En del av vardagen

Förra veckan hade jag två ångestattacker. I måndags kom en till. Igår fick jag ångestkänning runt femtiden på eftermiddagen. Eftersom den medicin som ska förebygga ångestattackerna var slut och jag dessutom glömt ta en hel del av den, så bestämde jag mig för att åka ner till den större byn och hämta ut den på apoteket där. Det var nämligen tvärslut hemma och närmaste apoteket hade den inte. När jag sen varit på apoteket så hade jag ingen lust att åka hem, så jag ringde en kompis. Hon svarade inte. Så jag gick in till biblioteket och satte mig för att läsa. En halvtimme innan stängningsdags ringde jag stallägaren och frågade om jag kunde komma över ett tag och bara snacka. Det gick bra det. Så jag åkte dit och satt med hennes hund i knät. Det kändes tryggt och bra.

Idag när jag ridit så ville jag inte heller åka hem. Tanken att behöva sitta ensam hemma på kvällarna skrämmer mig numera. Så jag satt kvar i stallet och frös. Så småningom så åkte jag dock hem, tog en dusch, tände i vedspisen och åt några mackor. Hittills har jag klarat mig från att få ångest.

Men det suger hårt att ångesten numera är en så stor del av mitt liv att den hindrar mig i min vardag. Jag är åter igen rädd för ångesten då jag vet att jag inte kan hantera den.

 

[tuaphua]

Förra veckan hade jag två ångestattacker. I måndags kom en till. Igår fick jag ångestkänning runt femtiden på eftermiddagen. Eftersom den medicin som ska förebygga ångestattackerna var slut och jag dessutom glömt ta en hel del av den, så bestämde jag mig för att åka ner till den större byn och hämta ut den på apoteket där. Det var nämligen tvärslut hemma och närmaste apoteket hade den inte. När jag sen varit på apoteket så hade jag ingen lust att åka hem, så jag ringde en kompis. Hon svarade inte. Så jag gick in till biblioteket och satte mig för att läsa. En halvtimme innan stängningsdags ringde jag stallägaren och frågade om jag kunde komma över ett tag och bara snacka. Det gick bra det. Så jag åkte dit och satt med hennes hund i knät. Det kändes tryggt och bra.

Idag när jag ridit så ville jag inte heller åka hem. Tanken att behöva sitta ensam hemma på kvällarna skrämmer mig numera. Så jag satt kvar i stallet och frös. Så småningom så åkte jag dock hem, tog en dusch, tände i vedspisen och åt några mackor. Hittills har jag klarat mig från att få ångest.

Men det suger hårt att ångesten numera är en så stor del av mitt liv att den hindrar mig i min vardag. Jag är åter igen rädd för ångesten då jag vet att jag inte kan hantera den.

Vill också säga att det låter som du har det otroligt jobbigt. Och jag förstår att det måste kännas så hemskt att gå igenom allt det här själv. Det önskar man verkligen ingen!
FÖ också så irriterande att apoteken har blivit någon form av hudkrämsförsäljare typ och inte har lika stort lager mediciner mer.

Kanske det kan bli någon vänskapsrelation med stallägaren?

Vad underbara djur är ändå på att dels få oss ur hemmet, låta oss tänka på annat och bara finnas där/ge närhet etc.

Förstår också rädslan över att inte kunna kontrollera sina känslor och sin kropp. Det är hemskt!
Önskar verkligen att du blir fri från sån ångest!

 

[Magiana]

Ah, ok! Jag hade missat att ni pratat om det. Då förstår jag!

Men jag vet ju inte om jag har nått fram. Som vanligt. Jag tycks ha svårt för att få folk att förstå vad jag säger.

 

[Snurrfian]

@Magiana Det här har vi prata om många gånger genom åren, att folk inte hör av sig handlar sällan om att de inte vill hålla kontakt utan att de har så fullt upp att de inte kommer ihåg att höra av sig. Vill man få ett umgänge och kontakt så ligger det mycket på en själv att underhålla den och inte sätta sig och vänta på att de ska höra av sig för "det är deras tur". Det var jättebra att du ringde stallägaren och kunde åka dit, men förvänta dig inte att hen ska komma ihåg att ringa dig och be dig komma, gör hen det, superbra, gör hen det inte, hör av dig igen.
Sätt inte krokben för dig själv genom att förvänta dig att andra ska förstå turtagandet på samma sätt som du gör, vill du ha en relation med någon så är det upp till dig att hålla kontakten. Då kan du istället bli glatt överraskad när någon annan också håller kontakten istället för att bli ledsen och besviken när det inte sker.

