En dag till

Det är lördag. På något sätt har jag lyckats ta mig upp ur sängen trots att jag inte hade lust med det. Jag har ätit frukost också. Men nu då? Inget lockar. Jag är så sjukt omotiverad till precis allting.

Nästa månad är det meningen att jag ska upp på heltid. Jag ska nog be om tjänstledigt i stället. Jag pallar inte att jobba heltid.

Jag känner mig otålig över att jag inte lyckas vända den här negativa trenden. Jag gör tafatta försök att tänka positivt och känna tacksamhet, men sen kommer de negativa tankarna och kör över det och oron över tillvaron och livet i stort gnager och tär. Inte har jag särskilt mycket förtroende för psykologen heller. Jag vet inte vad jag ska göra för att lösa det här eller ens hur lång tid jag ska ge det. Kanske vill jag mest bara fly från alltihop och kanske är det flykt jag har ägnat mig åt hela livet, bara det att allting har kommit ikapp nu.

 

[Trissa]

Jag får intrycket att dina inlägg handlar mycket om framtiden just nu, och att det lägger mycket press på dig. Det kanske vore bättre att ta en dag i taget, och leva mer här och nu?

 

[Magiana]

Jag får intrycket att dina inlägg handlar mycket om framtiden just nu, och att det lägger mycket press på dig. Det kanske vore bättre att ta en dag i taget, och leva mer här och nu?

Det funkar inte. Jag orkar ju inte ens plantera en låda med blommor som jag har köpt. Ingenting känns meningsfullt eller roligt, varken nu eller sen. Det finns inget jag vill göra och inget jag ser fram emot. Jag vill bara bort från det här måendet men vet inte hur det ska gå till.

 

[Kilauea]

Hur har det gått att jobba den här veckan? Det låter lite som när du ökade för fort förra gången med, då sjunker du djupare ner i depressionen igen. När har du nästa läkarbesök?

 

[Magiana]

Hur har det gått att jobba den här veckan? Det låter lite som när du ökade för fort förra gången med, då sjunker du djupare ner i depressionen igen. När har du nästa läkarbesök?

Jag har inget läkarbesök inplanerat. Sjukskrivningen räcker månaden ut. Sen ska jag väl upp på heltid igen. Det har väl funkat hyfsat att jobba. Det tar förvisso hela dagen att få mina 6 timmar jobbade och jag får ingen promenad längre. Det hinner jag inte med.

 

[Sonic76]

Jag känner typ igen mig i att vilja fly från måendet.
Att det ska bli bättre bara jag gör nåt.
Men vad det där nåt är har jag ännu inte kommit fram till, även om en flytt ligger närmast tillhands
Hur jag ska komma tillrätta med måendet vet jag ännu inte.
Och veckan som var när jag var ledig mycket gjorde att jag blev fysiskt sjuk med huvudvärk och stressmage.

 

[alazzi]

Ingen hjälp, men du är inte ensam. Mitt liv består av sova, äta och jobba. Städa? Fail. Göra något utöver det allra mest basala? Fail. Och mitt jobb är inte tungt på något sätt, ändå har jag ingen energi till att göra något mer. Jag får planera när jag måste duscha. Egentligen vill jag duscha dagligen, men nu blir det oftast endast varannandag. Om det blir oftare så hoppar jag över hårtvätten varannan dag.

 

[Kilauea]

Jag har inget läkarbesök inplanerat. Sjukskrivningen räcker månaden ut. Sen ska jag väl upp på heltid igen. Det har väl funkat hyfsat att jobba. Det tar förvisso hela dagen att få mina 6 timmar jobbade och jag får ingen promenad längre. Det hinner jag inte med.

Kan du boka in nåt besök innan sjukskrivningen går ut? Konstigt att de inte gjorde det på en gång. För att kolla upp om du är redo, liksom.

 

[Magiana]

Kan du boka in nåt besök innan sjukskrivningen går ut? Konstigt att de inte gjorde det på en gång. För att kolla upp om du är redo, liksom.

Jag orkar nog inte ta tag i det. Men samtidigt kan jag inte se hur 25% sjukskrivning kan motiveras nästa månad. Nu är det ju "bara" att jag känner mig låg och har dåligt med energi. Men jag har ju egentligen alltid känt att 100% är lite för mycket.

 

[Brandgul]

Jag orkar nog inte ta tag i det. Men samtidigt kan jag inte se hur 25% sjukskrivning kan motiveras nästa månad. Nu är det ju "bara" att jag känner mig låg och har dåligt med energi. Men jag har ju egentligen alltid känt att 100% är lite för mycket.

Jag jobbar 35 timmar i veckan. Det ger mig precis den flexibilitet som jag behöver för att kunna jobba mer oregelbundet efter behov.

 

[Shaggy]

Jag känner mig otålig över att jag inte lyckas vända den här negativa trenden. Jag gör tafatta försök att tänka positivt och känna tacksamhet, men sen kommer de negativa tankarna och kör över det och oron över tillvaron och livet i stort gnager och tär.

