Riley
Trådstartare
I april 2006 hämtade en mycket lycklig 17-åring hem sin allra första häst, ett urgulligt 4-årigt travarsto vid namn Anna, och det visade sig ganska snart att jag fått hem världens snällaste lilla unghäst. Gå från tävlingstempo till stopp på travbanan, och sedan stå och vila på ett bakben? Inga problem. Lugnt knata förbi en meter från en lastbil som lastade på timmer, trots att hästen framför precis fått fnatt och vänt om i 120? Självklart. Und so weiter i all evighet.
Allt var underbart i ett år, men sedan tvingades vi byta stall många gånger på ett par månader, och då börjades det. Först var det bara småsaker, som att hon blev lite tittig, men snart eskalerade det. Hon stressade samman vid utsläppen och rusade snart över en yngre tjej. Blev rädd för en sten när vi var ute och skenade till följd av det. Fick ett totalt sammanbrott om skottkärran stod på fel plats. Hon kollades efter konstens alla regler, men man hittade aldrig något, och jag kände mig så maktlös och förvirrad. Vad hände med min hästägardröm och min älskade häst?
Hösten 2008 gick allt totalt åt skogen efter en olycka, som gjorde hästen tio gånger mer psykiskt förstörd, och det enda folk sa var "avliva". Hon var sinnessjuk, hon led, skulle aldrig bli bättre eller gå att använda igen, det här låg innerst inne i hennes stam, och så vidare. Jag lyssnade inte och istället flyttades hon, och efter ett par dagar stod hon vid utsläppet med vidöppen boxdörr och kikade ut, kolugn. Jag trodde inte mina ögon. Var det samma häst som nästan klättrade ut ur boxen för en vecka sedan?
Problemen försvann en period. Men hösten 2009 - våren 2010 var allt ett enda kaos, igen. Vi kunde inte gå från stallplanen då hon fick panik och stack, stod på bakbenen eller slog. Kunde inte ta in henne och pyssla med henne, hon rusade på mig. Vet inte hur många gånger jag blev klämd i dörren och hade hennes hovar centimeter från skallen. Ridning var inte att tänka på.
Här var hon i hagen, sönderstressad efter att ha varit inne i stallet 10 minuter, och skrek, kickade och gjorde utfall i tomma luften.
Jag blev totalt deprimerad, bara låg hemma, grät och övervägde slakt, trots att jag älskade min häst över allt annat. Jag bestämde mig slutligen för att prova en sista sak och anmälde mig till en clinic med ett lite större "NH-namn". Om det inte skulle fungera var det tack och adjö. Men - efter dagarna på clinicen var hästen lugnare. "Tyvärr" var det enbart på grund av tränaren, och jag insåg att det var mitt fel att hon blivit som hon blivit. Vi fick tips på övningar, men jag lyckades aldrig kommunicera med henne som tränaren gjorde utan gav upp.
Så jag åkte hem och grinade i två dagar. Satte ut annons på hästen, men skulle så ut till stallet en dag för att ta kort på henne. Släppte henne i paddocken och då fick jag ett infall att vad fan, jag kunde ju testa det där jag lärde mig på clinicen. Försöka få henne att flytta sig för mig bara med kroppsspråket, blicken och så. Hon skulle ju ändå bort och vi fungerade inte ihop och det var ju bara tramsövningar som inte skulle göra någon skillnad, så vad spelade det för roll?
...och hon lyssnade på mig!
Hon såg mig, fokuserade på mig, gjorde vad jag bad henne om! Min häst, som inte brukade vara kontaktbar ens i träns, stod nu här 10 meter bort, lös, och lydde mitt kroppsspråk. Flyttade kroppen, följde efter, svängde, stannade, ryggade, gick efter igen. Jag fattade ingenting. Bara kastade mig om halsen på hästen och störtgrät. Var så otroligt otroligt lycklig och kände äntligen, för första gången på de här fyra åren, att nu, nu hade det vänt på riktigt.
Blicken i ögonen, 08/09 vs. 2010.
I april, precis innan vändningen, skrev jag följande på forumet.
En månad senare satt jag på backen i hagen hos henne och kelade, pratade, gosade och pysslade. Det dröjde inte länge förrän jag red igen, barbacka och med repgrimma och halsring.
Och nu i veckan såg det ut såhär:
Sedan mötet med tränaren, och självförtroendet han med de till synes simpla övningarna byggde upp hos henne, är det en helt ny häst. Allt tack vare honom, och tack vare de här små, små "tramsövningarna". Hon följer mig som en hund på ridbanan och i hagen. Vi är ute på tur ensamma, utforskar nya vägar och går förbi nya ställen och saker. Så sent som igår var vi ute i skogen och red i bara repgrimma.
Visst, hon kan vara lite tittig och stannar till och ifrågasätter ibland, "är du verkligen säker på att det här går bra?". Men hon sticker inte. Hon slår inte. Hon ställer sig inte på bakbenen och springer inte över folk. Inte i närheten. Hon blir lite osäker, frågar, får ett "okej", och går vidare.