 

[Magiana]

@Magiana Det här har vi prata om många gånger genom åren, att folk inte hör av sig handlar sällan om att de inte vill hålla kontakt utan att de har så fullt upp att de inte kommer ihåg att höra av sig. Vill man få ett umgänge och kontakt så ligger det mycket på en själv att underhålla den och inte sätta sig och vänta på att de ska höra av sig för "det är deras tur". Det var jättebra att du ringde stallägaren och kunde åka dit, men förvänta dig inte att hen ska komma ihåg att ringa dig och be dig komma, gör hen det, superbra, gör hen det inte, hör av dig igen.
Sätt inte krokben för dig själv genom att förvänta dig att andra ska förstå turtagandet på samma sätt som du gör, vill du ha en relation med någon så är det upp till dig att hålla kontakten. Då kan du istället bli glatt överraskad när någon annan också håller kontakten istället för att bli ledsen och besviken när det inte sker.

Som det ser ut nu så står jag för närmare 100% av alla relationer. Jag orkar inte med det. Och jag orkar inte hålla på och tränga mig på (och få nej titt som tätt). Jag känner mig väldigt oönskad när det är så här. Inget umgänge blir någonsin en naturlig del av min vardag och jag måste hela tiden kämpa med hålla kontakt med folk.

Jag vill inte hålla på och leva mitt liv i ensamhet och hela tiden vara tvungen att tränga mig på folk för att få förmånen att prata med en annan människa.

 

[Raderad medlem 6459]

Inget umgänge blir någonsin en naturlig del av min vardag och jag måste hela tiden kämpa med hålla kontakt med folk.

Men så är det nog för många av oss..? Alla mina vänner jobbar och reser mycket och anstränger vi oss inte så kan det helt plötsligt ha gått en månad innan vi ses. Jag har en vän som jag alltid får höra av mig till - hon hör aldrig av sig. Men det betyder inte att hon inte vill träffa mig, det är bara sån hon är.

Enda sättet att göra umgänget till en naturlig del av ens vardag idag tror jag är att ligga på och höra av sig helt enkelt.

 

[DarkInNight]

Den del av umgänge jag får "naturligt" utanför min familj är dem jag träffar på jobbet eller i affären. Eller grannen när båda råkar vara ute samtidigt.
Alla andra bokar jag helt enkelt in, annars blir det inte av.
På måndag ska jag träffa en vän för fika, det har vi bokat in sedan flera veckor tillbaka.

Och det är så det fungerar, alla har så fullt upp så för att få en chans att få träffa mina vänner lär jag boka in dem i kalendern flera veckor innan

Det betyder inte att de inte vill träffa mig, och jag tänker mig att det ser ut så för väldigt många.

 

[Snurrfian]

Som det ser ut nu så står jag för närmare 100% av alla relationer. Jag orkar inte med det. Och jag orkar inte hålla på och tränga mig på (och få nej titt som tätt). Jag känner mig väldigt oönskad när det är så här. Inget umgänge blir någonsin en naturlig del av min vardag och jag måste hela tiden kämpa med hålla kontakt med folk.

Jag vill inte hålla på och leva mitt liv i ensamhet och hela tiden vara tvungen att tränga mig på folk för att få förmånen att prata med en annan människa.

Vet du, jag tror att nästan alla skulle säga samma sak, man tycker att det aldrig är någon som hör av sig. Jag kan titta på de samtal jag har haft den här veckan, min studiegrupp när vi har diskuterat tenta, alla samtal jag som ledare har haft på föreningen, en ur jaktlaget kom och ville ha hjälp med sin mobil, svägerskan när vi diskuterade present till en släkting och blommor till en begravning osv. Ingen har hört av sig för att bara höra hur jag mår eller vill umgås. Men samtalen har berört det ibland, ibland inte.
Det du upplever som att du tränger dig på är normalt sätt att vara, han ur jaktlaget har jag aldrig ringt för att kolla hur det är, men vi satt och prata en dryg timme efter jag fixat hens telefon.