Det vänder inte på en gång utan tar tid. Med tiden blir det lättare att vända bort de där negativa tankarna. Ibland ser man hur det glimtar till och du har tagit ett litet steg på vägen mot att kontrollera depressionsmonstret. Bakslag hör till processen för monstret slåss för sitt liv liksom du slåss för ditt. Kom alltid ihåg att det är ditt liv som är det viktiga inte monstrets.

Inte har jag särskilt mycket förtroende för psykologen heller.

Det här är inte bra alls. Kan du ta upp detta med honom på ett konstruktivt sätt? Ibland låter det som om han är för passiv för din del. Om du pratar med honom om det och säger att du känner att du behöver få lite mer respons så kanske förtroendet kan öka.

Jag vet inte vad jag ska göra för att lösa det här eller ens hur lång tid jag ska ge det. Kanske vill jag mest bara fly från alltihop och kanske är det flykt jag har ägnat mig åt hela livet, bara det att allting har kommit ikapp nu.

Tyvärr funkar det inte att fly. Problemen följer med.

 

[Magiana]

Det vänder inte på en gång utan tar tid. Med tiden blir det lättare att vända bort de där negativa tankarna. Ibland ser man hur det glimtar till och du har tagit ett litet steg på vägen mot att kontrollera depressionsmonstret. Bakslag hör till processen för monstret slåss för sitt liv liksom du slåss för ditt. Kom alltid ihåg att det är ditt liv som är det viktiga inte monstrets.

Det här är inte bra alls. Kan du ta upp detta med honom på ett konstruktivt sätt? Ibland låter det som om han är för passiv för din del. Om du pratar med honom om det och säger att du känner att du behöver få lite mer respons så kanske förtroendet kan öka.

Tyvärr funkar det inte att fly. Problemen följer med.

Det jag känner angående psykologen är att han försöker trycka in mig i en mall som inte passar. Han påstår att jag är rigid när jag inte vill bo på en plats jag inte trivs på. Det är en del annat jag inte heller begriper och känner igen mig i av det han har skrivit om mig i journalen. Han har liksom bestämt sig att jag är autistisk och det finns ingen igenkänningsfaktor hos mig. Jag vet var jag vill ja, och jag kan vara ganska envis, men därifrån till att vara autistisk är det ett rejält glapp. Min otrygghet med andra människor vill han få till att jag inte är intresserad av andra människor. Och att jag tänker efter innan jag pratar i stället för att låta käften glappa är tydligen också autistiskt. Jag köper det inte. Jag har inga som helst problem att hålla igång ett vanligt samtal utan att det uppstår konstiga pauser, men ibland kan det krävas att man slagfärdig och det är jag inte. Jag var osäker som barn och var lätt att köra över av jämnåriga. Jag trodde mig inte vara värd något och klarade inte av att försvara mig.

Jag vet att det inte funkar att fly, men det känns lättast att tro att det gör det.

Igår hade jag en rätt okej dag. Mina tankar vacklar hit och dit. Ibland känns det som om jag är på väg att tappa greppet, men sen hittar jag lite stadig mark under fötterna och känner att det är så det borde kännas hela tiden. Men det är så jäkla ostabilt hela tiden.

 

[Shaggy]

Det jag känner angående psykologen är att han försöker trycka in mig i en mall som inte passar. Han påstår att jag är rigid när jag inte vill bo på en plats jag inte trivs på. Det är en del annat jag inte heller begriper och känner igen mig i av det han har skrivit om mig i journalen. Han har liksom bestämt sig att jag är autistisk och det finns ingen igenkänningsfaktor hos mig. Jag vet var jag vill ja, och jag kan vara ganska envis, men därifrån till att vara autistisk är det ett rejält glapp. Min otrygghet med andra människor vill han få till att jag inte är intresserad av andra människor. Och att jag tänker efter innan jag pratar i stället för att låta käften glappa är tydligen också autistiskt. Jag köper det inte. Jag har inga som helst problem att hålla igång ett vanligt samtal utan att det uppstår konstiga pauser, men ibland kan det krävas att man slagfärdig och det är jag inte. Jag var osäker som barn och var lätt att köra över av jämnåriga. Jag trodde mig inte vara värd något och klarade inte av att försvara mig.

Usch det blir ju helt hopplöst att få till en kommunikation då. Det blir ju helt Kafka liknande. Finns det ingen annan psykolog du kan få gå till (jag har iofs för mig att den frågan ställts tidigare)? Att få en bra kontakt med psykologen är ju grunden till att kunna hantera hjälpen.
Bra att gårdagen blev bättre
Stora kramar

 

[Magiana]

Usch det blir ju helt hopplöst att få till en kommunikation då. Det blir ju helt Kafka liknande. Finns det ingen annan psykolog du kan få gå till (jag har iofs för mig att den frågan ställts tidigare)? Att få en bra kontakt med psykologen är ju grunden till att kunna hantera hjälpen.
Bra att gårdagen blev bättre
Stora kramar

Jag vet inte om det finns någon annan. Och jag vet inte ens hur jag ska ta reda på det.