Igår skulle jag rida, och ett par av de andra som har häst på betet kom fram och gullade med henne. Sa att hon var så social och kelig i hagen, var alltid först fram och ville gosa och vara med överallt. Min haka och mina ögon låg väl på backen.
Sedan kom frågan:
- Har hon alltid varit så här fantastiskt lugn och snäll?
Allt var underbart i ett år, men sedan tvingades vi byta stall många gånger på ett par månader, och då börjades det. Först var det bara småsaker, som att hon blev lite tittig, men snart eskalerade det. Hon stressade samman vid utsläppen och rusade snart över en yngre tjej. Blev rädd för en sten när vi var ute och skenade till följd av det. Fick ett totalt sammanbrott om skottkärran stod på fel plats. Hon kollades efter konstens alla regler, men man hittade aldrig något, och jag kände mig så maktlös och förvirrad. Vad hände med min hästägardröm och min älskade häst?
Hösten 2008 gick allt totalt åt skogen efter en olycka, som gjorde hästen tio gånger mer psykiskt förstörd, och det enda folk sa var "avliva". Hon var sinnessjuk, hon led, skulle aldrig bli bättre eller gå att använda igen, det här låg innerst inne i hennes stam, och så vidare. Jag lyssnade inte och istället flyttades hon, och efter ett par dagar stod hon vid utsläppet med vidöppen boxdörr och kikade ut, kolugn. Jag trodde inte mina ögon. Var det samma häst som nästan klättrade ut ur boxen för en vecka sedan?
Problemen försvann en period. Men hösten 2009 - våren 2010 var allt ett enda kaos, igen. Vi kunde inte gå från stallplanen då hon fick panik och stack, stod på bakbenen eller slog. Kunde inte ta in henne och pyssla med henne, hon rusade på mig. Vet inte hur många gånger jag blev klämd i dörren och hade hennes hovar centimeter från skallen. Ridning var inte att tänka på.
Här var hon i hagen, sönderstressad efter att ha varit inne i stallet 10 minuter, och skrek, kickade och gjorde utfall i tomma luften.
Jag blev totalt deprimerad, bara låg hemma, grät och övervägde slakt, trots att jag älskade min häst över allt annat. Jag bestämde mig slutligen för att prova en sista sak och anmälde mig till en clinic med ett lite större "NH-namn". Om det inte skulle fungera var det tack och adjö. Men - efter dagarna på clinicen var hästen lugnare. "Tyvärr" var det enbart på grund av tränaren, och jag insåg att det var mitt fel att hon blivit som hon blivit. Vi fick tips på övningar, men jag lyckades aldrig kommunicera med henne som tränaren gjorde utan gav upp.
Så jag åkte hem och grinade i två dagar. Satte ut annons på hästen, men skulle så ut till stallet en dag för att ta kort på henne. Släppte henne i paddocken och då fick jag ett infall att vad fan, jag kunde ju testa det där jag lärde mig på clinicen. Försöka få henne att flytta sig för mig bara med kroppsspråket, blicken och så. Hon skulle ju ändå bort och vi fungerade inte ihop och det var ju bara tramsövningar som inte skulle göra någon skillnad, så vad spelade det för roll?
...och hon lyssnade på mig!
Hon såg mig, fokuserade på mig, gjorde vad jag bad henne om! Min häst, som inte brukade vara kontaktbar ens i träns, stod nu här 10 meter bort, lös, och lydde mitt kroppsspråk. Flyttade kroppen, följde efter, svängde, stannade, ryggade, gick efter igen. Jag fattade ingenting. Bara kastade mig om halsen på hästen och störtgrät. Var så otroligt otroligt lycklig och kände äntligen, för första gången på de här fyra åren, att nu, nu hade det vänt på riktigt.
Blicken i ögonen, 08/09 vs. 2010.
I april, precis innan vändningen, skrev jag följande på forumet.
En månad senare satt jag på backen i hagen hos henne och kelade, pratade, gosade och pysslade. Det dröjde inte länge förrän jag red igen, barbacka och med repgrimma och halsring.
Och nu i veckan såg det ut såhär:
Sedan mötet med tränaren, och självförtroendet han med de till synes simpla övningarna byggde upp hos henne, är det en helt ny häst. Allt tack vare honom, och tack vare de här små, små "tramsövningarna". Hon följer mig som en hund på ridbanan och i hagen. Vi är ute på tur ensamma, utforskar nya vägar och går förbi nya ställen och saker. Så sent som igår var vi ute i skogen och red i bara repgrimma.
Visst, hon kan vara lite tittig och stannar till och ifrågasätter ibland, "är du verkligen säker på att det här går bra?". Men hon sticker inte. Hon slår inte. Hon ställer sig inte på bakbenen och springer inte över folk. Inte i närheten. Hon blir lite osäker, frågar, får ett "okej", och går vidare.
Igår skulle jag rida, och ett par av de andra som har häst på betet kom fram och gullade med henne. Sa att hon var så social och kelig i hagen, var alltid först fram och ville gosa och vara med överallt. Min haka och mina ögon låg väl på backen.
Sedan kom frågan:
- Har hon alltid varit så här fantastiskt lugn och snäll?