Ja det kräver en ansträngning att vara tillsammans med folk, vill man upprätt hålla en relation så måste man jobba på den. Vill man träffa folk mer lättsamt, ja då kanske man ska titta på föreningslivet. Kanske bli promenadkompis med äldre, eller vad man nu kan tänka sig.

Som ett exempel, min barndomsvän hade jag inte pratat med på ett år, men jag behövde sova i hennes stad och skickade en fråga om det passade att sova hos henne eller om jag skulle boka något annat. Självklart fick jag bo hos henne och vi fick prata ikapp. Vi har ingen dålig relation, bara sporadisk och båda är glada när den andra räcker ut handen. De sista åren har det blivit mer jag som har frågat, tidigare var det hon. Olika faser i livet helt enkelt.

 

[Unafraid]

Jag är inte mycket för att höra av mig till folk. Det innebär att jag nästan aldrig umgås med någon heller. Ingen hör av sig till mig heller. Är jag ensam? Nix. För när vi väl ses (vi är 5-6 stycken) så sitter vi med kalendrar och försöker hitta ett nytt datum som passar, gör vi inte det så "blir det ingenting". Om ingen råkar fylla år, då styr dom andra upp något.
Det senaste halvåret kanske vi har lyckats umgås tre gånger?

 

[cirkus]

Jag kan helt relatera till vad @Snurrfian skriver. Kollar jag i min telefon mina samtal så är det väldigt likt. Jag ringer i princip dagligen till en av mina bästa kompisar - senast vi pratades vid så sa hon att hon kände sig ganska ensam och att ingen hör av sig till henne, jag log lite inombords då eftersom jag ringer henne 4-5 gånger i veckan. Är jag ingen? Det är jag verkligen inte, jag vet att jag är viktig för henne och jag vet att hon uppskattar vår vänskap.

 

[Saeta]

Som det ser ut nu så står jag för närmare 100% av alla relationer. Jag orkar inte med det. Och jag orkar inte hålla på och tränga mig på (och få nej titt som tätt). Jag känner mig väldigt oönskad när det är så här. Inget umgänge blir någonsin en naturlig del av min vardag och jag måste hela tiden kämpa med hålla kontakt med folk.

Jag vill inte hålla på och leva mitt liv i ensamhet och hela tiden vara tvungen att tränga mig på folk för att få förmånen att prata med en annan människa.

Hur är ett umgänge när det är en naturlig del av vardagen?

 

[Magiana]

Den del av umgänge jag får "naturligt" utanför min familj är dem jag träffar på jobbet eller i affären. Eller grannen när båda råkar vara ute samtidigt.
Alla andra bokar jag helt enkelt in, annars blir det inte av.
På måndag ska jag träffa en vän för fika, det har vi bokat in sedan flera veckor tillbaka.

Och det är så det fungerar, alla har så fullt upp så för att få en chans att få träffa mina vänner lär jag boka in dem i kalendern flera veckor innan

Det betyder inte att de inte vill träffa mig, och jag tänker mig att det ser ut så för väldigt många.

Jag har ju ingen familj/partner . Att få prata med andra får jag kämpa för. Det händer ofta att jag får nej eller inget svar alls. Att få hjälp med saker är ännu svårare (så min jävla garderob står kvar på övervåningen fast jag vill ha ner den därifrån.)

Hur är ett umgänge när det är en naturlig del av vardagen?

Då bor man ihop, ringer till varandra dagligen eller flera gånger i veckan eller så umgås man på något sätt dagligen eller nästan dagligen.

 

[stjarnhimmel]

Jag tror jag kan förstå en del av det @Magiana säger. Jag vet också hur det känns att känna sig så ensam så det gör ont. En isande rivande känsla.

