inget ska behöva förhandlas!

Jag kan förstå att man vänder och vrider på sig för sin familj och så såklart. Och att du bor hemma.
Men det du beskriver är långt över det normala och du och din mamma behöver klippa navelsträngen.

Det låter som att du är halvt hjärntvättad om du inte förstår att det här är inte normalt. Förstår du?
Vill du leva såhär?

 

[em-pirre]

Vad som händer? Well, hon blir stressad och börjar "panika" över det. Det finns liksom inte, utan man måste försöka upprätta någon form av dialog dagar/veckor i förväg och sedan köra med "förhandlingar". Särskilt nu efter att jag just drog i väg utan tillåtelse för några veckor sedan.

Men vad gör det om hon panikar? Det är hennes problem.

 

[Dressyrtjejen_97]

Men du är 19-20 år nånting. Det är din fulla rätt att göra vad du vill, när du vill och med vem du vill.
Inget ska behöva förhandlas!

Jag kan förstå att man vänder och vrider på sig för sin familj och så såklart. Och att du bor hemma.
Men det du beskriver är långt över det normala och du och din mamma behöver klippa navelsträngen.

Det låter som att du är halvt hjärntvättad om du inte förstår att det här är inte normalt. Förstår du?
Vill du leva såhär?

Jag är 20, 97a.

Ja, jag har väl åtminstone varit hjärntvättad. Och nej, jag vill inte leva såhär egentligen. Lite mer frihet hade inte skadat.

Samtidigt har jag ändå en liten gnutta förståelse för min mamma. Även om jag ser mig som relativt skötsam; aldrig ens smakat alkohol, inte missat en enda föreläsning (trots att de inte ens är obligatoriska!) på hela hösten, inga omtentor och snart mitt första VG, inte ens själv velat komma hem senare än ca. 00.30 och en stor vilja att vara henne och pappa till lags, förstår jag ändå någonstans henne. Jag har ett brokigt förflutet med svår mobbning, blivit utsatt för mycket av (relativt) många killar, de har också blivit inte bara indirekt utan, också direkt utsatta för vissa av dessa killar också. Så just att hon är avigt inställd mot att jag ska umgås med killar kan jag någonstans ändå förstå. Därmed inte sagt att jag håller med och att det är rätt, men jag förstår ändå henne.

 

[Dressyrtjejen_97]

Men vad gör det om hon panikar? Det är hennes problem.

Att det är en fruktansvärd syn att se henne så fruktansvärt orolig/med ångest, såpass ofta. Det skär ändå någonstans i hjärtat

 

[em-pirre]

Att det är en fruktansvärd syn att se henne så fruktansvärt orolig/med ångest, såpass ofta. Det skär ändå någonstans i hjärtat

Ja, men de känslorna måste hon ta ansvar för själv. Hon är också vuxen. Hon ska inte få utpressa dig på detdär sättet

 

[Seabaz]

Jag är 20, 97a.

Ja, jag har väl åtminstone varit hjärntvättad. Och nej, jag vill inte leva såhär egentligen. Lite mer frihet hade inte skadat.

Samtidigt har jag ändå en liten gnutta förståelse för min mamma. Även om jag ser mig som relativt skötsam; aldrig ens smakat alkohol, inte missat en enda föreläsning (trots att de inte ens är obligatoriska!) på hela hösten, inga omtentor och snart mitt första VG, inte ens själv velat komma hem senare än ca. 00.30 och en stor vilja att vara henne och pappa till lags, förstår jag ändå någonstans henne. Jag har ett brokigt förflutet med svår mobbning, blivit utsatt för mycket av (relativt) många killar, de har också blivit inte bara indirekt utan, också direkt utsatta för vissa av dessa killar också. Så just att hon är avigt inställd mot att jag ska umgås med killar kan jag någonstans ändå förstå. Därmed inte sagt att jag håller med och att det är rätt, men jag förstår ändå henne.

Verkligen bra av dig att ta dig upp ur allt det där! Och det är klart vi vill behålla familjefriden men det är just det där att hon bestämmer så till punkt och pricka "du får inte gå om du inte låter oss skjutsa dig och hämta dig".
Det är att behandla dig som 11 år.

Går det ens att prata med din mamma om att du ser det hela börjar bli ett problem, du är 20 nu.