 

[Shaggy]

Jag vet inte om det finns någon annan. Och jag vet inte ens hur jag ska ta reda på det.

Det måste ju gå att prata med läkaren (eller psykologen men med tanke på det dåliga förtroendet så förstår jag om du inte vill det)

 

[Magiana]

Det måste ju gå att prata med läkaren (eller psykologen men med tanke på det dåliga förtroendet så förstår jag om du inte vill det)

Jag har inte riktigt någon läkare. Det är stafettläkarsystem här. Så i så fall måste jag kontakta någon okänd på VC som inte kan min historia. Den jag träffat senaste gångerna jobbar bara ibland och jag vet inte när.

 

[tuaphua]

Jag har inte riktigt någon läkare. Det är stafettläkarsystem här. Så i så fall måste jag kontakta någon okänd på VC som inte kan min historia. Den jag träffat senaste gångerna jobbar bara ibland och jag vet inte när.

Det måste väl gå att kontakta reception där din psykolog finns. Och sen fråga dem hur man gör om man vill byta/om det går etc.
Det hade jag börjat med OM jag känner att själva kontakten känns fel.

 

[Magiana]

Det måste väl gå att kontakta reception där din psykolog finns. Och sen fråga dem hur man gör om man vill byta/om det går etc.
Det hade jag börjat med OM jag känner att själva kontakten känns fel.

Samtidigt känns det jävligt jobbigt att byta och behöva börja om.

Sen går jag ju och funderar mycket på det där med autism och det mesta känner jag inte igen mig alls i, men så finns det små fragment, där det finns lite igenkänning eller frågetecken om det stämmer in. Så jag kan ju inte rakt av säga att han är ute och cyklar. De här funderingarna angående en eventuell diagnos drar väldigt mycket energi. Jag skulle istället vilja fokusera på det som inte fungerar och hitta sätt att hantera det. Främst handlar det om oro, tillitsproblem, självförtroende, känslor som "tar över", vissa problem att organisera, problem att prioritera när jag har mycket omkring mig.

 

[tuaphua]

Samtidigt känns det jävligt jobbigt att byta och behöva börja om.

Sen går jag ju och funderar mycket på det där med autism och det mesta känner jag inte igen mig alls i, men så finns det små fragment, där det finns lite igenkänning eller frågetecken om det stämmer in. Så jag kan ju inte rakt av säga att han är ute och cyklar. De här funderingarna angående en eventuell diagnos drar väldigt mycket energi. Jag skulle istället vilja fokusera på det som inte fungerar och hitta sätt att hantera det. Främst handlar det om oro, tillitsproblem, självförtroende, känslor som "tar över", vissa problem att organisera, problem att prioritera när jag har mycket omkring mig.

Ja, det förstår jag. Men känns det heeelfel kan det kanske vara värt det om det går.
Om det känns hyfsat ok hade nog jag med fortsatt.

Sen ang diagnosen. Jag förstår att det är något som du funderar ang. Men mår du bra av att lägga så mkt tid på att vrida och vända på det och läsa journaler etc?
För i dagsläget är det ju ingen som med säkerhet kan säga bu eller bä. Ska man kunna säga att någon har någon npf så är det ju en rätt omfattande utredning som ska göras. Och då av såna som är specialister på just såna utredningar och inte bara "vanliga" psykologer.
Sen brukar det ju vara frivilligt. Så vill du fokusera på lösningar bara bör väl det gå med bara du komunicerar det med din behandlare.
Men om man nu genomgår en utredning och får en npf-diagnos så kan man ju få mer riktad hjälp och ev medicin som hjälper en mer än mer än vad som går med annan inriktning etc.

 

[Magiana]

Ja, det förstår jag. Men känns det heeelfel kan det kanske vara värt det om det går.
Om det känns hyfsat ok hade nog jag med fortsatt.

Sen ang diagnosen. Jag förstår att det är något som du funderar ang. Men mår du bra av att lägga så mkt tid på att vrida och vända på det och läsa journaler etc?
För i dagsläget är det ju ingen som med säkerhet kan säga bu eller bä. Ska man kunna säga att någon har någon npf så är det ju en rätt omfattande utredning som ska göras. Och då av såna som är specialister på just såna utredningar och inte bara "vanliga" psykologer.
Sen brukar det ju vara frivilligt. Så vill du fokusera på lösningar bara bör väl det gå med bara du komunicerar det med din behandlare.
Men om man nu genomgår en utredning och får en npf-diagnos så kan man ju få mer riktad hjälp och ev medicin som hjälper en mer än mer än vad som går med annan inriktning etc.

Han påstår sig vara kunnig på området. Psykologen menar att man gör bara en utredning och det finns en misstanke om att autism finns, inte för att utesluta det. Och jag är aktuell för en utredning.

Nej, jag mår inte bra alls av att fundera på det, men jag kan inte värja mig mot de tankarna. Jag känner mig skitstörd över det hela.