Ja folk är upptagna och hinner inte med vänner etc.Men- jag tycker många i denna tråden behöver förstå att det är skillnad på att inte ha någon familj eller sambo. Har man det får man ju naturligt andra personer i sin närhet. Även om man inte träffar sambon hela tiden så finns ju ändå människor där.

Sen tycker inte jag heller att det är roligt att hela tiden vara den som frågar om man ska ses. Däremot @Mariana så tror jag inte heller att du ska tro att du stör. Du är säkert absolut välkommen!
Sen tror jag det är bra att några gånger i veckan träffa folk speciellt om man inte jobbar tex föreningar eller jobba ideellt. Jag minns inte om det här varit uppe tidigare i trådarna.

 

[stjarnhimmel]

Jag är inte mycket för att höra av mig till folk. Det innebär att jag nästan aldrig umgås med någon heller. Ingen hör av sig till mig heller. Är jag ensam? Nix. För när vi väl ses (vi är 5-6 stycken) så sitter vi med kalendrar och försöker hitta ett nytt datum som passar, gör vi inte det så "blir det ingenting". Om ingen råkar fylla år, då styr dom andra upp något.
Det senaste halvåret kanske vi har lyckats umgås tre gånger?

Fast du har väl sambo eller partner? Studier eller jobb? Då träffar man folk.
Jag tänker att det är skillnad på det och att vara singel och inte arbeta eller möta folk naturligt i vardagen.

 

[Unafraid]

Fast du har väl sambo eller partner? Studier eller jobb? Då träffar man folk.
Jag tänker att det är skillnad på det och att vara singel och inte arbeta eller möta folk naturligt i vardagen.

Absolut. Men jag gjorde på samma sätt som singel. Det jag ville säga är att man är olika som person, vissa hör aldrig av sig, där räknar jag in mig själv. Så man kan behöva vara påstridig om man har stort behov av att umgås.

 

[mandalaki]

@Magiana Jag tror att ett grundproblem här är att du valt ett ensamjobb. Jobbar man med folk omkring sig kan det för många vara jätteskönt att slippa folk på fritiden. Är man mer socialt lagd så kan man hitta kontakter på jobbet att göra saker med på fritiden.

Men. Man kan ju varken trolla fram en sambo eller ett annat jobb. Och då får man nog arbeta med det man har. För arbete behövs för att få ett socialt nätverk som vuxen, det tror jag är mångas erfarenhet. När man var yngre i skolan kom det sociala ofta gratis, när man är vuxen får man jobba på att skapa kontakter. Så som flera i tråden redan sagt: enda sättet är nog att du fortsätter anstränga dig, att du ringer, bjuder folk på fika, föreslår en promenad. Och/eller engagerar dig i nån fritidsaktivitet där du får andra på köpet.

 

[stjarnhimmel]

Absolut. Men jag gjorde på samma sätt som singel. Det jag ville säga är att man är olika som person, vissa hör aldrig av sig, där räknar jag in mig själv. Så man kan behöva vara påstridig om man har stort behov av att umgås.

Ja jag tänker också att som singel får man medvetet skapa tillfällen att umgås. Antingen genom jobb, intressen, välgörenhet eller annat. Jag skulle gå under om jag inte hade intressen eller ställen där jag träffade folk.

 

[Magiana]

Jag hade en "kompis" för ett antal år sedan. Hon var medryttare på en häst jag hade. När jag sedan flyttade och blev utan häst, så fortsatte hon att hålla kontakten med mig. Jag var inte intresserad för hon dränerade mig på energi. Det enda hon pratade om var sina problem. Hon var klängig och en energitjuv.

Jag fasar för att uppfattas som hon. Jag vill inte vara en jobbig, klängig typ. Hur ska jag veta om jag är det eller om folk faktiskt vill umgås? Jag tycker balansgången är svår, särskilt när andra inte söker min kontakt.

 

[monster1]

Jag hade en "kompis" för ett antal år sedan. Hon var medryttare på en häst jag hade. När jag sedan flyttade och blev utan häst, så fortsatte hon att hålla kontakten med mig. Jag var inte intresserad för hon dränerade mig på energi. Det enda hon pratade om var sina problem. Hon var klängig och en energitjuv.

