En del av vardagen

Förra veckan hade jag två ångestattacker. I måndags kom en till. Igår fick jag ångestkänning runt femtiden på eftermiddagen. Eftersom den medicin som ska förebygga ångestattackerna var slut och jag dessutom glömt ta en hel del av den, så bestämde jag mig för att åka ner till den större byn och hämta ut den på apoteket där. Det var nämligen tvärslut hemma och närmaste apoteket hade den inte. När jag sen varit på apoteket så hade jag ingen lust att åka hem, så jag ringde en kompis. Hon svarade inte. Så jag gick in till biblioteket och satte mig för att läsa. En halvtimme innan stängningsdags ringde jag stallägaren och frågade om jag kunde komma över ett tag och bara snacka. Det gick bra det. Så jag åkte dit och satt med hennes hund i knät. Det kändes tryggt och bra.

Idag när jag ridit så ville jag inte heller åka hem. Tanken att behöva sitta ensam hemma på kvällarna skrämmer mig numera. Så jag satt kvar i stallet och frös. Så småningom så åkte jag dock hem, tog en dusch, tände i vedspisen och åt några mackor. Hittills har jag klarat mig från att få ångest.

Men det suger hårt att ångesten numera är en så stor del av mitt liv att den hindrar mig i min vardag. Jag är åter igen rädd för ångesten då jag vet att jag inte kan hantera den.

 

[Sonic76]

Jag har ju ingen familj/partner . Att få prata med andra får jag kämpa för. Det händer ofta att jag får nej eller inget svar alls. Att få hjälp med saker är ännu svårare (så min jävla garderob står kvar på övervåningen fast jag vill ha ner den därifrån.)



Då bor man ihop, ringer till varandra dagligen eller flera gånger i veckan eller så umgås man på något sätt dagligen eller nästan dagligen.

Jag hjälper dig gärna med garderoben, men kan inte förrän nästa helg

 

[Magiana]

Jag hjälper dig gärna med garderoben, men kan inte förrän nästa helg

Gärna Det uppskattas. Jag gissar att den fortfarande står kvar där nästa helg (om inte den kompis jag redan frågat plötsligt kan.)

 

[Trissa]

Jag hade en "kompis" för ett antal år sedan. Hon var medryttare på en häst jag hade. När jag sedan flyttade och blev utan häst, så fortsatte hon att hålla kontakten med mig. Jag var inte intresserad för hon dränerade mig på energi. Det enda hon pratade om var sina problem. Hon var klängig och en energitjuv.

Jag fasar för att uppfattas som hon. Jag vill inte vara en jobbig, klängig typ. Hur ska jag veta om jag är det eller om folk faktiskt vill umgås? Jag tycker balansgången är svår, särskilt när andra inte söker min kontakt.

Men du kan inte lägga allt ansvar på dig själv när det gäller om folk vill umgås eller inte. Låt dem ta det ansvaret att säga ifrån om de inte vill umgås. Släpp kontrollen.
Och jag tror aldrig man kan bli den där jobbiga och klängiga typen om man oroar sig för det, eftersom man har medvetenheten då.

 

[Alexandra_W]

Hon svarar inte på sms som jag skickat. Mina frågor förblir obesvarade. Det är som om hon inte ens förstår frågorna.

Det är hon som är skyldig att ringa eftersom det var hon som lämnade mig. Att lägga det ansvaret på mig som är ett offer är för mycket begärt.

Det är som med mina syskon. DE lämnade mig. Det är de som ska höra av sig men de gör de inte och har inte gjort en enda gång på snart tre år. Jag har tagit initiativ till kontakt med dem men får bara goddag yxskaft till svar.

Vänta lite. Ingen är skyldig något. Jag förstår du känner så men det är inte en bra utgångspunkt för varken en relation eller en kontakt. Dessutom så om man ska tala i termen offer - vilket jag inte tycker - så är ni båda "offer" i det här. En av er kan inte lösa det - ska det lösas måste ni lösa det tillsammans. Och acceptera både det som varit och era olikheter.

Och om de inte tar initiativ så kanske det är så det kommer att vara. Och något att sen acceptera och ta ställning till. Välja om man vill stanna där, acceptera och gå vidare. Eller om man vill försöka på det vis som krävs att acceptera men förändra framåt i den mån det går.

Men att fastna, vänta på något som dels kanske aldrig händer och som dels den andra personen kanske inte ens förstått, då kan man vänta förgäves och för alltid. Och man mår troligtvis inte ett dugg bättre.

Så försök hitta en annan väg om du hamnar i det läget och de tankarna. Du har klarat och uppnår saker på helt egen hand - och du kan fortsätta med det.

 

[Alexandra_W]

Som jag sagt så har jag försökt kontakta dem. Den ena har jag kontaktat två gånger. Så jag har gjort min del anser jag.


Men jag har ju FÖRKLARAT. Jag har berättat att jag var sjuk. Jag har sagt att jag försökte skärpa till mig. Jag har sagt att jag inte avbokade för det var för sent och jag ville ju träffa dem. Jag har sagt att jag blev jätteledsen när de åkte. Vad mer ska jag göra?

Du kan inte göra mer. Och behöver inte göra mer. Men du måste acceptera att de är på sitt vis och har sina reaktioner osv. Och acceptera det även om det är reaktioner du inte kan förstå eller vill ha.

Har du provat skriva ett brev, där du så långt det går och - viktigt - utan att tala om förr, beskriver att du skulle vilja ha en kontakt med dem. Och saknar dem men inte vet hur du ska göra? Då kan de i lugn och ro läsa och reagera och sen välja.

 

[Alexandra_W]

Gärna Det uppskattas. Jag gissar att den fortfarande står kvar där nästa helg (om inte den kompis jag redan frågat plötsligt kan.)

Försök minnas det här när det blir tungt. Du är inte ensam! Sonic erbjöd hjälp, du nämner en kompis du frågat. Det är två personer. Du har Stallägaren. Du har massa personer på Buke.

Jag förstår du känner dig ensam och du har rätt att känna så. Men försök när den känslan tar över att minnas att du är inte helt ensam. Du har personer som bryr sig om dig. Precis som du är. För att du är du.

 

[Sonic76]

Gärna Det uppskattas. Jag gissar att den fortfarande står kvar där nästa helg (om inte den kompis jag redan frågat plötsligt kan.)

Vi kan höras av nästa vecka då