Hon vill säkert ditt bästa och ni har ju mer bakgrundsfakta... men ska du bo hemma tills du är 40 hade du tänkt?
(Gissar att du bor hemma för att det är billigare om du pluggar)

Har du någonsin pratat om framtiden med din mamma? Drömmar om jobb (hua, på annan ort kanske) resor eller sånt?

 

[Lillgrådis]

Därför att mammas nojja typ.

Men om den nojjan är så stark när du är 20 - är det inte sannolikt att den är lika stark när du är 25? 30? 40? Hur ser du ditt eget liv om 10 år? Ska det fortfarande få styras av dina föräldrar då? Om inte, vad ska ändra på det?

 

[Dressyrtjejen_97]

Verkligen bra av dig att ta dig upp ur allt det där! Och det är klart vi vill behålla familjefriden men det är just det där att hon bestämmer så till punkt och pricka "du får inte gå om du inte låter oss skjutsa dig och hämta dig".
Det är att behandla dig som 11 år.

Går det ens att prata med din mamma om att du ser det hela börjar bli ett problem, du är 20 nu.

Hon vill säkert ditt bästa och ni har ju mer bakgrundsfakta... men ska du bo hemma tills du är 40 hade du tänkt?
(Gissar att du bor hemma för att det är billigare om du pluggar)

Har du någonsin pratat om framtiden med din mamma? Drömmar om jobb (hua, på annan ort kanske) resor eller sånt?

Nej, det går inte att prata med mamma på ett konstruktivt sätt. Har försökt otaliga gånger under hösten, med samma resultat.

Alltså, mamma lever troligtvis inte när jag är 40 år (pga. ålderdom), så just den saken lär väl inte vara ett problem.

Och nej, jag bor främst hemma för att det är 15 min kommunalt till skolan.
Nja, en del har jag väl pratat om det. Men i sann inskränkt byhåle-anda så ser jag det inte som orealistiskt att bo kvar i hålan även på sikt, om än inte i just vårat kråkslott. Så nej, jag själv har inga planer på att "flytta bort" heller. Eller drömmar om det för den delen heller.

 

[karamelldrottningen]

@Dressyrtjejen_97 tycker du låter som en härligt ho tjej !
Hoppas dina föräldrar inser det och att de vågar släppa kopplet!

 

[Dressyrtjejen_97]

Men om den nojjan är så stark när du är 20 - är det inte sannolikt att den är lika stark när du är 25? 30? 40? Hur ser du ditt eget liv om 10 år? Ska det fortfarande få styras av dina föräldrar då? Om inte, vad ska ändra på det?

Nu är ju båda mina föräldrar såpass gamla att de inte lär leva till jag är mer än +/- 35 år, jag räknar åtminstone krasst med att åtminstone den ena inte kommer få se min 40 års dag, och den andra i bästa fall.
Men ja, så länge framförallt hon lever, så lär hon väl vara nojjig I guess...
Alltså det är ju redan nu en långsam process där jag försöker "bryta mig loss", men på sista tiden har det ju blivit lite "backlash" för det, då jag gått för snabbt fram och ställt för mycket krav på frihet.

 

[Dressyrtjejen_97]

@Dressyrtjejen_97 tycker du låter som en härligt ho tjej !
Hoppas dina föräldrar inser det och att de vågar släppa kopplet!

Tack så mycket! Det värmer att höra!

 

[Monstermom]

Jag tror du behöver fundera på din egen del i det som driver det här beteendet... Ni är nog alla fast i beteendemönster och förväntningar, och driver på varandra? Om man vill ha förändring måste man ändra på något, och det enda man kan ändra är sig själv. Vill du inte vara med i dessa onda cirklar längre, kliv ur.

Känns det (delvis) tryggt att känna att dina föräldrar är dina gränser, att de håller tillbaka dig? Om du inte behövde ägna en enda tanke åt vad de tycker om saker och ting, hur skulle du då agera i olika situationer? Om ansvaret var helt ditt, kan/vill du ta det? Eller känner du till viss del att dina föräldrars beteende är skönt att ha, så kan du tryggt fokusera på det istället på att du nu är vuxen och faktiskt(!) helt fri att göra dina egna val?