Jag fasar för att uppfattas som hon. Jag vill inte vara en jobbig, klängig typ. Hur ska jag veta om jag är det eller om folk faktiskt vill umgås? Jag tycker balansgången är svår, särskilt när andra inte söker min kontakt.

Du får helt enkelt lita på att folk säger till om de finner dig jobbig att umgås med. Rädslan för att vara den där ovälkomna gästen är priset du får betala för att umgås, medan vinsten är att få social umgänge. Det finns ingen annan väg att gå. Ända sättet ut ur ensamhet är att gå emot den där känslan av att vara ett oönskat påhäng./mvh ett annat oönskat påhäng

 

[mandalaki]

Jag hade en "kompis" för ett antal år sedan. Hon var medryttare på en häst jag hade. När jag sedan flyttade och blev utan häst, så fortsatte hon att hålla kontakten med mig. Jag var inte intresserad för hon dränerade mig på energi. Det enda hon pratade om var sina problem. Hon var klängig och en energitjuv.

Jag fasar för att uppfattas som hon. Jag vill inte vara en jobbig, klängig typ. Hur ska jag veta om jag är det eller om folk faktiskt vill umgås? Jag tycker balansgången är svår, särskilt när andra inte söker min kontakt.

Det vet man aldrig, man får slänga sig ut helt enkelt. Och sen försöka känna av situationen allt eftersom.

 

[Saeta]

Då bor man ihop, ringer till varandra dagligen eller flera gånger i veckan eller så umgås man på något sätt dagligen eller nästan dagligen.

Jo, det är ju såklart en helt annan sak om en inte bor ensam eller har ett jobb med kollegor att "umgås"/vistas i samma rum som. Då får en ju social kontakt. Jag kan lite sakna det från tiden i skolan. En hade (oftast, nu pratar jag utifrån mig själv) sina kompisar och vi gick allt som oftast hem till varandra efter skolan/fritids.

Jag fattar känslan av att känna sig klängig eller på något sätt bara dryg och för på. Det är min mardröm och det är något som fått mig att ta avstånd och låta alla andra höra av sig till mig. Men ju mer jag insåg att folk faktiskt har ett liv, kanske en familj, jobb, plugg, djur osv, ju mer förstod jag att de nog gör sitt bästa för att pussla ihop sin vardag.
Jag å andra sidan gick ju bara hemma och stirrade in i väggen. Världens mest ensamma person som ingen hade tid att prata med, umgås med eller höra av sig till. Det var alltid jag jag jag som fick styra ihop något när jag ville umgås. Det var alltid jag som hörde av mig. Okej, inte alltid. Men 80%.

Det hade ingenting att göra med att de inte ville umgås med mig. De hade helt enkelt ett så otroligt hektiskt. Och jag kunde för allt i världen inte förstå hur svårt det kunde vara att bara skriva "hej, hur mår du? Lust att hitta på något?". Det tar ju bara en minut om en är lite seg i skrivandet. Men det handlar inte om att det är svårt att skriva, utan att mina vänner faktiskt har så mycket att göra att de inte tänker på det. Sen är det ju såklart att de skriver också, och kollar läget.

Vi är ju alla i olika faser i livet. Ibland är det jag som är den som ligger på och hör av mig mest. Ibland någon annan. Ibland är jag den som är jättetaggad på att umgås och hitta på saker, ibland vill jag helst bara sitta inne i soffan och kolla serier och endast prata med mina vänner via typ messenger.

Något som hjälp mig har varit att prata med mina vänner och faktiskt sagt vad jag känner. Att jag känner att det endast är jag som tar kontakt, varför är det så? Och det har aldrig varit någon baktanke med det hos personen utan helt enkelt för att den har det stressigt/mycket att göra. Men att den såklart gärna ses.

Sen känner jag lite också att vafan, vad är det som är så fel att vara för på? Om mina vänner blir irriterade eller tycker att det är jobbigt att jag skriver ofta eller har ett behov av att umgås ofta så får de faktiskt säga det. Jag är ju inte "för på" eller "klängig" medvetet eller för att på något sätt vara en dryg person. Utan för att jag faktiskt tycker om den personen jag är "klängig på".